Vilket är egentligen långtidsalternativet till marknadshyror?

En statlig utredning föreslår marknadshyror och bloggarna är i uppror (med få undantag är man helt förskräckta över förslaget). Men ändå verkar ingen vilja berätta om alternativet till att införa marknadshyror. Kanske för att de förslagen är ännu sämre.

Den reglering av hyresnivåerna som finns idag fungerar nämligen helt enkelt inte. När man artificiellt, genom tvång, sänker priset på en marknad, oavsett vilken, händer nämligen två saker. Utbudet minskar (eftersom man inte kan tjäna lika mycket pengar) och efterfrågan stiger (eftersom priserna är begränsade har man råd med fler prylar, eller i det här fallet, en större lägenhet). Problemet är bara att denna kombination leder till underutbud på marknaden, med en bristsituation som följd, och att säljare och köpare försöker gå runt begränsningarna. Detta märks tydligt i Stockholm - där hyresrätterna blir allt ovanligare, och inte bara av den anledning som vänsterdebattörer alltid nämner - att allmännyttans bostäder sålts ut - utan även att inga nya hyresrätter byggs. Även om man säkerligen skulle kunna tjäna ganska bra med pengar på att bygga hyresrätter, tjänar man definitivt mer på att bygga bostadsrätter - och dessutom snabbare. Ytterligare en följd av marknadsbegränsningarna är handeln med svartkontrakt. Kort sagt, marknaden havererar, och det kvittar egentligen att de lägenheter som finns har överkomliga hyror. Man får nämligen ställa sig i kö lagom till skolstarten för att vara säker på att få ett hyrt boende tills när man flyttar hemifrån. Eller så är det bokstavligt rena lotteriet att få en lägenhet - som i Solna.

Vilka är då alternativen till att införa marknadshyror? Det finns egentligen bara två, eller snällt räknat kanske tre, möjligheter. Eftersom vi idag har marknadsekonomi för andra typer av boenden (bostadsrätter, villor), havererar marknaden när de som egentligen skulle vilja bo i hyresrätt på grund av utbudsbrist tvingas välja andra boendetyper istället. Ett sätt som effektivt skulle stoppa detta vore att helt enkelt sluta tillåta marknadsekonomin på dessa områden - och prisreglera alla köp av bostäder i Sverige. Det är det inte någon som föreslagit ska genomföras, vad jag vet.

Det andra alternativet är att skapa omfattande subventioner av hyresrätter. Det skulle innebära att priset på hyresrätterna sjunker - dock inte lika mycket som subventionen - utgångspunkten var ju en hyra som låg väsentligt under marknadsnivån, dessutom slår sådana subventioner sällan igenom helt (delar av subventionen hamnar alltid i säljarens ficka!). Frågan är också stor varför man ska subventionera just hyresrätter - är det inte dyrt att bo även i ett ägt boende? Dessutom innebär allmännyttan redan idag en form av subvention, eftersom den sällan drivs med fullt vinstintresse.

Det finns förstås ett tredje alternativ. Det är att göra ingenting, och låta dagens system fortsätta användas. Den som vill använda detta system bör förklara vad som är bra med att skapa en bostadsmarknad i Stockholm nästan uteslutande bestående av bostadsrätter, där endast den som har pengar kan vara säker på att få en bostad inom rimlig tid - genom att köpa den, eller genom att skaffa ett svartkontrakt. Ett orättvisare system är svårt att tänka sig.

För min egen del finns det egentligen bara ett alternativ - att gå över till marknadshyror. Det är dock inte en reform som kommer kunna göras över en natt, eftersom marknaden idag redan är så trasig. Övergångsregler av någon form är totalt nödvändiga. Dessutom bör man precis som Henrik Sjöholm skriver samtidigt fundera mycket noggrannt på om det går att skriva några rimliga regler som förhindrar s.k. lyxrenoveringar och andra drastiska sätt att genomföra hyreshöjningar, dvs där hyresvärden renoverar för dyra pengar för att kunna höja hyran, utan att den boende är införstådd. Det är inte önskvärt att en hyresgäst ska bli påtvingad orimligt höga hyresnivåer för att kunna bo kvar i sin bostad.

Sommarplaner

Även om det fortfarande är drygt två veckor kvar till min semester, så kommer intensiteten på bloggen nu att gå ner. Imorgon kväll åker jag till Göteborg för ett forskningsmöte, och därefter passar jag på att åka ner en helg till lägenheten i Laholm. Därefter återvänder jag en vecka till Stockholm för att göra den sista arbetsveckan på KTH. Veckan efter dess, samma som Almedalsveckan (jag har blivit tillfrågad om att eventuellt åka dit för Centerstudenter, men var redan då upptagen), kommer jag åka till London för en sommarskola. Jag stannar några dagar extra efteråt, för att sedan ta flyget hem till Svedala och Göteborg. Mina föräldrar och min bror tillbringar vecka 29 där, och jag tänkte passa på och försöka träffa en del gamla kompisar från chalmerstiden. Resten av semestern, fram till den 12:e augusti när jag åter finns bakom skrivbordet på KTH, tänkte jag mest ta det lugnt, lata mig och lapa en del sol.

Jag kommer förmodligen inte kunna hålla mig från att göra något enstaka inlägg även under den tid solen skiner utomhus - men tanken är att ta ordentligt ledigt och ladda upp batterierna igen, och då vill jag känna att jag inte har något tvång på mig att skriva saker här utan istället kan njuta ordentligt av att vara ledig och inte ha några särskilda planer för dagen.

Lägg ner CSN!

Centerpartiet fortsätter vara radikala om studiefinansiering. Och man lyssnar på idéerna i CUF och Centerstudenter. Trevligt!

Glad midsommar!

Jag vill passa på att önska alla bloggläsare en riktigt glad midsommar!

Själv är jag kvar i ett närmast folktomt Stockholm, och kommer fira i stillhet - äta nyapärer och sill, jordgubbar och glass, och mest ta det lugnt. Sommarfestandet hemma på västkusten får vänta till semestern - om tre veckor.

Fribeloppet för studiemedlet bort!

Det går i alla fall Centerpartiet ut med. Ett krav som funnits redan tidigare, såväl i Centerpartiet, Centerstudenter som CUF, men som inte fört så mycket väsen av sig - även om det drevs i valrörelsen.

När man nu uppenbarligen går ut tydligare med kravet har man antagligen fått klartecken "uppifrån" - vilket också betyder att vi kommer att få en chans att se reformen genomföras i verkligheten. Det är bra - dels kostar den staten i princip ingenting (lånedelen av bidraget är i princip självförsörjande - och det torde inte vara alltför stora belopp som studiebidraget kommer att öka med, speciellt inte om man tar hänsyn till de ökade skatteintäkterna).

Dessutom är det en reform som är utomordentligt bra för studenterna. Med de marginaleffekter som studenter som passerat fribeloppet har, drygt 80% (drygt 30% kommunalskatt och dessutom 50% minskat studiemedel) så är incitamentet till att arbeta försumbart. Även om mycket av pengarna som man inte skulle få ut är lån, så får man inte en ekonomisk vinst av att välja jobb framför lån förrän flera år senare - när man börjat jobba och betalar tillbaka på studielånet.

Fribeloppet är vidare uppdelat i två delar, en per halvår. Exakt hur stort fribeloppet blir beror lite på hur den högskola man studerar vid delar upp läsåret, men på våren brukar det vara lite drygt 40 000:- och på hösten knappt 60 000:-. För den som inte som mig har en väldigt studentvänlig och förstående arbetsgivare på sommarjobbet kan detta ge problem. Jag fick alltid junilönen särskilt, i form av en check, sista arbetsdagen i juni (två veckor innan ordinarie utbetalningsdag), för att jag skulle ha fått den utbetald innan månadsskiftet. Hade jag fått den efter hade jag nämligen fått nästan tre månadslöner under andra halvåret - i stort sett hela "kvoten". De gjorde likadant för alla andra sommarjobbande studenter, men det är knappast kutym att man gör så.

Att studerande får större möjligheter att ta jobb, om de så önskar, ökar också deras möjligheter att få jobb efter examen. Det finns ett företag som sett dem jobba i praktiken, de kan företagets verksamhet och man vet vad de går för Möjligheten till anställning även efter examen är inte direkt försumbar. Om det inte händer har man i alla fall en referens.

Öppnare redovisning av partiernas finansiering

Marita Ulvskog föreslår idag att enskildas partibidrag, om de övergår 20 000:-, ska redovisas offentligt. Här måste man göra en avvägning av å ena sidan valhemligheten och å andra sidan allmänhetens intresse av insyn i partierna. Att avslöja varje litet bidrag de politiska partierna fått skulle vara likställt med att avslöja deras politiska hemvist - vilket inte är lyckat. Beloppet som föreslås är dock så stort att det borde vara ett mindre problem.

Samtidigt frågar man sig om det verkligen är så många enskilda som ger så stora belopp till partierna. Själv skulle jag inte göra det - jag bidrar hellre med engagemang och tid än pengar.

Dessutom finns det mängder av organisationer som ger belopp som ligger i miljonklassen. Detta inte bara i pengaform, utan även stora insatser i form av arbetstid. Redovisningen sker inte alls öppet, även om man från tid till annan påstår så. Om man ställer de högre kraven på redovisning av privatbidrag som Marita kräver, faller det för mig som om det är en självklarhet att även organisationers bidrag och stöd ska redovisas lika systematiskt (och det inte bara för sossarna, men vad jag vet finns det inget annat parti med så starka band till en så stor organisation). Och det finns även sossar som tycker så. Strongt av Jonas Morian att vara konsekvent!

Härligt, Billström!

Migrationsminister Tobias Billström har uttalat sig positivt om arbetskraftsinvandring. Härligt! Precis som jag skrivit tidigare så är detta säkerligen något som kommer att vara bra för Sverige. Framför allt är det ett väldigt bra sätt att både få tillväxt och en vettig invandringspolitik (som vi tack vare LO inte haft sedan 70-talet).

Stern-rapporten på svenska

Via en intervju med Nicholas Stern i Ny Teknik får jag reda på att den uppmärksammade Sternrapportens viktigaste delar har översatts och släppts på svenska av Naturvårdsverket. Trevligt! Intervjun är för övrigt också läsvärd - jag håller med om att vi fortfarande har alla möjligheter att motverka och minimera klimatförändringarnas negativa följdverkningar.

1984

Det har kommit fram att Fredrick Federley inte kommer att rösta enligt sin övertygelse i frågan om FRA:s signalspaning i kablar, utan har tvingats följa partistyrelsens linje i frågan. Särskilt som många av betänkligheterna runt förslaget är precis samma som behandlas i Centerpartiets öppenhetsmanifest. Detta antogs av Centerpartiets förtroenderåd bara förra året, precis lagom inför valrörelsen.

Magnus Andersson har med anledning av detta gått ut med ett öppet brev med kritik i frågan. Naturligtvis är det tillåtet för partiledningen att byta åsikt - men samtidigt bör man ha stor förståelse för både medlemmar och väljare som valde partiet för den ursprungliga åsikten. Centerpartiet måste vara ett parti där det är högt i tak, och där alla åsikter är tillåtna så länge de kan motiveras med ett liberalt resonemang. Till och med om det är riksdagsledamöter som för resonemangen i fråga.

Signalspaning i kablar kommer antagligen vara en sak vi kommer behöva genomföra, även om nyttan antagligen kommer att bli minimal (mer om detta någon annan gång). Bara för att vi kommer att ha signalspaning i kablar betyder dock inte att vi ska anta första bästa förslag i frågan. Spaningen är ett intrång i den personliga integriteten och en övervägd lagstiftning blir därför nödvändig. Jag ser inte någon större anledning att stressa fram ett beslut i frågan - inte ens att FRA gått och köpt dyr utrustning innan beslutet ens gått igenom.

Uppdatering: Fredrick kommer att lägga ner sin röst. Oavsett vilka följder det får. Klokt beslut, tycker jag.

Vem bryr sig om inkomstskillnader?

På flera håll rapporteras det om LO:s rapport om löneskillnader (pdf) mellan det LO kallar makteliten och industriarbetarna. Rapporten är en av flera i en numera ganska lång serie.

Rapporten innehåller otvetydligen mycket intressant statistik, men den besvarar inte en viktig metafråga runt sig själv. Varför ska just LO ta fram denna rapportserie? Varför är Sveriges höga direktörers, tjänstemäns, politikers och övriga samhällsledares löner så viktiga för LO, som har som organisationsmål att organisera "vanliga" arbetare? Jag har svårt att se något annat skäl än att man vill spela på jantelagen ("varför får direktörerna tjäna så mycket?!") och på så sätt vinna stöd förö sin egen politiska agenda.

Underförstått i pressmeddelandet implicerar man nämligen att om bara dessa höga samhällsledare hade en lön som låg närmre Medelsvenssons, så skulle inflationsrisken bli mycket lägre, alla skulle vara lyckligare och allt skulle vara allmänt bra. Problemet är bara att de har fel. Även om man räknar samtliga 200 ledare tillsammans, som visserligen sammanlagt tjänar en ansenlig summa - motsvarande 3000 industriarbetarlöner, så motsvarar det inte mer än en tia i månaden per löntagare om man slår ut det på samtliga löntagare i Sverige. Det är inte tillräckligt mycket för att nämnvärt kunna påverka inflationen.

Att lönerna för samhällsledare och framför allt för tunga chefer i näringslivet växt så mycket är inget annat än en följd av lagen om tillgång och efterfrågan. Det är ont om personer med lämplig kompetens för dessa uppdrag - och då är den givna följden att lönerna för de som är lämpliga automatiskt stiger. En bidragande orsak är säkerligen - som LO själva skriver i rapporten - att även om det finns svarta rubriker i tidningarna om inkomstskillnaderna, så är de ännu större i andra delar av Europa än i Sverige. Internationellt ligger VD-lönerna relativt lågt, vilket naturligtvis lockar i alla fall skickliga ledare med språkkunskaper att söka lyckan även utomlands.

Lagen om utbud och efterfrågan borde för övrigt inte vara någon överraskning för LO. LO är ju nämligen både direkt och genom sina pensionsfonder en av landets absolut största kapitalägare. Faktum är att man varit med att sätta lönerna för många av de högavlönade näringslivsbossar man nu plockat fram statistik över.

Men, sammanfattningsvis; har nivåerna på de här inkomstskillnaderna egentligen så stor betydelse, förutom som kuriosa för den statistikbitne? Jag tycker inte det. För det första handlar det om en ytterst liten grupp - även om den är extremt högavlönad, så är dess påverkan på ekonomin i stort ändå begränsad, just eftersom det handlar om så få personer.

Dessutom kan jag som liberal se att det finns mycket intressantare frågor runt vad som är viktigt att fokusera på i samhällsdebatten:

• Vilken absoluta nivå de som har det sämst ställt lever på - ett samhälle som inte kan garantera en rimlig levnadsnivå till samtliga utan lämnar några utanför är inte ett väl fungerande samhälle.


• Möjligheten för den som så önskar att genom hårt och flitigt arbete och slit förbättra sin position i samhället, det vill säga göra vad som brukar kallas en klassresa. Ett samhälle där alla, oavsett bakgrund, ges möjligheten att lägga manken till, bidra till samhället och på så sätt ges chansen att nå ledande och prestigefyllda positioner - det är också ett samhälle som stimulerar till att göra saker som är alla i samhället till gagn. Ett samhälle där sådan belöning helt saknas dödar mycket effektivt kreativitet och uppfinningsdom - vilket vi sett i flera före detta kommunistregimer.

Slutligen kan jag bara fråga mig vad ett långt stycke om hur riskkapitalmarknaden (specifikt så kallad "private equity" och utköpsbolag) egentligen har att göra med det andra som de skriver om i rapporten. Det känns mest som utfyllnad - intressant att läsa, men verkar ha väldigt lite med rapportens syfte att göra.

Många försuttna chanser

Väldigt få av Sveriges studenter deltar i det europeiska utbytesprogrammet Erasmus. Jag som själv åkt på ett sådant år (ett år på Technische Universität Hamburg-Harburg i Tyskland, kan bara konstatera att de svenska studenterna försitter enorma chanser till personlig utveckling. När jag gick på informationsträffarna inför tiden i Tyskland så var det bara en handfull andra som skulle åka till Tyskland - trots att det just nu finns över 100 utbytesplatser för chalmerister i Tyskland (det var i alla fall i samma storleksordning för tre år sedan när jag åkte).

Visserligen avskräcker säkert svenska studenters bristande språkkunskaper något, men tyska är ändå ett språk som är relativt likt svenskan, och som många studerat tidigare. Näst engelskan torde tyskan vara det vanligaste främmnande språket bland svenska studenter, och jag märkte inte av att söktrycket generellt var högre till andra länder i Europa jämfört med Tyskland.

Det är synd att det är så få som utnyttjar chansen att åka utomlands. Man missar upplevelser av en främmande kultur, språkkunskaper men framför allt livserfarenheter. Jag skulle inte vilja få mitt år i Hamburg ogjort. De flesta som varit utomlands brukar ha exakt samma inställning.

Galna bostadspriser

Bostadspriserna fortsätter uppåt, med rekordfart. Precis som nämns i Sveriges Dagblad så innebär de skyhöga priserna (runt miljonen för en etta - tillräckligt för att köpa två hus i Laholms kommuns inland!) en allt mer växande tröskel för den som vill flytta in. Det, kombinerat med långa hyresköer, borde betyda att fler hus skulle byggas. Det vill säga, om det inte hade varit för att bostadsmarknaden i Sverige helt enkelt inte funkar. Jag får se hur det går med mina planer på att hitta något annat boende i Stockholm än det lilla korridorsrum jag har just nu...

Arbetslösheten störtdyker

Arbetslösheten är lägre än på 16 år. Inte sedan innan den förra borgerliga regeringen har arbetslösheten varit så låg, 3,3%. Under de senaste tolv åren lovade Socialdemokraterna jämt och ständigt att arbetslösheten skulle tas under 4%. Fast de lyckades aldrig riktigt. Något gör uppenbarligen den nuvarande regeringen rätt som den förra inte gjorde, när arbetslöshetssiffrorna störtdyker så som de gjort efter bara ett halvårs borgerligt styre. Notera dessutom att det är den öppna arbetslösheten som minskar. Detta trots att satsningarna på arbetsmarknadsåtgärder minskats betydligt, och den som befinner sig i sådana inte räknas som öppet arbetslös.

Upp till bevis, (m)

Moderaterna påstår sig ta ansvar för miljön. Varför har det då varit Centerpartiet som varit pådrivande i miljöfrågorna i Alliansen? Varför innehåller debattartikeln bara en massa floskler, och inte några konkreta förslag? Visst har Per Schlingmann rätt i att det är borgerliga politiker som tagit många steg framåt den senaste tiden i miljöfrågorna. Men i vart fall i Sverige är det inte Moderaterna som tagit de stegen. Det är Centerpartiet (det gamla sådana) som har tagit de stegen, och skjutit resten av Alliansen framför sig för att det ska hända något.

För att jag ska tro det minsta lilla på att moderaterna ens har skaffat sig någon egen miljöpolitik värd namnet ens (till skillnad från hittills), förväntar jag mig konkreta förslag, som inte har kopierats direkt från Centerpartiets valmanifest. Tills dess gör en debattartikel fylld med floskler och retorik ingen som helst skillnad och (m)iljöpolitiken är lika irrelevant som sossarnas dröm om det så kallade "gröna folkhemmet". Vi vet alla hur mycket de gjorde för att parera miljöproblemen egentligen.

Du har väl inte missat...

Centerpartiets kampanjsida om miljöpolitik, 10 steg?

Kommunal i konflikt - trots kollektivavtal

Kommunal har valt att lägga företaget Beda Trädgård i konflikt. Detta trots att företaget i fråga redan har ett kollektivavtal. Fast inte med Kommunal - eftersom flertalet av de anställda på företaget har andra sympatier än med Kommunal så har företaget istället avtal med Slottskogens LS, tidigare del av SAC (Syndikalisterna). Trädgårdsföretaget är även i mångt och mycket annat annorlunda mot andra företag - det är ett arbetarkollektiv och alla tjänar precis samma lön per månad.

Kommunal har, liksom tidigare andra LO-förbund som HRF och Byggnads, lyckats göra en rejäl tabbe. Ingen på företaget önskar företrädas av dem - de är helt och fullt nöjda med de villkor de har, även om villkoren på flera punkter inte är kompatibla med Kommunals villkor. Ytterligare komplicerande för Kommunals del är att man knappast kan använda den vanliga retoriken och anklaga företaget för att vara penninggiriga borgare. Uppenbarligen drivs företaget enligt principer mycket rödare än de Kommunal eftersträvar. Det ser för övrigt jag och andra högerdebattörer inget som helst problem i - så länge de som arbetar i företaget är nöjda med företaget så har vi inget intresse av att lägga oss i, och kan inte heller se varför Kommunal skulle behöva göra det - eller ens varför de skulle ha rätt att göra det. Det har den lustiga följden att syndikalister och högerliberaler, som normalt sett inte skulle hålla med varandra om en stavelse knappt, enas i kritiken mot Kommunal.

Göteborgs kommun har också satt sig i en svår sits när de nekar företaget att utföra uppdrag åt kommunen. Tidigare kommunala beslut (frågan har diskuterats även i Laholm) om att kräva kollektivavtal vid upphandlingar har hävts. Att kräva ett kollektivavtal med en visst fackförbund torde vara ännu kontroversiellare än att kräva ett kollektivavtal överhuvudtaget, och det är stor risk för att de brutit mot lagen om offentlig upphandling genom att diskvalificera Beda Trädgård från att utföra tjänster åt kommunen.

Det rapporteras om konflikten i flera olika medier och bloggar, såväl de som har en neutral utgångspunkt, som de som kritiserar Kommunal för sitt beslut - både grundat på vänster- och högerargument. Här, här, här, här, här, här, här, här, här, här samt här kan du läsa mer om nyheten och reaktionerna på den.

Trångsynt debattartikel i DN

Om äktenskapets allenarådande syfte är att säkra barnens bästa, varför tillåter vi då de som är infertila, helt enkelt inte vill skaffa barn eller där kvinnan passerat klimakteriet att gifta sig? Dessa kan ju rimligtvis inte komma att lyckas sätta barn till livet.

Och om ett äktenskap är enda sättet att säkra barnets bästa, varför tillåter vi singeladoptioner, barn i samborelationer och skilsmässor? Vi tillåter till och med redan idag homoadoptioner.

Nej, det är inte barnets bästa som de debatterar för. Det är bara vissa barns bästa som är grunden till debattörernas argument, och därmed håller de inte. När barnkonventionen pratar om barnets bästa så avses varje barns bästa - och inte bara de som råkar leva i en traditionell familj.

Hur tänkte ni nu?

En metallklubb kallar de som inte är medlemmar för parasiter. Man kan bara fråga sig hur de egentligen tänkte. Att förolämpa presumtiva blivande medlemmar brukar inte vara ett bra sätt att få dem att gå med. Fast det kanske bara är jag som inte förstår Metalls rekryteringsstrategi...