Både i DN och SvD kan man läsa om Lars Leijonborgs och Folkpartiets förslag om att ändra antagningen till högskolan.
För det första vill man göra det till ett absolut krav att den som ska kunna antas till högskolan ska ha godkänt från gymnasiet i kärnämnena - svenska, engelska och grundkursen i matematik. Att det inte redan är så är närmast uppseendeväckande - en åtminstone grundläggande förståelse för språk (såväl svenska som engelska används i undervisningen - den senare om inte annat troligtvis som litteratur) eller enkel matematik som procenträkning, bråkhantering och enklare funktioner har förmodligen inte ens i närheten av de kunskaper som krävs för att klara av en högskoleutbildning. Som flera redan sagt så är högskolor och universitet aldrig tänkta att vara en "skola för alla".
Mer tveksam är jag till förslaget att ge duktigt med bonuspoäng till den som läst avancerad matte eller främmande språk utöver engelskan (B- och C-språk som tyska och spanska), helt oaktat vilken utbildning man de facto söker till. Jag kan inte påstå att jag skulle haft någon större nytta av mina tyskakunskaper i mina ingenjörsstudier om jag inte hade valt att genomföra ett år av dem i Hamburg. Den spanska jag läste har gjort om möjligt ännu mindre nytta - däremot har jag haft enorm nytta av att ha läst matte ända upp till matte F (som var en lokal kurs innehållande lineär algebra).
På andra utbildningar kan situationen mycket väl vara den omvända jämfört med den ingenjörsutbildning jag läst. Även om matematik är en förutsättning för att förstå statistik och liknande har jag svårt att se att man är mer lämpad att läsa statsvetenskap bara för att man vet vad komplexa tal och matriser är. Någon kompletterande kurs i samhällskunskap eller historia vore troligen bättre.
Att ge så mycket bonus för kurser som inte är direkt relevanta för den utbildning man siktar på riskerar att vända dagens betygshets till en framtida kursväljarhets, där eleverna gör allt för att kunna få fulla bonuspoäng. Redan idag skiljer det på flera utbildningar bara bråkdelar av en poäng mellan intagningspoängen och max jämförelsevärde, 20,0. På läkarlinjer har man till och med flera gånger fått ta till lottning eller alternativa urvalsmekanismer, då det ansökt tillräckligt många med det betygssnittet för att fylla samtliga platser.
Detta leder oss osökt över på det tredje förslaget som Lars tar upp. Att kunna ge extra poäng som är relevanta på den utbildning som man ska läsa låter som en mycket mer rimlig väg. Även om det exempel han ger är mer eller mindre uruselt (extra kemikurser är bra om man ska läsa till kemiingenjör på Chalmers eller KTH - men för en elektro-, maskin- eller exempelvis dataingenjör torde nyttan vara närmast obefintlig), så finns poängen i bakgrunden. Istället för att centralt på regeringskansliet bestämma att samtliga som läst mer språk eller matematik extrapoäng i antagningen, borde högskolorna, antingen var för sig eller gemensamt i grupper baserade på de lärosäten som ger utbildningarna, sköta frågan. Utbildningsanordnarna är utan tvekan de som bäst vet vilka kunskaper som eleverna bör ha för att ha möjlighet att klara av utbildningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar