Socialdemokraternas dilemma

Precis som lovat igår kommer en lite längre analys av Socialdemokraternas retorik runt första maj, särskilt med tanke på det förslag som las igår om en återställning av a-kassan.

Mona och Wanja använder i debattinlägget en mycket tydlig retorik för låginkomsttagare. Det vill säga, enda tills hon exemplifierar med en månadslön på 25 000 kr. En lön som ungefär motsvarar ingångslönen för en civilingenjör...

Varför är det då så viktigt att höja a-kassan för välbetalda? Jo, den klassiska väljargruppen för Socialdemokraterna, arbetarna, är inte längre så lågbetalda som den socialdemokratiska retoriken implicerar. Man tjänar faktiskt riktigt bra pengar i vissa LO-grupper, särskilt med tanke på att jobben sällan kräver någon mer avancerad utbildning. Undantagen är främst de klassiska kvinnoyrkena, i övrigt består dagens underklass inte av de som har dåligt betalda jobb - den består av de som inte har något jobb alls.

De satsningar som Socialdemokraterna föreslog i valet, en höjning av taket i a-kassan, rimmar väldigt illa med deras retorik (solidaritet med de sämst ställda i samhället), men den passar rätt bra ihop med den nya profilen på den typiske socialdemokratiske väljaren, som LO-medlem. Bilden av LO-arbetare som proletärer som får slita hund för den elake kapitalisten stämmer helt enkelt inte längre. Sossarnas politik ska inte längre tilltala underklassen, den ska tilltala medelklassen, där de flesta av LO-arbetarna finns. Och när man vill ge godis till medelklassen så funkar ett höjt tak i a-kassan väldigt bra.

Och det är också här retoriken börjar rimma riktigt dåligt med de faktiska förslag man lägger. Hade man verkligen velat gynna de före detta lågavlönade arbetslösa, skulle man naturligtvis ha höjt golvet i a-kassan och inte taket.

En så kraftig höjning som man förespråkade i valet, och som man nu vill "återställa" (nivån var aldrig så hög före valet - det var bara ett vallöfte), får också extremt dåliga fördelningspolitiska effekter. Den som går på a-kassa kommer kunna få ut betydligt mer pengar än vad många som jobbar heltid får. 80% av 25 000 kr är betydligt över lönen för exempelvis sjuksköterskor, barnskötare och andra typiska kvinnoyrken. Resultatet av sossarnas återställning kommer alltså att bli att lågavlönade kvinnor kommer att finansiera tillfälligt arbetslösa relativt högavlönade män - som får ut mer pengar att leva på per månad. Jag har ännu inte, snart ett år efter att förslaget lagts, träffat en enda socialdemokrat som kan förklara för mig hur det är solidariskt. Eller rättvist. Eller rätt ur en feministisk synpunkt. Frågan är också vad Vänsterpartiet, som sossarna presumtivt vill regera med efter nästa val, tycker om ett sådant förslag. Är det verkligen medelklassen som behöver få det bättre i Sverige?

Grunden i problemen är att Socialdemokraterna baserar sina förslag i inkomstbortfallsprincipen. Det är den princip som säger att levnadskostnaderna alltid är huggna i sten. Har man tjänat mycket pengar tidigare, så behöver man det också sedan man blivit arbetslös. Vad (s) missat när de valt denna modell för de sociala trygghetssystemen är att man tjänat mycket pengar tidigare har man också haft gott om tid på sig att spara undan pengar. Ytterligare ett problem med inkomstbortfallsprincipen är att den som tidigare inte haft inkomst (ungdomar, nyanlända flyktingar och så vidare) ju inte har något inkomstbortfall, de har ju inte haft någon inkomst! De har därmed hamnat utanför många av de sociala skyddsnäten helt.

Jag och Centerpartiet tycker inte det är en bra lösning. Det är därför Centerpartiet arbetar för ett socialt skyddsnät baserat på en grundtrygghetsprincip istället. Det är ju inte så att det kostar mindre att leva bara för att man var utfattig från första början. Den som har haft en god inkomst har betydligt större chans att se till att rå om huset för sämre dagar på egen hand. Det finns därför inget behov att tvinga på den som tjänar bra ett sådant system via skattesedeln.