Deras slutsatser kan sammanfattas mycket kort: Den svenska bostadsmarknaden funkar inte. Den är helt enkelt inte en marknad, utan i mångt och mycket en planekonomi. Allra tydligast blir detta i storstäderna. Jag jagar själv lägenhet i Stockholm, och att hitta ett förstahandskontrakt någon annanstans än i förorterna verkar vara mer eller mindre lönlöst (fast jag skulle bli väldigt glad om någon bevisade för mig att jag hade fel genom att erbjuda mig en etta eller tvåa med cykelavstånd till KTH), eftersom det inte hjälper vad man än är beredd att betala i hyra - hyrorna är nämligen reglerade så att de ligger under marknadsvärdet. Det finns helt enkelt inga hyreslägenheter att hitta för inflyttade, eftersom nästan alla hyreslägenheter fördelas enligt kösystem.
Något bättre funkar marknaden för bostadsrätter, men man kan knappast förutsätta att alla som behöver bosätta sig i storstäderna för en kortare tid ska vara tvungna att skaffa sig en köpt bostad - särskilt som många kanske inte ens behöver den i ett enda år.
Kort sagt, något behöver göras, och Lind och Lundström föreslår bland annat följande:
- Friare hyressättning i lediga lägenheter
- Skilj på hyressättningen i det privata beståndet och allmännyttan
- Betrakta bostaden som konsumtion och skapa balans, inte neutralitet, mellan upplåtelseformerna
- Avskaffa skatter och subventioner på bostäder
- Inför ägarlägenheter
- Utveckla riskkapitalmarknaden för bostäder
- För ned bostadspolitiken på lokal nivå. Staten står för det grundläggande regelverket
- De kommuner som vill ska kunna införa en lokal fastighetsavgift/skatt
- Ökad transparens i plan- och byggprocessen
- Se över mäklarrollen och hur mäklares arvode bestäms
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar