Nu sticker jag

Ska på projektmöte i Tyskland och lämnar strax lägenheten för att sticka till flygbussen. Kommer att vara svårnådd fram tills onsdag kväll då jag är tillbaka. Ha det bra under tiden!

Rapporter om arbetssituationen på högskolan

I samband med terminsslutet släpptes ett antal rapporter som på ett eller annat sätt berör arbetssituationen på högskolan. Det är väl nästan symptomatiskt att jag inte haft tid att läsa dem förrän nu, och det mest för att jag tagit mig tid.

Högskoleverket har en studie över högskolelärarnas situation, och konstaterar att man i praktiken har en sjudagars arbetsvecka.

Sveriges förenade studentkårer (SFS) samt fackförbunden ST och SACO har undersökt doktorandhandledarnas situation.

SACO studentråd har berört studenternas relation till trygghetssystemen, och doktoranderna får också plats på ett hörn.

Slutligen har även Högskoleverkets stora undersökning Doktorandspegeln släppts i ny version.

Mer uppmärksamhet runt Centeruppropet

Mediauppmärksamheten runt uppropet fortsätter. Markus har gjort en sammanställning så jag väljer att inte kopiera alla länkar hit. Särskilt intressant är SIFO-undersökningen som Aftonbladet beställt och som jag får besked om från Björn. Går man in i grafiken kan man tydligt se att centersympatisörer är klart negativa till lagen, som enda parti av dem som röstat för. Flanking har också helt rätt i att det inte är någon partibytarfråga - i alla fall inte för de flesta. I alla partier utom Centerpartiet harmonierar partiledningens offentliga ställningstagande (icke att förväxla med att sossarna från början var för ett liknande förslag med ännu sämre privatlivsskydd) ganska väl med den allmänna opinionen. Enda undantaget är just Centerpartiet, och i den mån frågan är en partibytarfråga, är det just hos oss. En av tio centerväljare funderar på att ändra sitt partival på grund av det som hänt. Förmodligen velar de mest över vart de ska byta - det finns nämligen inte något annat borgerligt parti att byta till. En del går säkerligen över till Miljöpartiet, några till Piratpartiet, men precis som Björn tror jag att största risken för Centerpartiet är att man väljer att inte rösta alls; vilket egentligen ger vår partisekreterare rätt. Bara för att man inte byter parti på grund av frågan, betyder det inte att man kommer att rösta på Centerpartiet även i nästa val.

Erik Hultin uppmärksammar att Anders Flanking även uttalat sig i frågan om extrastämma; att vi inte kan ha en sådan varje gång ställningstaganden på riksnivå ändrar sig lite grann. Vad han inte inser är att för många centerpartister och -sympatisörer, främst bland nyare sådana, så är frågor om privatlivsskydd inte "vilken fråga som helst", utan en grundsten i det centerpartistiska ideologibyggandet. Jag är relativt övertygad om att vi skulle få en liknande reaktion om partiledningen mellan två val; och mellan två förbundsstämmor; på eget bevåg valde att snurra ratten för politiska åsikter i kärnkraftfrågan 180° - och börja förespråka en utbyggnad.

En fågel viskar även i mitt öra och tipsar om artikeln där FRA själva desarmerar argumentet om att spaningen skulle kunna förhindra terrordåd mot svenska utlandsstyrkor. Man har även skrivit en artikel i DN, och inte heller den bringar någon större klarhet i hur FRA har arbetat, kommer att arbeta, vilket material man egentligen söker efter och hur det hittade materialet ska gynna svenskarna. Vissa argument nämns också men de kan i princip sammanfattas som "eftersom det är lagligt är det rätt" och "alla andra gör ju likadant". Något vill man inte berätta för allmänheten, så mycket är fullständigt klart. Carl Bildt upprepar i princip samma argument som återges i artikeln.

Mötet på onsdag kväll kommer helt klart att bli intressant. Oavsett hur det går lär lagen inte avskaffas på stört, så jag får även anledning att gå ut och demonstrera på torsdag.

Läs också Sophias resonemang om Reinfeldts användande av pluralis majestatis, Markus tips om en dokumentär om övervakningssystemen i Östeuropa, samt Laszlos inlägg, samt alla andra i bloggosfären.

Uppdatering: GP rapporterar om den 1000-hövdade demonstrationen i Göteborg.

Registrering ska inte vara nödvändig för yttrandefrihet

Det är lite glädjande att Centerpartiet ändå inte går på alla dumma idéer som dyker upp i beslutande församlingar. Att kräva registrering av bloggar är bara löjligt. Journalister i traditionella tidningar brukar minst lika ofta har bakomliggande syften med det de skriver - med den skillnaden att syftet aldrig tydligt skrivs utan annat än mellan raderna. Dessutom bör yttrandefrihet tillkomma alla, inte bara de som snällt ansökt om ett särskilt utgivningstillstånd.

Centeruppropet.se

Jag är fullt upptagen med annat än politik med tanke på att jag ska vara på ett projektmöte i Tyskland nästa vecka, men jag vill ändå göra klart för alla bloggens läsare att jag är en av de som står bakom Centeruppropet, som redan uppmärksammats av såväl media som partiledningen.

För den trogne läsaren har det knappast varit någon hemlighet att jag inte varit någon av de främsta entusiasterna för frågan, och jag kan fortfarande inte hitta någon riktigt kärncenterpartistisk anledning till att frågan är bra. Att kalla oss som står bakom uppropet för centerliberaler hjälper även det föga. Jag har varit med sedan innan de liberala vindarna i partiet började blåsa, och även då var partiet mot överstatlighet, centralism och myndighetskontroll av medborgarna, även om man inte kallade det grön socialliberalism utan möjligtvis tog ordet ekohumanism i sin mun.

Många andra som har ett starkt engagemang i FRA-frågan har övervägt att gå ur partiet. Flera av dessa har bara gått med på senare tid. Själv kan jag inte se att det är en lösning - för var skulle man verka istället? Att gå ur för att lämna partipolitiken helt är jag inte så sugen på, jag tror att man har större chans att påverka utanför systemet än som fristående. Inget av de andra bägge liberala partierna (kd räknas inte!) har givit något större förtroende inom frågor om skydd för privatlivet, och deras miljöpolitik, för att tala svenska, är skit. Miljöpartiet skulle kunna vara en kandidat men de saknar liksom kd alltför mycket av liberalism. Och några andra möjliga kandidater finns i princip inte.

Jag är inte stolt, och jag är fan inte nöjd

Senaste nytt: Riksdagen har röstat JA till FRA-lagen.

Även Fredrick och Annie valde till sist att rösta för, något jag är innerligt besviken över. Jag är inte ensam. Jag kan inte heller, som vissa andra, känna mig stolt för det knappa resultat de ändå uppnådde. För att parafrasera en gammal sosseslogan: Jag är inte stolt, och jag är fan inte nöjd!

Jag trodde trots allt att bägge dessa två vänner till mig hade mer stake än så - antingen att kunna stå för sin övertygelse genom att rösta nej, eller genom att med kraft kräva en kompromisslösning som ändå verkligen betyder något. Precis som Anders Gardebring skriver så hade en seriös kompromiss kunnat vara en vettigt genomförd återremiss. En som hade inneburit att debatten fått värka ut ordentligt, så att frågan blivit genombelyst från alla håll minst ett halvdussin gånger. Engagerade debattörer hade ju knappast varit en bristvara. Någon form av signalspaning i kabel är antagligen i det långa loppet ofrånkomligt, men något väl genomarbetat förslag i frågan har jag ännu varken sett eller hört talas om, och innan ett vettigt förslag lagts på bordet borde man inte ens överväga tanken om att ta beslut i frågan.

Det sätt beslutet nu tagits på kan inte annat än uppfattas som en fars, precis som exempelvis Oscar Swartz skriver. Jag tror knappast hela riksdagen, eller för den delen de som är ansvariga i respektive parti i frågan, var insatta ordentligt i de förslag som tillkommit sedan igår och dess följder. Ärligt talat tror jag inte ens Försvarsutskottet, som tog fram det nya förslaget, kan ha varit riktigt ordentligt insatta på så kort tid. Att som Annie och Fredrick offra så mycket för att driva igenom återremissen igår, men idag rösta för ett snarlikt beslut utan rejäl betänketid kan jag inte se som politisk ärlighet.

Trots att Konstitutionsutskottet på senare år mer liknat en lekstuga än ett seriöst debattforum tack vare alla okynnesanmälningar, blir det onekligen intressant att se hur Annie (som ju sitter i just KU) tänkt att hantera den KU-anmälan som lämnats in av Vänsterpartiet.

Det är dock inte Annie och Fredrick som jag är mest besviken på. De har ändå bägge två stått upp mot förslaget och så gott det gått försökt förbättra det. Även om kämpaviljan inte räckte ända ut så gjorde de ändå ett försök. De som verkligen förtjänar kritik i frågan är inte de som ändå opponerat sig mot den, utan de som med vett och vilje drivit igenom frågan, bland annat resten av riksdagsgruppen. Särskild kritik förtjänar ledningen av mitt eget parti, som för en politik klart motsatt den jag strax innan valet var väldigt stolt över att kunna företräda, och som kanaliserades i bland annat ett öppenhetsmanifest, i vilket den föreslagna signalspaningen uttryckligen kritiseras.

Varför har Maud, Fredrik, Jan och Göran så hårdfört sett till att frågan till varje pris drivs igenom? Jag anar bakomliggande förklaringar som inte yppats i den allmänna debatten. Framförallt, varför var det så viktigt att driva igenom förslagen just nu? Det skulle knappast kunna kallas en stor prestigeförlust att behöva vänta till någon gång i höst. Att gå med på Annies och Fredricks kompromisslösning på ett ordentligt sätt, och genomföra en extra genomgång av frågan, den genomgång som egentligen borde gjorts redan under det gångna året, hade gjort att man vunnit många prestigepoäng bland unga väljare. Man hade inte behövt ha så förbålt bråttom med att driva igenom förslaget just nu.

Även Socialdemokraterna förtjänar en rejäl slev kritik. Visserligen röstade de emot idag, men om det inte varit för bland annat Tomas Bodström så hade inte ursprungsförslaget lagts. Att han nu är så skenhelig att han argumenterar emot ett förslag som i stora delar är hans alldeles egna skötebarn kan inte ses som annat än ett försök att vinna mycket billiga politiska poänger.

Det finns egentligen bara två personer kvar i riksdagen på borgerligt mandat som jag på något sätt kan känna förtjänar min respekt idag: Camilla Lindberg samt Birgitta Ohlsson, bägge folkpartister.

Så här mot slutet av detta inlägg kan jag bara fundera över hur viktigt förslaget om FRA egentligen var för vår statsminister? Vår statsminister valde ju att fly fältet och se på fotboll istället för att vara i riksdagen. Bloggosfären prioriterar som bekant något annorlunda (källa: Knuff):



Slutligen, till nästa gång, Annie och Fredrick: Ta rådet från statsminister Reinfeldt i klippet ovan på allvar nästa gång ni går emot resten av borgerligheten:

"Tänk offensivt! Det är alltid risker om det räcker med oavgjort om man dessutom möter motståndare som för att kunna gå vidare måste vinna."

Vårens sista nämndsmöte

Idag hölls vårens sista nämndsmöte. Sommaren till ära kompletterades de vanliga fikamackorna med jordgubbar och glass.

Under mötet valdes vinnarna av Solna stads miljöpris, vi fick en genomgång av förslaget till avfallsplan, som till fullo tillstyrktes av nämnden - det känns verkligen genomarbetat och vettigt. Kort sagt har det varit ett klokt beslut att samordna framtagandet mellan Sörab-kommunerna.

Slutligen var det två samrådsärenden till detaljplaner, varav det största är det som handlar om området Ingenting (i närheten av Västra skogen och SSSB:s studentboende Strix där jag tidigare bodde). Framförallt är det den östligaste delen av området som är kraftigt utsatt för buller från järnvägen österut. För det östligaste bostadshuset överstigs bullergränserna nattetid kraftigt. Övriga nämnvärda kommentarer är att anslutningsvägen skär rätt igenom en skog med gamla ekar, utan att det synes nödvändigt; samt något som YIMBY säkerligen gillar: att kvarteren sluts. Fast inte av de anledningar YIMBY angett, utan för att minska bullerläckaget från de mer trafikerade gatorna till innergårdarna, så att bullernivån där minskar.

Om FRA-lagen går igenom; uppmana din internetleverantör till civil olydnad!

Utgången av omröstningen på onsdag är fortfarande inte självklar - för någon sida. Det är bara att avvakta resultatet. På onsdag kommer ett antal intresserade att avvakta beslutet utanför riksdagshuset, tyvärr har jag inte möjlighet att delta eftersom jag kommer befinna mig i Kista för exjobbsredovisningar från klockan nio. Ni andra får helt enkelt känna mitt mentala stöd trots att jag inte fysiskt kan närvara.

Så, till det faktiska ämnet för detta inlägg; inspirerat av Oscar Swartz; vad händer om lagen ändå går igenom? Det kan inte vara något trevligt läge för internetoperatörerna att berätta för alla kunderna att deras kommunikation plötsligt helt och hållet granskas. Bahnhof har redan planer på att motsätta sig beslutet.

Det finns dock ett relativt enkelt sätt för internetoperatörerna att genomföra massiv civil olydnad med teknikens hjälp. Lagen säger nämligen endast att trafiken ska avlyssnas; inte något om att det ska gå att utläsa någon information ur den avlyssnade informationen. Det skulle alltså vara fullt möjligt att upprätta ett krypterat VPN över just alla kablar som passerar landsgränsen. Eftersom då all trafik som passerar landet är krypterad, kan FRA stå där och försöka förstå vad innehållet i den är. Lämpligtvis väljs en krypteringsalgoritm stark nog för att inte ens FRA:s superdator ska knäcka den i första taget.

Nu kanske det anses att gå runt lagen på ett lite för simpelt sätt; men då går det bara att sälja ut just dessa ledningar till ett annat bolag, dit man outsourcar själva överföringen. Det företaget skulle inte ha någon kännedom om krypteringsnycklar, och skulle därmed inte ens i teorin kunna bistå FRA eller annan myndighet med avkryptering. Krångligt, ja, men i alla fall genomförbart. Särskilt med tanke på att antalet backbone-leverantörer i Sverige är begränsat, och alla eller i varje fall nästan alla har verksamhet även i andra länder.

Slutligen, en kommentar runt ett uttalande av Annie i svenskan: Det är inte ett försvarstal inför antingen väljarna eller partiet, det är ett försvarstal inför antingen väljarna och partiet, eller inför resten av riksdagsgruppen (och förmodligen regeringen och Fredrik Reinfeldt). Som Markus uppställning visar har hittills ingen centerpartist utanför riksdagsgruppen tagit öppen ställning för liggande lagförslag.

Internetröstning, motargumenten

Folkpartistiska Niklas Frykman skrev för några veckor sedan på sin blogg om internetbaserade val, och tyckte att det väl ändå skulle vara himla nimmt och bekvämt? Jag håller visserligen med honom att det vore bekvämt, men jag gillar ändå inte förslaget. Här följer en beskrivning av varför, mitt förra inlägg på ämnet var tydligen inte nog för att övertyga Niklas.

Till att börja med köra en kort repetition om hur Sverige styrs. Första meningen i Regeringsformen, 3 kap, 1 §:

"Riksdagen utses genom fria, hemliga och direkta val." (min kursivering)

För att undvika missförstånd: det där med "hemliga val" betyder inte att det ska vara hemligt att valen hålls, utan att det ska vara hemligt vad varje enskild medborgare har röstat på. Av den anledningen görs redan idag rösträkningen på särskilda sätt, exempelvis finns det minsta-mängder för hur stora grupper av röster man räknar (eftersom annars enskilda personers röster skulle kunna identifieras med exempelvis uteslutningsprincipen).

Gott och väl. Det finns inget som hindrar att valen är hemliga även om de utförs elektroniskt. Faktum är att det är ganska enkelt att bygga ett sådant system, jag skulle rentav säga att det enda som egentligen krånglar till det är att det bör vara felsäkert (dvs kunna hantera att vissa av dess delar går sönder under drift). Detta eftersom man inte kommer kunna räkna med att det går att genomföra valet igen om maskinen skulle gå sönder under valdagen (efter att ett antal röster redan lagts). Utöver det lilla problemet, som visserligen är krångligt men på intet sätt olösligt, skulle konstruktion av en enkel röstmaskin mycket väl kunna lämpa sig som projektarbete för andra eller tredje årets datateknik- och systemvetarstuderande.

Varför är jag då emot att detta faktiskt görs? Problemet är tredelat - dels verifiering av tekniken, dels det faktum som ovan nämnts - att valen i Sverige är, eller i alla fall borde vara, hemliga. Även om det i praktiken idag ibland går att skönja hur enstaka antagligen röstat så går det inte att göra i större skala. Slutligen så finns det ett problem med att garantera medborgarnas tillit till systemen.

Till den första punkten: verifiering. Hur vet man att röstningssystemet verkligen fungerar korrekt? Små fel i mjukvara, s.k. buggar, kan leda till väldigt drastiska konsekvenser. Kort sagt, de är icke-linjära och icke-kontinuerliga och små ändringar i förutsättningar, till skillnad från de flesta fysiska system, kan ändra systemets beteende drastiskt.

Det är generellt väldigt svårt att garantera felfrihet i mjukvarusystem. Testning är naturligtvis en självklarhet, men det enda man egentligen kan visa med testning är att de buggar som finns kvar inte hittats än. Formella metoder skulle kunna vara en approach men området är inte särskilt utvecklat än och det finns en risk att man flyttar komplexiteten från att programmera systemet till att skriva korrekta verifikationsvillkor. Ytterligare ett sätt är att slänga pengar på problemet: styrprogramvaran för rymdfärjan är otroligt dyr att utveckla, och så nära buggfrihet mänskligheten egentligen kommit. Fortfarande finns det någon enstaka bugg kvar i varje version.

Säkerhetskritiska fel i vanliga operativsystem och webbläsare är betydligt vanligare än så. I USA, där man redan använder röstmaskiner ganska utbrett, har man haft flera "intressanta" problem.

Problemet förvärras ytterligare av det faktum att många skulle kunna dra fördelar av att manipulera dem. Detta gäller inte på samma sätt för den stora merparten av den mjukvara vi använder. Om den som programmerar mjukvaran för tillverkaren av röstningssystemet skulle vilja föra in felaktig mjukvara med flit, finns det stora chanser att göra det. Det finns också en möjlighet att byta ut mjukvaran efter dess att röstmaskiner levererats. Att bekräfta att en röstmaskin verkligen kör rätt version av mjukvaran är något som man behöver vara expert för att kunna verifiera, bland annat eftersom en falsk mjukvara kan kamoufleras för att bete sig som en äkta vid enklare kontroller. Den holländska organisationen Wij Vertrouven Stemcomputer Niet har gjort ingående analyser av maskiner använda i holländska val. Det är inte uppmuntrande läsning...

I ovanstående resonemang har jag i viss mån utgått från att man använder dedikerade maskiner för röstningen. Dessa kan ändå kontrolleras av myndigheterna för att kontrollera att de inte manipulerats. Om man som Niklas föreslår istället väljer att genomföra valet på internet, tillkommer ytterligare problem. Körmiljön är helt okontrollerad - hur vet man att datorn inte innehåller trojaner, virus eller annan mjukvara som kan påverka röstningsprocessen? Hur säkerställer man att inte någon väljer att spionera på väljaren med program såsom NetBus? Hur vet man att någon inte startar en egen "valsajt" och använder attacker av typen man-in-the-middle (vilket vore en utmärkt strategi, exempelvis skulle man kunna "döda" en ansenlig andel av internetrösterna från motståndarens starkaste fäste och ersätta dem med egna)? Åtskilliga andra problem existerar för den som vill lära sig mer om nätverkssäkerhet, men förmodligen räcker denna smakpalett. Som jag ovan sa skulle antagligen andra- och tredjeårsstudenter inom relevanta områden klara av att konstruera ett röstsystem. Det skulle vara ett precis lika bra projekt för dem att året därefter, i samband med en kurs om datorsäkerhet, få plocka sönder sina egna och varandras projekt och hitta så många sätt som möjligt att få dem att lämna ett felaktigt resultat. Antalet lär vara stort.

Nästa problem är valhemligheten. Det finns system som utifrån sin beskrivning verkar upprätthålla den, exempelvis det estländska. Det är bara en liten detalj. Hur vet du att det verkligen fungerar så som beskrives? Det är inte alltid ens den som konstruerat ett system uttömmande kan beskriva hur det fungerar. Den som skrivit ett mjukvarusystem kan exempelvis sällan säkerställa att det verkligen inte finns några dolda bakdörar (tillagda av misstag eller med flit) i mjukvaran, som skulle kunna användas för att spionera på vad programmet gör. Den som är konspirationsteoretiskt lagd skulle även kunna påstå att beskrivningen av systemet inte är korrekt, exempelvis att den som konstruerat programmet har insyn i vilka röster som olika personer lägger även om beskrivningen säger annorlunda.

Vidare innebär valhemligheten rent tekniskt ett stort problem när det gäller att upptäcka när systemen av någon anledning ger ett felaktigt resultat (antingen på grund av buggar eller medvetna intrång). Antag att jag skulle bli den som tillverkar röstsystemet för Sverige. Det är ganska uppenbart att jag skulle gilla om Centerpartiet vann valet. När är Centerpartiets valresultat så uppseendeväckande att man börjar misstänka att jag begått valfusk genom att manipulera systemet? När Centerpartiet får 15%? 25? 75? 105!? Och om jag nu är skyldig till anklagelserna, hur kan man rimligen säkerställa att det var det jag faktiskt gjorde, och inte bara Centerpartiet som gjorde ett förvånansvärt bra val, eller en oavsiktlig bugg i mjukvaran som fick maskinen att "bara" ge ett felaktigt resultat?

Vi har nu ramlat över lite i den sista stora problematiken med elektroniska val - den medborgerliga tilliten till systemet. Ett valsystem är helt värdelöst om väljarna inte kan lita på att det fungerar som det ska. Farser som den då Bush valdes är definitivt inte önskvärda. Problemet är bara att alla elektroniska röstsystem är extremt svåra att kontrollera. Det krävs åtskilliga år på högskola för att ens kunna förstå koncepten som används för att bygga dessa system. För att vara till fullo kompetent att kontrollera dem (så gott det går) krävs det antagligen åtminstone kompetens motsvarande en doktorsgrad.

Jag ställer mig starkt frågande till om sådana kunskaper finns tillgängligt lokalt där valen genomförs. Framförallt, så finns det inte tillgängligt bland väljarna. En liten minoritet av den svenska befolkningen har en högskoleutbildning inom datateknik och förstår ens konceptuellt hur systemen egentligen fungerar. Det finns en enorm risk för misstro mot valsystemet om någon skulle påstå att det inte fungerat som det skulle. Antingen får vi en teknokrati istället för en demokrati, eller så riskerar samhället haverera.

Hypotetiskt skulle exempelvis Sverigedemokraterna efter det första elektroniska valet, då de inte lyckats kunna komma in i riksdagen, hävda att systemet inte fungerar som det ska och anklaga samtliga övriga partier samt Valmyndigheten för valfusk. Myndighetssverige skulle ha ytterst svårt att övertyga vanliga svenskar (som inte förstår hur tekniken fungerar) att så inte är fallet.

För att sammanfatta, så delar jag inte alls den formulering av kraven på ett valsystem som Niklas med sitt inlägg implicerar (att det ska vara bekvämt och enkelt att rösta). Flera andra krav är viktigare; jag vill påstå att denna prioritetsordning skulle kunna vara den riktiga:

1. Systemet ska vara enkelt att kontrollera, så att valfusk eller försök till valfusk är enkelt att upptäcka, eller om det ändå förekommer, i efterhand dess förekomst
2. Röstsammanräkningen ska vara korrekt
3. Systemet ska upprätthålla valhemligheten
4. Det ska vara bekvämt och enkelt att genomföra ett val, både för myndigheter och väljare

Elektroniska system klår dagens pappersröstning endast utan tvekan på den sista, lägst prioriterade, punkten. De är väsentligt svårare att kontrollera (dagens system förstås och skulle kontrolleras av lågstadieelever, medan elektroniska system kräver experter). Även om det är möjligt att göra elektroniska system som både upprätthåller valhemligheten och räknar rösterna korrekt, och dessutom på ett bättre sätt än dagens manuella lösning, är det svårt om inte omöjligt att verifiera att de utan tvivel gör så.

Till sist, med ovanstående resonemang motiverar jag att jag inte kan se någon som helst anledning till att fundera på att införa elektroniska val till Sveriges riksdag. Det har genomförts andra elektroniska val i Sverige, främst till studentkårsfullmäktige runt om i landet, men de håller betydligt lägre profil, så att intresset av valfusk av naturliga skäl är lägre. Att de systemen finns är alltså inte heller det ett argument för elektroniska allmänna val.

Uppdatering: Synd att jag inte hittade sidan tidigare, men bara för att så tydligt som möjligt illustrera min poäng, hänvisar jag till "The Obfuscated V Contest". En tävling i att skriva valfuskande rösträkningsprogram som ser så oskyldiga ut som möjligt...

Medlemsinitiativ

På uppmaning av bland andra Björn har följande medlemsinitiativ författats, som kommer att skickas iväg ikväll. Jag har förmodligen ett lite annorlunda förslag jämfört med övriga skribenter - dels tror jag inte det är möjligt att få hela riksdagsgruppen att ändra åsikter, dels vill jag undvika att liknande situationer uppkommer i framtiden.

Till Centerpartiets riksdagsgrupp

Medlemsinitiativ med anledning av den s.k. FRA-lagen

Några månader innan valet släppte Centerpartiet sitt öppenhetsmanifest. En av grundstenarna i detta dokument är ett avståndstagande från övervakning av medborgarna. Förslaget om en signalspaning i kabel omfattande all trafik som passerar landsgränsen nämns som ett exempel.

Detta förslag ligger nu på riksdagens bord för beslut. Förutom att förslaget skulle innebära ett stort ingrepp i privatlivet för i princip alla svenskar – precis som skrevs i öppenhetsmanifestet – finns det dessutom betydande tveksamheter om ett genomförande verkligen skulle leda till större chans att uppsnappa viktig underrättelseinformation. Den som vill kommunicera ostört torde inte ha några större problem att använda kryptering eller steganografi för att helt undvika sökfiltret. Eller så kan man sköta sin kommunikation över ett medium som FRA fortfarande inte kommer att ha rätt att signalspana i – till exempel vanlig brevpost.

Centerpartiets riksdagsgrupp, med bland annat Annie Johansson i täten, har jobbat hårt för att förbättra förslaget sedan förra omröstningen för drygt ett år sedan. Många anser dock att det fortfarande inte räcker, exempelvis är syftet med spaningen oklart då termen ”yttre hot”, vilket anges som en av huvudmåltavlorna för verksamheten, inte definierats tydligt. Det har heller inte tydliggjorts hur s.k. överskottsinformation kommer att användas.

Jag, och många med mig, anser att ett ja till lagen från Centerpartiet inte är förenligt med den centerpartistiska ideologin och därmed är ett svik såväl mot medlemmar, väljare samt övriga sympatisörer.

Med anledning av ovanstående föreslår jag

Att FRA-lagen, och kommande förslag i riksdagen som i ett brett lager av medlemskåren anses gå på tvärs med Centerpartiets grundläggande ideologi, uttalad i exempelvis i tidigare program eller stämmobeslut, och där liggande förslag visar betydande avvikelser från den åsiktslinje som tidigare presenterats, ska anses vara samvetsfrågor, d.v.s. fri röstning ska tillämpas.


Solna 080612

Magnus Persson
medlem Centerpartiet i Solna

Den som vill offra sin frihet för att uppnå säkerhet förtjänar varkendera

Så har debatten om FRA börjat igen, efter att ha legat i dvala i ett drygt år. Jag skrev redan i mars förra året om förslagets konflikt med grundlagen, och det är också tveksamt om det är förenligt med de mänskliga rättigheterna:

Artikel 12. Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.

Med tanke på att förslaget innebär genomsökning av all trafik som passerar landet, så är det svårt att påstå att FRA-sökningarna är godtyckliga. Samtidigt är det något som säger mig att en allomfattande övervakning av all personlig korrespondens inte var vad man i första hand tänkte sig när fördraget skrevs.

Allt det hade väl varit någorlunda godtagbart, om man säkert hade kunnat säga att förslaget verkligen kommer att få den avsedda effekten. Även med tanke på att FRA sedan något år är ägare till världens femte häftigaste superdator, så kan de realistiskt sett aldrig hitta alla meddelanden som döljs i kommunikationen mellan två ändpunkter. Problemet heter dels kryptering, dels steganografi. Om ett meddelande om ett nära förestående terrorangrepp ser ut som en bild på farmors födelsedagskalas; och det dessutom är krypterat, kommer det verkligen gå att hitta för FRA? Det är i varje fall de metoder som jag skulle använda om jag vore terrorist.

Eller så skulle jag skriva meddelandet i ett gammalt vanligt snigelpostbrev. Sådana är det som bekant ingen som avlyssnar. Faktum är att om förespråkarna för FRA-lagen skulle vara riktigt konsekventa, skulle de föreslå införandet av en massiv brevcensur för all utlandspost, dessutom stickprovsanalyser på vissa inrikessträckor (man har i alla fall alldeles riktigt förstått att det inte finns någon naturlag som tvingar terroristgrupper att dela upp sig i flera länder).

Jag misstänker att det rentav kommer att bli svårare att hitta terrorister med förändringen, eftersom de kommer vara mer medvetna om att de övervakas. Vidare så kan man aldrig helt förlita sig på teknik - ett av de allra största terrordåden på senare år, 11:e september, gick helt oupptäckt eftersom USA förlitade sig på teknisk spaning. Sådan har ofta svårt att hitta "sovande celler" som utåt sett inte alls synliggör sitt syfte.

Fler skriver klokt, så jag väljer därför att hålla detta inlägg kort. Läs mer klokt som skrivits av Markus, Johan, Erik, Sanna samt Henrik, samt gå på demonstrationen på Mynttorget imorgon måndag kl. 12. Själv kommer jag tyvärr vara upptagen så demonstrera gärna lite åt mig också!

Jubileum

Ikväll firade Centerpartiet i Solna/Sundbyberg 50 års jubileum. Detta firades med en riktigt delikat festmåltid tillsammans, mycket trevligt. Och väldigt trevligt att bara träffas (bland annat Magnus och Martin) och snacka om annat än nära förestående kommunpolitik. Man borde ha fler gemensamma fester i partigrupperna...