Lästips

Jag vill tipsa om Björn Pedersens debattartikel i Expressen, där han ger en kort översikt över argumenten mot ett generellt barnbidrag ur en liberal synvinkel. Läsvärt!

Uppdatering: Precis lika läsvärt är Gustav Anderssons svar. Frågan är definitivt inte självklar, och det finns också ett par medelvägar. Oavsett är det bra att Björn provocerar i debatten - ingendera ståndpunkten är egentligen helt självklart motiverad.

Creds till Miljöpartiet

Det är inte så mycket att säga. Creds till Miljöpartiet för en öppen världssyn och solidaritet med människor i omvärlden. Me like!

Fast alla tycker ju inte beslutet är lika bra. "Hänsynslöst och ologiskt" säger Bill, "försämrade villkor" säger Bull, och Måns håller förstås med.

Finns det någon svensk som inte ska vara bidragsberoende?

Med anledning av sossarnas senaste påhitt vill jag bara ställa en enda öppen fråga till alla socialdemokrater som ändå läser min blogg: Finns det någon kategori svenskar som ni inte anser ska försörjas av bidrag? I så fall, vem eller vilka är det, rent konkret?

Ur led är tiden

Om man inte fick en vit jul verkar man ju alltid kunna hoppas på en vit påsk. Så här mycket snö vet jag inte ens riktigt när jag såg hemma hos mina föräldrar senast...

Sossarna skeptiska till demokrati?

Demonstrations- och yttrandefrihet är en mycket viktig del av demokratin. Det är en ganska allmänt spridd åsikt. Fast alla håller inte riktigt med - Peter Persson, opposition(s)råd i Jönköpings kommun, är ett exempel. Demonstrationsfrihet ska inte gälla centerpartister. I varje fall inte de centerpartister som råkar förlägga sina möten i Jönköping den första maj. Det är egentligen ganska uppseendeväckande att den åsikten finns. Inte ens nazister som vill demonstrera på nationaldagen brukar hindras från detta...

Ett deprimerande forskningsframsteg

Forskare i Tjeckien har gjort en deprimerande upptäckt: Forskares produktivitet (mätt i antal publiceringar och citeringar) uppvisar en negativ korrelation till mängden drucken öl. Kort sagt, om jag ska fortsätta njuta av öl regelbundet, så är det möjligtvis i form av en gravöl över min eventuella framtida forskarkarriär...

Underkänt språktest för språklagsutredningen.

Språklagsutredningen presenterade i förrgår resultatet av sin utredning. Som doktorand på KTH och därmed inom den svenska forskningen kan jag bara konstatera att förslagen verkar helt utan kontakt med verkligheten, i alla fall inom forskningsvärlden. Svenskan riskerar inte att förlora i domän inom forskning och högre utbildning, som det sägs i artiklarna, den har redan gjort det. För decennier sedan! Inom mitt forskningsområde, mekatronik, är det i princip bara engelska som används, om det så är till artiklar, doktorsavhandlingar eller vad det än är. Avhandlingar har ofta inte ens en svensk sammanfattning. Mitt exjobb skrev jag visserligen på svenska men jag fick lägga rejäl möda bara på att hitta lämpliga ordval, eftersom de enda som egentligen existerade inom området antingen var på engelska eller av jargongkaraktär.

Faktum är att nästan alla mindre språk inom de flesta forskningsområden redan tappat mycket av sin status. Inte ens tyskan, ett världsspråk, har en internationell bäring mer än inom vissa områden (ett exempel är tydligen växellådor - andra doktorander på institutionen har klagat på att allt intressant inom det området visst är skrivet på tyska). Annars är egentligen fransmännen de enda som försöker upprätthålla någon illusion om att deras egna språk fortfarande är relevanta.

Varför har det då blivit så? Svaret är enkelt - att skriva om forskning på svenska inom mekatronikområdet är helt ointressant. Den allra största delen av publiken finns utomlands, och de tenderar av någon konstig anledning inte vara enormt bra på svenska. Även om det för oss svenskar, givet etablerade svenska uttryck, skulle vara något enklare att skriva på svenska, så är det helt enkelt inte intressant. Dessutom tillkommer problemet att forskningen i Sverige inte alls utförs endast av svenskar. I min forskningsgrupp så är kinesiska ett nästan lika stort modersmål som svenska, och även tyska, urdu samt spanska är just nu representerade. Faktum är att användande av svenska, när det ändå förekommit, har visat sig mest bli ett hinder, när personer som inte pratar svenska försöker bedriva forskning baserad på tidigare projekt som främst dokumenterats på svenska. Kort sagt, det enda helt gemensamma språk vi har i min forskargrupp är engelska. Även om det är en målsättning att alla permanenta medlemmar i forskargruppen ska lära sig svenska tar det ett tag, så svenskan är inte alls lika användbar. Att genomdriva utredningens ambitioner om att återupprätta svenskans status inom forskningen är helt enkelt totalt motstridigt mot utvecklingen att allt fler internationella studenter, doktorander och forskare verkar i Sverige.

Nej, fokus i utredningen är helt fel, i varje fall för forskarvärlden. Jag kan förstå att alla myndighetskontakter ska kunna göras på svenska, och jag är helt för att man ska undvika användande av svengelska uttryck i svensk text i onödan, men att kräva att jag, som representant för Sverige i mitt EU-projekt, ska prata svenska, är bara löjligt. Jag pratar ju inte ens svenska mer än hälften av tiden i min egen forskargrupp! När det gäller teknik- och medicinforskningen så ska man nog vara nöjd med krav på att sammanfattningar finns på svenska. Dessutom är det faktum att forskning är tillgänglig på svenska inte alls någon garanti att den går att förstå för lekmän...

Klöver torn

Bättre sent än aldrig! Det har gått några dagar nu sedan Centerpartiet i Stockholm lanserade förslaget om Trifoliumskrapan, en tredubbel skrapa på 200 meter, tänkt att läggas på en överdäckning av spårområdet norr om centralstationen samt Klarastrandsleden, men jag tar mig ändå friheten att skriva några kommentarer.

Jag kan redan nu lova alla läsare att sannolikheten att projektet verkligen blir av antagligen är ganska minimal. Hur många tidiga arkitektförslag förblir oförändrade egentligen? Precis. Dessutom är väl sannolikheten att ett miljardprojekt med ett namn som rimligtvis endast kan appellera till Centerpartiet, LRF och 4H, verkligen blir till på riktigt kanske inte är enorm.

Men utspelet från Per med flera är ändå välbehövligt. Arkitekturdebatten i Stockholm är förvånansvärt lik den laholmska. Skillnaden är bara att i Laholm är det femvåningshus som är brinnande facklor i debatten, i Stockholm är det femtonvåningshus. Jag skulle hoppas att de som kritiserar förslaget inte gör det genom att säga "Nej, det här vill vi inte ha", utan genom att säga "Nja, vi vill hellre ha det här istället". Annars blir resultatet bara att inget någonsin får ändras.

Det är ingen tvekan om att det sätt Stockholm är byggt på missgynnar utnyttjande av kollektivtrafiken. De höga husen ligger långt ut från centrum. Rimligtvis borde ju de höga husen ligga nära kollektivtrafiken så att det blir lätt att ta sig till och från dem - titta på London! Förutom finanscentret i Docklands så är det väldigt få höga hus som inte är i stort sett solitärer eller åtminstone till största delen omges av halvhöga hus. Och de ligger allihop precis bredvid en tunnelbaneuppgång...

Det område där förslaget lade Trifoliumskrapan, strax norr om centralstationen, är utan tvekan ett av de bästa lägena i Stockholm. Det är promenadavstånd inte bara till kollektivtrafik i form av tunnelbana och pendeltåg, utan även till SJ:s rikstrafik och Arlanda Express. Att utnyttja den marken till en bangård är uppseendeväckande när man redan diskuterar överdäckning av bland annat norra stationsområdet, som är ett annat liknande, om än inte riktigt lika centralt, område.

Nu tar vi sikte mot Belgien istället?

Egentligen borde jag ge en längre kommentar till det faktum att skattetrycket i Danmark nu gått om det svenska, men jag nöjer mig med att gratulera regeringen till att se till att vi förlorat den nesliga världsmästarposten, och uppmanar till att ignorera de danska flåsen i nacken. Nu gäller det att sikta på att ta sig ner till belgisk nivå istället, kanske till och med försöka passera Frankrike så att vi hamnar utanför pallen i skattetrycksligan. Att ha den nästhögsta skattekvoten i världen är väl egentligen bara något att skryta med om man är kommunist. Värt att notera är också att den nivån som Frankrike ligger på (ca 45%) fortfarande är betydligt högre än den Sverige hade när Erlander var statsminister (17,2% när han valdes, 39,4% när han avgick).

Mona pratar tvärtomspråket

Mona (S)ahlin kommer med ett förslag om att staten ska kommendera nyanlända flyktingar till en viss bostadsort. Intressant är att hon inte vill kalla det "kommunarrest" trots att det är precis vad det i praktiken är. Nyspråket frodas! Det är klart att det inte är fördelaktigt att kalla förslaget vad det är för Socialdemokraterna - de som torde bli gladast över det är Sverigedemokrater.

Tyvärr är inte den dåliga beskrivningen av förslaget det värsta. Tyvärr är Socialdemokraterna i och med förslaget farligt nära vad som är acceptabelt med hänsyn till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, närmare bestämt artikel 13:

1. Var och en har rätt att fritt förflytta sig och välja bostadsort inom varje stats gränser.


2. Var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget, och att återvända till sitt land.

Båd' stat och lagar oss förtrycka; vi under skatter digna ner

Rubrikerna i kvällstidningarna är idag svarta. "Medlemsras i fackförbunden", eller någon annan formulering basunerar de ut. Men faktum är att det är LO, och inte facket i allmänhet, som står för den allra största delen av minskningen. Att LO minskar kanske inte är så konstigt med tanke på vilka frågor den organisationen ägnat sig åt under de senaste åren? Lägligt nog finns idag även en artikel i Dagens Industri om Wanja Lundby-Wedins syn på jobbavdraget. Antingen ska det bort, eller så måste skatten höjas.

Jobbavdraget är ju ändå en av de förändringar - som jag uppfattat det - som varit relativt uppskattad även av de som inte brukar vara traditionella högerväljare, och som främst är till för de som har små inkomster. Det är dessutom intressant att konstatera att man som ledare för en av landets största fackliga organisationer ser det som så viktigt att uttala sig i politiska frågor. Det brukar man varken göra i TCO eller SACO...

Yay, it's alive!

Som jag skrivit om innan har min iBook varit död en längre tid (närmare bestämt sen i somras). När jag kom hem från Timbroseminariet bestämde jag mig för att göra ett seriöst försök att återuppliva den. Jag misstänkte att jag skulle bli tvungen att löda för att få liv i den, men den hoppade igång när jag testade efter att jag bara pillat på det misstänkt trasiga spänningsregulatorchippet. Det implicerar kanske att burken inte kommer att vara stabil för evigt, men det är hur som helst kul att kunna skriva ett blogginlägg på den smidiga bärbara istället för den stationära klumpen, att få jobba i smidiga OS X och inte i klumpiga Windows XP. Jag får hoppas den glädjen får en chans att vara...

Bruksvärdessystemet och bostadsköer är åldersdiskriminerande

Förslagen som ska göra "hyresmarknaden" till en verklig sådan har nu blivit offentliga. Barbro Bergman Engman, Hyresgästföreningens ordförande, protesterar föga oväntat. Lite kul att hon gör det på sin blogg, dock, den borde kanske hamna i min bloggroll, så jag kan punktmarkera hennes uttalanden. Att hon bloggar ska hon ha en eloge för, det är ändå ett sätt att sprida sina personliga åsikter på ett sätt som få andra makthavare gör.

Hur som helst, speciellt från Hyresgästföreningen och politikens vänstersida påpekas problemen med en mer marknadsmässig hyra ofta, exempelvis påpekar Barbro själv att man vid en ombildning förlorar all rätt att bestämma över sin lägenhet till grannarna.

Tyvärr är man helt hemmablind för de problem som dagens bruksvärdessystem har. Den rätten som man förlorar, den har man ju endast på grund av det allmännyttiga bostadsbolagets goda vilja! Man hade lika gärna kunnat förlora bestämmanderätt över sin lägenhet om huset sålts till ett privat fastighetsbolag. Dessutom - hela problemet med ombildningar (jag anser inte heller att storskaliga ombildningar är önskvärda) är ju dessutom en direkt följd av att ett flerbostadshus är mer värt i form av bostadsrätter än hyresrätter. Hade husets värde och boendekostnaderna varit ungefär densamma i bägge fallen så hade de storskaliga ombildningsplanerna knappast ens funnits på ritbordet.

Men bruksvärdessystemet har fler problem, som dess kramare ogärna vill nämna. Man brukar ofta beklaga sig över att de som är mindre bemedlade utan bruksvärdessystemet kommer få svårt att betala för lägenheter på attraktiva platser, exempelvis Stockholms innerstad. Ett vanligt exempel på sådana grupper är ungdomar. Det är förvisso en korrekt invändning, men är förmodligen inte särskilt relevant. Kötiden till hyresrätter i innerstan räknas idag nämligen inte i år, utan snarare decennier. Unga som ställer sig i kö för att få en lägenhet i Stockholms innerstad kommer helt enkelt inte längre att vara unga när de får en lägenhet. Själv skulle jag ha nått medelåldern! Att jag då inte har råd att betala högre hyror än som finns idag är helt och hållet irrelevant, jag har några få val; att betala dyrt för en bostadsrätt, flytta runt på andrahandskontrakt, bo i förorten, eller på något sätt mygla mig förbi kön. Det hade varit mycket intressant att se inflyttningsstatistik i hyresrätter i innerstan uppdelat på ålder!

Barbro har helt rätt i att svenskarna inte vill se ett marknadsmässigare hyressättningssystem. Problemet är att de även (enligt samma inlägg) vill ha "en bra bostad till rimlig kostnad". Kort sagt, man vill äta kakan men ändå ha den kvar, eftersom "rimlig kostnad" underförstått betyder "under marknadspris". Det enda sättet att lyckas med den ekvationen är att någon annan betalar (exempelvis genom skattefinansierade subventioner). Jag antar att det är något sådant Barbro vill se? You know, there is no such thing as a free lunch...