Igår hölls den tidigare utannonserade FRA-hearingen. Självklart fanns jag på plats, hade tagit ut en överbliven semesterdag för att kunna delta. Flera andra har redan sammanfattat sin syn på vad som sades (till exempel Centerpartiet.se, CUF.se, Johan 1 och 2, Hanna, Helen, Gun, Erik, Ingrid, Leo, Björn, Magnus och Per), så jag kommer nu bara att göra korta tillägg.
Något egentligen grundläggande nytt framkom aldrig. Det som redan tidigare varit någorlunda känt i bloggosfären bekräftades mer eller mindre endast. Det är förvisso knappast konstigt - flera av de deltagande har redan tidigare gjort sina åsikter i frågan offentliga. Själv blev jag särskilt imponerad av Anders Eriksson - som nästan helt verkar dela mina åsikter. Man får bara hoppas att de borgerliga partiledningar tycker att han är värd att lyssna på. I övrigt var det egentligen bara Håkan Jevrell av de som deltog som försvarade lagen helhjärtat. Mats Nordqvist verkade visserligen luta åt det hållet, men jag tror mer att han försökte försvara den verksamhet som faktiskt bedrivs vid FRA - vilket faktiskt inte alls är samma sak som det lagen som tagits ger möjlighet till. Lagen ger ett vida större handlingsutrymme än vad FRA egentligen behöver för den verskamhet som är aktuell idag. Övriga deltagare varierade mellan tveksamma, förespråkande relativt små förändringar, till starkt kritiska som vill ha lagen upphävd och en ny bättre, antagen istället. Det är också viktigt att konstatera att ingen av de ens starkt kritiska hade något principiellt mot att man kan tänkas behöva signalspana ibland, om det finns ett behov av det, utan det var lagens utformning som var det stora problemet. Det var också ganska skönt att både Johan Linander och Staffan Danielsson så smått börjar gå från den helt kategoriska attityd som riksdagsgruppen hittills haft. Det är långt kvar till en ödmjuk reträtt, men det är ändå glädjande att man inte, som andra partiledningar, helt enkelt avfärdar kritiken.
En sak som förstås var upplagd för flera frågor var det förslag som kom ut i pressen för någon vecka sen - att endast inrikta spaningen på transittrafiken. Mycket diskussioner handlade om det ens var möjligt. Ja, det går, men det är dyrt var det första svaret från Telias koncernsäkerhetschef Håkan Kvarnström. Tyvärr så gällde det endast enkla, IP-baserade protokoll. Jag ställde därmed den berättigade frågan under frågestunden, om han även påstod sig kunna göra detta för reläade protokoll (dvs protokoll som bygger på att meddelanden studsas mellan flera datorer på internet innan slutmålet, exempelvis SMTP (e-post), flera peer-to-peer-protokoll, Tor - som explicit använder en sådan mekanism för att anonymisera trafiken, proxies mfl). På sådan trafik går det inte att se vem ursprungsavsändaren är - eftersom den avsändare som anges är senaste datorn meddelandet vidarebefordrades från. Jag fick då av honom det korta och tydliga svaret "Nej, det går inte". Sammanfattning: Det går att göra, men det är dyrt (vilket redan tydligt framkommit i media), och det är dessutom inte en tydlig uppdelning, eftersom man antingen kommer att låta bli att skicka in vissa delar av transittrafiken, eller även inkludera inhemsk trafik som inte kan avgöras vara svensk. Eller, möjligtvis, använder man en definition av transittrafik, som bara är rent teknisk, och inte har något samband med hur trafiken rent logiskt rör sig.
Kort sagt, förslaget om att endast avlyssna transittrafik var en idé som lät bättre än den egentligen var (den har också kritiserats för att den särbehandlar icke-svenskar). Den har ändå gjort nytta - dels som murbräcka för att få de som tidigare vägrade acceptera några som helst ändringar i lagen att ändå kontemplera dem - dels för att den går ifrån principen att all trafik ska skickas till FRA. Det skulle antagligen gå alldeles utomordentligt att använda en liknande idé - men där man likt Anders Erikssons tycke bestämmer sökbegreppen på förhand, ett i taget, för att få ett riktigt vettigt förslag.
Jag ställde även en fråga om steganografi till Mats Nordqvist - som endast konstaterade att "det är en sämre form av kryptering". Detta stämmer förvisso - men det går alldeles utmärkt att använda steganografi för att gömma ett krypterat meddelande, och därmed ha två lager mot upptäckt. Dessutom förutsätter ens upptäckt av ett okrypterat meddelande att man vet att det finns - medan ett krypterat meddelande i sig är tydligt synligt och därigenom uppseendeväckande.
För den som undrar var direktsändningen av hearingen som SVT24 skulle stå för tog vägen, så hade de enligt rykten problem att hitta en plats där de kunde ställa upp sin sändningsbuss. De bandade istället hela tillställelsen och kommer att sända den på måndag, enligt tv.nu kl. 11.30 (men dubbelkolla tiden, jag har sett andra bud på andra håll!).
Hearingen har även täckts av media.
30 augusti 2008
Nämndsmöte i tisdags
Sommaren är över, och med det börjar verksamheten även i stadshuset. I tisdags var jag inne på höstens första möte med Miljö- och hälsoskyddsnämnden. Ärendelistan var för dagen relativt kort - egentligen bara ett verkligt beslutsärende. Vi fick dock innan dess träffa bland blivande miljöchefen Helena Uddholm. Jag hoppas att hon kommer trivas på förvaltningen nu när hon börjar på riktigt på måndag.
I övrigt diskuterades kort rabalderna runt Korv-Ingvars (som vi även diskuterade sist, vet inte varför jag glömde skriva om det...).
Huvudfrågan för dagen var dock byggplanerna i Arenastaden, med nya nationalarenan och det stora köpcentret "Mall of Scandinavia". Det är planerat rätt många bostäder i området och det är - som på så många andra platser i Solna - inte alldeles enkelt att bygga på ett sätt som säkerställer att bullernivåerna blir godtagbara. Trots att alla föreslagna bostäder placerats så långt från järnvägen som möjligt (vilket utan tvekan är huvudsyndaren på platsen) tillkommer dessutom buller från de större vägarna i området, samt naturligtvis från arenan. En del av de föreslagna bostäderna ligger olämpligt till, och borde kanske egentligen vara kontor, och för nästan alla kommer man vara tvungen att tänka till ordentligt - eller mycket ordentligt - och använda tystare konstruktioner för att minska bullret så gott det går.
I övrigt diskuterades kort rabalderna runt Korv-Ingvars (som vi även diskuterade sist, vet inte varför jag glömde skriva om det...).
Huvudfrågan för dagen var dock byggplanerna i Arenastaden, med nya nationalarenan och det stora köpcentret "Mall of Scandinavia". Det är planerat rätt många bostäder i området och det är - som på så många andra platser i Solna - inte alldeles enkelt att bygga på ett sätt som säkerställer att bullernivåerna blir godtagbara. Trots att alla föreslagna bostäder placerats så långt från järnvägen som möjligt (vilket utan tvekan är huvudsyndaren på platsen) tillkommer dessutom buller från de större vägarna i området, samt naturligtvis från arenan. En del av de föreslagna bostäderna ligger olämpligt till, och borde kanske egentligen vara kontor, och för nästan alla kommer man vara tvungen att tänka till ordentligt - eller mycket ordentligt - och använda tystare konstruktioner för att minska bullret så gott det går.
26 augusti 2008
Snart byggstart för bron till Europa
Det är en nyhet som inte särskilt uppmärksammats särskilt väl i Sverige än, men i nästa vecka kommer avtalet om den dansktyska bron över Fehmarn Bält att skrivas under. Det må verka avlägset för Stockholmare, både i avstånd och tid (beräknat öppnande för trafik är inte förrän om tio år, år 2018), men det är viktigare än man tror. Idag består förbindelsen istället av färja, en grupp fartyg som jag åkte med många gånger på resa mellan Sydsverige och Hamburg när jag bodde där. Kollektivtrafiken mellan norra Tyskland och Skandinavien är på grund av färjan idag ytterligt dålig, och egentligen ett alternativ som nästan ingen kontemplerar som transportalternativ av annat än möjligtvis kostnadsskäl. Fler än mig har tidigare argumenterat för brons fördelar ur ett svenskt perspektiv.
Även om det mellan städerna enligt Google Maps är endast 33 mil - är restiden med de snabbaste tågen mellan orterna (enligt DB.de) endast knappt fem timmar, timmen långsammare än bilresan. Till och med X2000 skulle lätt klara av samma sträcka på runt två timmar, förutsatt att det inte är alltför många stopp eller banor med nedsatt hastighet på vägen. Inte konstigt att de flesta som åker sträckan antingen väljer bil, alternativt om de är snåla långfärdsbuss, eller om de är stressade (affärs-)flyg.
Bron är alltså en förutsättning för dramatiskt minskade restider för långväga tågtrafik mellan Köpenhamn och kontinenten. Indirekt innebär det också att kontinenten kommer betydligt närmare Sverige - malmöborna kommer att kunna åka till Hamburg på affärsmöten över dagen utan att behöva köra hemifrån med bilen innan solen gått upp (och vice versa naturligtvis), för oss som bor lite längre upp i landet skulle man kunna ordna nattåg direkt till Hamburg och kanske till och med ända till Berlin och Bryssel. Med rätt marknadsföring skulle man nog kunna locka till sig en hel del resenärer, på bekostnad av flyget.
Även godstrafiken tjänar på en bro, även om jag skulle tro att skillnaden blir mindre. Godstrafiken är inte lika känslig för exakta körtider, utan är mer beroende av kapacitet. Färjorna tar redan idag även tågvagnar, däremot skulle en bro innebära att kapaciteten blir mer säker och mindre beroende av väder och vind. Att slippa koppla om vagnarna gör även det körningen enklare.
Som sammanfattning: Det finns stora chanser för miljön att tjäna stort på projektet - och för oss som gillar att åka tåg, kanske det äntligen ändå blir möjligt att ta tåget till kontinenten utan att kompromissa med restiderna enormt mycket jämfört med flyget.
Även om det mellan städerna enligt Google Maps är endast 33 mil - är restiden med de snabbaste tågen mellan orterna (enligt DB.de) endast knappt fem timmar, timmen långsammare än bilresan. Till och med X2000 skulle lätt klara av samma sträcka på runt två timmar, förutsatt att det inte är alltför många stopp eller banor med nedsatt hastighet på vägen. Inte konstigt att de flesta som åker sträckan antingen väljer bil, alternativt om de är snåla långfärdsbuss, eller om de är stressade (affärs-)flyg.
Bron är alltså en förutsättning för dramatiskt minskade restider för långväga tågtrafik mellan Köpenhamn och kontinenten. Indirekt innebär det också att kontinenten kommer betydligt närmare Sverige - malmöborna kommer att kunna åka till Hamburg på affärsmöten över dagen utan att behöva köra hemifrån med bilen innan solen gått upp (och vice versa naturligtvis), för oss som bor lite längre upp i landet skulle man kunna ordna nattåg direkt till Hamburg och kanske till och med ända till Berlin och Bryssel. Med rätt marknadsföring skulle man nog kunna locka till sig en hel del resenärer, på bekostnad av flyget.
Även godstrafiken tjänar på en bro, även om jag skulle tro att skillnaden blir mindre. Godstrafiken är inte lika känslig för exakta körtider, utan är mer beroende av kapacitet. Färjorna tar redan idag även tågvagnar, däremot skulle en bro innebära att kapaciteten blir mer säker och mindre beroende av väder och vind. Att slippa koppla om vagnarna gör även det körningen enklare.
Som sammanfattning: Det finns stora chanser för miljön att tjäna stort på projektet - och för oss som gillar att åka tåg, kanske det äntligen ändå blir möjligt att ta tåget till kontinenten utan att kompromissa med restiderna enormt mycket jämfört med flyget.
25 augusti 2008
Påminnelse: FRA-hearing på fredag!
Jag vill uppmana dig som funderar att delta i den hearing om FRA-frågan som är nu på fredag att anmäla dig. Det finns fortfarande några platser kvar!
Programmet har nu också blivit offentligt:
Programmet har nu också blivit offentligt:
Kl. 10-11 Utrikes- och säkerhetspolitik
Anders Eriksson (ordförande Säkerhets- och Integritetsskyddsnämnden och f.d. chef Säkerhetspolisen)
Håkan Jevrell (statssekreterare Försvarsdepartementet)
Magnus Norell (forskare vid Totalförsvarets Forskningsinstitut)
Kl. 11-12 Integritet och juridik
Clarence Crafoord (chefsjurist Centrum för Rättvisa)
Mårten Schultz (docent och jur.dr.)
Anna Serner (VD Tidningsutgivarna)
Kl. 12-13 Journalister inbjuds till presslunch med möljighet till enskilda intervjuer
Kl. 13-14 Teknik
Håkan Kvarnström (koncernsäkerhetschef TeliaSonera)
Jan Nilsson (grundare av Bredbandsbolaget)
Mats Nordqvist (chef för inhämtning inom signalunderrättelsetjänstavdelningen, FRA)
Kl. 14-15 Paneldebatt
Ytterligare sakkunniga kan tillkomma.
De sakkunniga kommer att utfrågas av:
Staffan Danielsson (ledamot Försvarsutskottet)
Erik Hultin (initiativtagare CenterUppropet)
Johan Linander (ledamot Justitieutskottet)
Sanna Rayman (ledarskribent Svenska Dagbladet)
Henrik Sjöholm (c-ledamot i Grundlagsutredningen)
Moderator är Martin Ådahl (chef FORES)
23 augusti 2008
Centerpartiet har så rätt men ändå inte riktigt...
Så är semestern slut för i år och arbetet har tagit fart igen. Även debatten om FRA-lagen har satt igång igen, och rasat för fullt den senaste veckan. För min egen del började det redan i måndags kväll, med ett informationsmöte på riksdagen anordnat av Centerpartiet i Stockholms län (för er som inte är insatta i organisationen är det alla kommuner i länet minus Stockholms stad). Inbjudna var bland annat FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson och terrorforskaren och FRA-lagskritikern Magnus Norell. Det ska påpekas att mötet endast rörde tekniska frågor - i den mån politiska avvägningar diskuterades var det bara över kaffebrödet. Ingvar Åkesson inledde mötet med att ge en - så gott det går - närmare förklaring över vad verksamheten går ut på. Magnus fortsatte med en kort summering över kritiken. Allt avslutades med en lång (flera timmar) frågestund. Det var nog främst kritiker på plats eftersom Ingvar grillades ordentligt och fick ta hjälp av ett par andra anställda på FRA som var där, medan Magnus bara fick ett par enstaka frågor. Eftersom mötet var internt har det inte uppmärksammats i någon större grad, men Hans och Gun har också berört mötet i två av sina inlägg.
I Ingvars presentation framkom en del - i varje fall för mig - ny information om hur FRA:s verksamhet bedrivs, i varje fall enligt den officiella versionen. För det första bedrivs spaningen främst inom tre områden - rent militär signalspaning (denna är till mindre del trådbunden), polisiär spaning (främst på uppdrag av Säpo - tänk terrorism) samt politisk spaning. Den sista av dessa tre former sker normalt på uppdrag av UD - exempelvis vill man ha bättre insyn hur ett visst land resonerar i en viss fråga. Det var exempelvis ingen större hemlighet att Rysslands intåg i Sydossetien nyligen innebar att öronen riktades ditåt. Denna spaning kan även vara ett sätt att bekräfta saker man redan vet - om land A säger att de inte ska attackera land B, trots att de bägge länderna inte är alltför såta vänner, så är det inte så att man litar blint på uppgifterna från land A. Spioneri genom signalspaning är ett sätt att bekräfta att det som sägs utåt inte är annat än ren och skär lögn.
Nästa viktiga byggsten i informationen som jag fick var att FRA, i alla fall inte enligt egen utsago, inte har för avsikt att ta del av all trafik. Åtminstone 95% ansåg de vara totalt irrelevant och skulle bara göra arbetet att gallra bort information som inte är relevant svårare. Ingvar poängterade också den hårda interna kontroll som finns på FRA av hur systemen används. Slutligen påstod man att man normalt inom spioneribranschen överhuvudtaget är väldigt restriktiv med att dela med sig av information - även till relativt närstående länder. Jag ber er hålla dessa uppgifter om hur FRA påstår sig arbeta i hjärnan tills slutet på detta inlägg, där jag kommer återknyta till dem.
I förrgår utropades nämligen plötsligt CenterUppropet i media till vinnare i kampen om signalspaningslagen mellan oss och partiledningen, när det blev offentligt att man funderar på att ändra förutsättningarna i lagen så att bara transittrafiken tillgängliggörs (dvs trafik som varken har avsändare eller mottagare i Sverige). Ett par debattörer och flera tidningsrubriker har påstått att det innebär att man inte längre skulle kunna spana på svenskar - vilket naturligtvis är snömos. Uppdelningen kan rimligtvis bara gälla om datorerna står i Sverige eller inte. Om det är svenskar eller icke-svenskar som sitter vid dem är omöjligt att veta - det finns många svenskar i utlandet och många ickesvenskar inom landets gränser.
Förslaget är glädjande, och det är härligt att se att Centerpartiet vågar backa något från det starkt kritiserade beslut som togs i midsommarveckan. Övriga allianspartier har stått stenhårt fast i sina beslut, medan Centerpartiet i alla fall har vågat diskutera frågan under sommaren, inse problemet med den tidigare inställningen och söka en lösning på problemet. Man har också insett en stor del av vari kritiken består - i det faktum att lagen kräver operatörerna att ge FRA tillgång till all sin trafik. Om ni minns det faktum att FRA - enligt sig själva - inte ens vill ha tillgång till all trafik, så är det naturligtvis en formulering i lagen som på intet sätt är nödvändig, och det är bra att Centerpartiet insett detta. Jag ser det dock inte (som de rapporterande tidningarna) som en seger för oss. En delseger, möjligtvis, men förslaget som ligger nu är fortfarande inte ett som jag ville se när jag engagerade mig ifrågan - den lösning som föreslagits har inte blivit 100% bra. Dels fattas fortfarande detaljer i utformning och ren lagformulering, dels finns ett antal invändningar - både från den som är mer integritetsskyddande och från dem som i första hand vill se en effektiv signalspaning. De invändningarna redogör jag kort för nedan.
Den första är att det, när förslaget offentliggjordes, inte var klart om filtreringen skulle ske hos operatörerna eller hos FRA. Jag förutsätter att förslaget kommer innebära att det fungerar som i skissen hos Erik. Annars skulle det ju inte finnas någon som helst principiell skillnad mellan det som redan idag är beslutat och det tillägg som Centerpartiet nu förordar.
Så här två dagar efter att förslaget kom ut i media kan man konstatera ytterligare ett par saker, och förslaget har blixtsnabbt utsatts för kritik från flera håll. Det första problemet är vad "transittrafik" innebär. Den uppenbaraste tolkningen är att det är trafik som inte går till eller från ett svenskt IP-nummer. Det skulle vara fullt möjligt att göra en sådan gallring - förutsatt att alla operatörer delar med sig med varandra av vilka IP-nummer som används i Sverige. I praktiken kanske det finns en viss felprocent så att gallringen inte blir perfekt, men grovt sett är det möjligt. Att använda IP-nivå för att beskriva trafikens "nationalitet" är dock inte hela lösningen - flera protokoll ligger på andra nivåer. Särskilt problematiskt blir det för trafik som reläas - svensson-nära exempel är e-post, exempelvis om du och din kompis använder Hotmail respektive Gmail, samt VPN-lösningar av olika slag.
Nästa invändning är att uppdelningen som föreslås innebär att alla personer i Sverige är "hederliga" medan personer utanför landet implicit betraktas som misstänkta. Den uppdelningen är uppenbarligen inte helt korrekt. På samma spår finns det invändningar om att mänskliga rättigheter inte bara gäller personer inom Sverige, utan även de som bor utanför vårt lands gränser. Genom att inte tillåta avlyssning av svenskar (läs: väljare) låter man precis samma brott mot den personliga integriteten ske som tidigare, det blir bara mer accepterat av allmänheten.
Slutligen vill jag komma med en sista invändning: Om man begränsar spaningen till transittrafik, så är det extremt enkelt att undkomma den. Det är bara att se till att den passerar en mänsklig mottagare i Sverige på vägen. Det finns dessutom högst legitima skäl som kan tänkas användas för att spana på en "svensk" dator - tänk dig att högt uppsatt anställd på en ambassad som i sitt hem har tillgång till vanligt "svenskt" bredband. Landet han/hon kommer från misstänks snart förklara krig/använda massförstörelsevapen eller liknande, och man misstänker att den privata anslutningen används för att hantera information om detta. Brottsmisstanke föreligger inte, så dagens avlyssningsregler är inte tillämpliga.
Att det ska vara ett krav för spaning att det finns brottsmisstanke har framförts av flera i debatten, inklusive Thomas Bodström och Folkpartiet. Jag hoppas att mina exempel ovan skjutit den vanföreställningen ordentligt i sank, och Mikael Odenberg, som har motsatt åsikt om lagen, håller med (sluthalvan av debattartikeln är inte riktigt lika stringent). Att kräva brottsmisstanke innebär i praktiken att mycket av den spaning ingen har någon invändning mot förbjuds på köpet, eftersom den inte riktar sig mot misstänkta brottslingar, utan mot militära och politiska ledningar i andra länder.
Vi går nu tillbaka till de nya kunskaper jag fick i måndags. Det finns inget intresse från FRA:s sida att spana på allt. Något säger mig att inte ens det mesta av transittrafiken är särskilt intressant (beakta flöden från Finland till Norge). Centerpartiets förslag att låta operatörerna göra grovfiltreringen är bra, men jag tror inte det är rimligt att en sån enkel uppdelning som transittrafik och övrig trafik är tillräcklig. Jag skulle hellre hoppas att de tekniska parametrar som används för grovfiltreringen istället beslutas i någon form av oberoende domstol, nämnd eller liknande. De torde inte alltför mycket ändra sig över tiden. En sådan oberoende instans har också möjligheten att göra avvägningar mellan integritetsintrång, underrättelsevärde och tekniska möjligheter, på ett sätt som skyddar människor både i och utanför Sverige.
Man bör också tydliggöra mandatet - om FRA:s roll renodlas till att handla om spaning av militära och politiska mål, samt möjligtvis hjälp till Säpo då avlyssningsbeslut redan finns, så är det alldeles ypperligt. Det är dock viktigt att dessa verksamheter tydligt skiljs åt, eftersom de har olika förutsättningar, även om de praktiskt sett använder liknande metoder.
Problemet är dock inte helt löst med det - Gustav lyfter problemet med hur information som kommer fram hanteras. Särskilt påpekar han att information som i Sverige är relativt harmlös - sexualitet - i många andra länder kan vara en fråga om liv och död. Eftersom man inom underrättelseverksamhet allmänt är rätt förtegen om vad man kommit fram med (enligt Ingvar Å) så torde det inte vara något större problem att även reglera hur informationen får användas, speciellt i förhållande till tredje land eller andra som kan innebära en hotbild för individen.
De hårda interna kontrollsystem som redan idag finns hos FRA borde dessutom lagregleras. Att det finns register över vem som använt sökdatorerna, och vad som sökts efter, framstår i detta fallet som närmast en självklarhet. Dessa nämns inte i liggande lagförslag - för mig är det en självklarhet att det även i lagen formuleras som en skyldighet för signalspanande myndighet att föra sådana register, och att de inte ska kunna manipuleras.
Med detta sätter jag punkt för idag, men vill ändå tipsa om några av de mängder bloggare som också tagit upp frågan de senaste dagarna, delvis som ett tack för inspiration: Magnus, Erik , Per, Henrik, Annie, Mary, Mark, Oscar, Rick, Christian, Johan, Staffan, Johan, Martin, Per igen, Emma, Oscar , Sophia, Maria, Gun, Pär, Björn, samt David.
I Ingvars presentation framkom en del - i varje fall för mig - ny information om hur FRA:s verksamhet bedrivs, i varje fall enligt den officiella versionen. För det första bedrivs spaningen främst inom tre områden - rent militär signalspaning (denna är till mindre del trådbunden), polisiär spaning (främst på uppdrag av Säpo - tänk terrorism) samt politisk spaning. Den sista av dessa tre former sker normalt på uppdrag av UD - exempelvis vill man ha bättre insyn hur ett visst land resonerar i en viss fråga. Det var exempelvis ingen större hemlighet att Rysslands intåg i Sydossetien nyligen innebar att öronen riktades ditåt. Denna spaning kan även vara ett sätt att bekräfta saker man redan vet - om land A säger att de inte ska attackera land B, trots att de bägge länderna inte är alltför såta vänner, så är det inte så att man litar blint på uppgifterna från land A. Spioneri genom signalspaning är ett sätt att bekräfta att det som sägs utåt inte är annat än ren och skär lögn.
Nästa viktiga byggsten i informationen som jag fick var att FRA, i alla fall inte enligt egen utsago, inte har för avsikt att ta del av all trafik. Åtminstone 95% ansåg de vara totalt irrelevant och skulle bara göra arbetet att gallra bort information som inte är relevant svårare. Ingvar poängterade också den hårda interna kontroll som finns på FRA av hur systemen används. Slutligen påstod man att man normalt inom spioneribranschen överhuvudtaget är väldigt restriktiv med att dela med sig av information - även till relativt närstående länder. Jag ber er hålla dessa uppgifter om hur FRA påstår sig arbeta i hjärnan tills slutet på detta inlägg, där jag kommer återknyta till dem.
I förrgår utropades nämligen plötsligt CenterUppropet i media till vinnare i kampen om signalspaningslagen mellan oss och partiledningen, när det blev offentligt att man funderar på att ändra förutsättningarna i lagen så att bara transittrafiken tillgängliggörs (dvs trafik som varken har avsändare eller mottagare i Sverige). Ett par debattörer och flera tidningsrubriker har påstått att det innebär att man inte längre skulle kunna spana på svenskar - vilket naturligtvis är snömos. Uppdelningen kan rimligtvis bara gälla om datorerna står i Sverige eller inte. Om det är svenskar eller icke-svenskar som sitter vid dem är omöjligt att veta - det finns många svenskar i utlandet och många ickesvenskar inom landets gränser.
Förslaget är glädjande, och det är härligt att se att Centerpartiet vågar backa något från det starkt kritiserade beslut som togs i midsommarveckan. Övriga allianspartier har stått stenhårt fast i sina beslut, medan Centerpartiet i alla fall har vågat diskutera frågan under sommaren, inse problemet med den tidigare inställningen och söka en lösning på problemet. Man har också insett en stor del av vari kritiken består - i det faktum att lagen kräver operatörerna att ge FRA tillgång till all sin trafik. Om ni minns det faktum att FRA - enligt sig själva - inte ens vill ha tillgång till all trafik, så är det naturligtvis en formulering i lagen som på intet sätt är nödvändig, och det är bra att Centerpartiet insett detta. Jag ser det dock inte (som de rapporterande tidningarna) som en seger för oss. En delseger, möjligtvis, men förslaget som ligger nu är fortfarande inte ett som jag ville se när jag engagerade mig ifrågan - den lösning som föreslagits har inte blivit 100% bra. Dels fattas fortfarande detaljer i utformning och ren lagformulering, dels finns ett antal invändningar - både från den som är mer integritetsskyddande och från dem som i första hand vill se en effektiv signalspaning. De invändningarna redogör jag kort för nedan.
Den första är att det, när förslaget offentliggjordes, inte var klart om filtreringen skulle ske hos operatörerna eller hos FRA. Jag förutsätter att förslaget kommer innebära att det fungerar som i skissen hos Erik. Annars skulle det ju inte finnas någon som helst principiell skillnad mellan det som redan idag är beslutat och det tillägg som Centerpartiet nu förordar.
Så här två dagar efter att förslaget kom ut i media kan man konstatera ytterligare ett par saker, och förslaget har blixtsnabbt utsatts för kritik från flera håll. Det första problemet är vad "transittrafik" innebär. Den uppenbaraste tolkningen är att det är trafik som inte går till eller från ett svenskt IP-nummer. Det skulle vara fullt möjligt att göra en sådan gallring - förutsatt att alla operatörer delar med sig med varandra av vilka IP-nummer som används i Sverige. I praktiken kanske det finns en viss felprocent så att gallringen inte blir perfekt, men grovt sett är det möjligt. Att använda IP-nivå för att beskriva trafikens "nationalitet" är dock inte hela lösningen - flera protokoll ligger på andra nivåer. Särskilt problematiskt blir det för trafik som reläas - svensson-nära exempel är e-post, exempelvis om du och din kompis använder Hotmail respektive Gmail, samt VPN-lösningar av olika slag.
Nästa invändning är att uppdelningen som föreslås innebär att alla personer i Sverige är "hederliga" medan personer utanför landet implicit betraktas som misstänkta. Den uppdelningen är uppenbarligen inte helt korrekt. På samma spår finns det invändningar om att mänskliga rättigheter inte bara gäller personer inom Sverige, utan även de som bor utanför vårt lands gränser. Genom att inte tillåta avlyssning av svenskar (läs: väljare) låter man precis samma brott mot den personliga integriteten ske som tidigare, det blir bara mer accepterat av allmänheten.
Slutligen vill jag komma med en sista invändning: Om man begränsar spaningen till transittrafik, så är det extremt enkelt att undkomma den. Det är bara att se till att den passerar en mänsklig mottagare i Sverige på vägen. Det finns dessutom högst legitima skäl som kan tänkas användas för att spana på en "svensk" dator - tänk dig att högt uppsatt anställd på en ambassad som i sitt hem har tillgång till vanligt "svenskt" bredband. Landet han/hon kommer från misstänks snart förklara krig/använda massförstörelsevapen eller liknande, och man misstänker att den privata anslutningen används för att hantera information om detta. Brottsmisstanke föreligger inte, så dagens avlyssningsregler är inte tillämpliga.
Att det ska vara ett krav för spaning att det finns brottsmisstanke har framförts av flera i debatten, inklusive Thomas Bodström och Folkpartiet. Jag hoppas att mina exempel ovan skjutit den vanföreställningen ordentligt i sank, och Mikael Odenberg, som har motsatt åsikt om lagen, håller med (sluthalvan av debattartikeln är inte riktigt lika stringent). Att kräva brottsmisstanke innebär i praktiken att mycket av den spaning ingen har någon invändning mot förbjuds på köpet, eftersom den inte riktar sig mot misstänkta brottslingar, utan mot militära och politiska ledningar i andra länder.
Vi går nu tillbaka till de nya kunskaper jag fick i måndags. Det finns inget intresse från FRA:s sida att spana på allt. Något säger mig att inte ens det mesta av transittrafiken är särskilt intressant (beakta flöden från Finland till Norge). Centerpartiets förslag att låta operatörerna göra grovfiltreringen är bra, men jag tror inte det är rimligt att en sån enkel uppdelning som transittrafik och övrig trafik är tillräcklig. Jag skulle hellre hoppas att de tekniska parametrar som används för grovfiltreringen istället beslutas i någon form av oberoende domstol, nämnd eller liknande. De torde inte alltför mycket ändra sig över tiden. En sådan oberoende instans har också möjligheten att göra avvägningar mellan integritetsintrång, underrättelsevärde och tekniska möjligheter, på ett sätt som skyddar människor både i och utanför Sverige.
Man bör också tydliggöra mandatet - om FRA:s roll renodlas till att handla om spaning av militära och politiska mål, samt möjligtvis hjälp till Säpo då avlyssningsbeslut redan finns, så är det alldeles ypperligt. Det är dock viktigt att dessa verksamheter tydligt skiljs åt, eftersom de har olika förutsättningar, även om de praktiskt sett använder liknande metoder.
Problemet är dock inte helt löst med det - Gustav lyfter problemet med hur information som kommer fram hanteras. Särskilt påpekar han att information som i Sverige är relativt harmlös - sexualitet - i många andra länder kan vara en fråga om liv och död. Eftersom man inom underrättelseverksamhet allmänt är rätt förtegen om vad man kommit fram med (enligt Ingvar Å) så torde det inte vara något större problem att även reglera hur informationen får användas, speciellt i förhållande till tredje land eller andra som kan innebära en hotbild för individen.
De hårda interna kontrollsystem som redan idag finns hos FRA borde dessutom lagregleras. Att det finns register över vem som använt sökdatorerna, och vad som sökts efter, framstår i detta fallet som närmast en självklarhet. Dessa nämns inte i liggande lagförslag - för mig är det en självklarhet att det även i lagen formuleras som en skyldighet för signalspanande myndighet att föra sådana register, och att de inte ska kunna manipuleras.
Med detta sätter jag punkt för idag, men vill ändå tipsa om några av de mängder bloggare som också tagit upp frågan de senaste dagarna, delvis som ett tack för inspiration: Magnus, Erik , Per, Henrik, Annie, Mary, Mark, Oscar, Rick, Christian, Johan, Staffan, Johan, Martin, Per igen, Emma, Oscar , Sophia, Maria, Gun, Pär, Björn, samt David.
17 augusti 2008
Det går som på räls?
Via Hanna, Henrik och Anders uppmärksammas jag på den, förvisso redan gamla, nyheten att SJ konkurrensutsätts år 2010. Äntligen! Inte en dag för tidigt.
Särskilt för oss som reser mycket mellan Stockholm och Göteborg är detta glädjande. Priserna har trissats upp av att SJ:s tåg ofta går så gott som helt fulla. Bankapaciteten är uppnådd, och även om SJ så ofta som det går kopplar ihop två tågset för att det ska finnas fler platser på tågen, så har de helt enkelt inte vagnar så det räcker. Om fler får möjlighet att köra på sträckan kommer det finnas fler valmöjligheter när man letar efter biljetter. Det ska inte längre behöva vara så att om man köper biljetter en vecka innan avgång så är det nästan alltid flyget som är billigast mellan Stockholm och västkusten, ett faktum som gjort att miljön och klimatet i onödan fått ta mycket stryk.
En avreglering av tågtrafiken är också första steget mot att helt ersätta flygtrafik med tåg på kortare distanser, dels eftersom det pressar priserna, dels eftersom det ger flygbolagen möjlighet att diversifiera sig och vara mindre beroende av de numera skenande oljepriserna. På kortare sträckor (exempelvis Linköping-Arlanda) är det fullt möjligt att helt ersätta flyget med expressanslutningståg. Tåget har redan till stor del hänt på västkusten ner till Kastrup, eftersom det oftast är snabbare att ta ett tåg i två timmar än att flyga via Arlanda. Jag har till och med mött göteborgare på tåget på väg dit. Om flygbolagen fick möjligheten att köra anslutningståg, skulle de kunna ordna så att resenärer kan checka in redan på tåget, och att bagaget skickas direkt från tåget till eventuellt väntande anslutningsflyg. Det skulle spara mycket tid att bara behöva vara på perrongen vid avgångstid för att sedan checka in bagaget under resan, istället för att behöva vara på en flygplats en timme i förväg för att checka in i tid. Järnvägsstationer ligger dessutom nästan alltid centralare än flygplatser, med kortare avstånd och bättre kollektivtrafik. Det gör att resor så långt bort som till Göteborg från Stockholm är ungefär lika snabba med snabbtåg (dagens, dvs X2000), som med flyg.
Kopplat till avregleringen är även förslaget om att bygga nya linjer för höghastighetstågtrafik, betydligt snabbare än dagens X2000. Dock gör både förespråkare och motståndare i relation till frågan ofta ett mycket fatalt tankefel - att det främsta alternativet är att göra ingenting alls. Tyvärr är det inte korrekt. Även om man naturligtvis ska utvärdera ett nollalternativ, så är det troligaste att det inte är särskilt realistiskt. Det svenska järnvägsnätet är på flera håll redan idag belastat nära bristningsgränsen, med känslighet för förseningar och strul som följd. Dessutom samsas godståg, långsammare lokaltåg med snabbtågen på banorna. Det gör de inte särskilt väl - att lokaltågen utökats gör att X2000 idag är betydligt långsammare än i början på 90-talet, när det fanns mer plats på banorna. Lokaltåg och godståg samsas betydligt bättre. Även om lokaltåg har högre topphastighet än godståg, stannar de också oftare, och därför får de ungefär samma genomsnittshastighet.
Om snabbtåg delvis skulle ersättas med ännu snabbare höghastighetståg, och delvis flyttas till nya spår, skulle kapaciteten på den befintliga rälsen därmed ökas betydligt. Frågan gäller då snarare var dessa nya spår skall läggas. Att bygga nya banor är förmodligen dyrare än att bygga nya spår bredvid dagens men leder till betydligt bättre tekniska lösningar (rakare banor som tillåter högre topphastighet och banorna kan flyttas utanför mindre tätorter där tågen ändå inte kommer stanna). Dessutom skulle nu liggande förslag innebära ett betydande lyft för bland annat Borås och Jönköping som skulle få anslutningar till banor med annat än lokaltåg. Orter på dagens banor kommer fortfarande kunna ha ungefär samma anslutningar som idag, eftersom regionaltåg naturligtvis även fortsättningsvis kommer kunna köras på dessa banor. I förlängningen innebär även en anslutning söderut, genom Danmark, att även delar av utrikesflyget kan ersättas med dels nattåg kanske främst för affärsresenärer (att ta första morgonflyget klockan sex ger inte utrymme för något familjeliv, så då kan man nästan likagärna åka kvällen före), dels vanliga tåg (för den kostnadsmedvetne resenären som kan tänka sig en resa som tar lite tid). Idag är de tåglinjer som leder längst bort från Sverige de som går till Norge, Köpenhamn samt nattåget från Malmö till Berlin. Det finns potential att köra betydligt längre än så.
Särskilt för oss som reser mycket mellan Stockholm och Göteborg är detta glädjande. Priserna har trissats upp av att SJ:s tåg ofta går så gott som helt fulla. Bankapaciteten är uppnådd, och även om SJ så ofta som det går kopplar ihop två tågset för att det ska finnas fler platser på tågen, så har de helt enkelt inte vagnar så det räcker. Om fler får möjlighet att köra på sträckan kommer det finnas fler valmöjligheter när man letar efter biljetter. Det ska inte längre behöva vara så att om man köper biljetter en vecka innan avgång så är det nästan alltid flyget som är billigast mellan Stockholm och västkusten, ett faktum som gjort att miljön och klimatet i onödan fått ta mycket stryk.
En avreglering av tågtrafiken är också första steget mot att helt ersätta flygtrafik med tåg på kortare distanser, dels eftersom det pressar priserna, dels eftersom det ger flygbolagen möjlighet att diversifiera sig och vara mindre beroende av de numera skenande oljepriserna. På kortare sträckor (exempelvis Linköping-Arlanda) är det fullt möjligt att helt ersätta flyget med expressanslutningståg. Tåget har redan till stor del hänt på västkusten ner till Kastrup, eftersom det oftast är snabbare att ta ett tåg i två timmar än att flyga via Arlanda. Jag har till och med mött göteborgare på tåget på väg dit. Om flygbolagen fick möjligheten att köra anslutningståg, skulle de kunna ordna så att resenärer kan checka in redan på tåget, och att bagaget skickas direkt från tåget till eventuellt väntande anslutningsflyg. Det skulle spara mycket tid att bara behöva vara på perrongen vid avgångstid för att sedan checka in bagaget under resan, istället för att behöva vara på en flygplats en timme i förväg för att checka in i tid. Järnvägsstationer ligger dessutom nästan alltid centralare än flygplatser, med kortare avstånd och bättre kollektivtrafik. Det gör att resor så långt bort som till Göteborg från Stockholm är ungefär lika snabba med snabbtåg (dagens, dvs X2000), som med flyg.
Kopplat till avregleringen är även förslaget om att bygga nya linjer för höghastighetstågtrafik, betydligt snabbare än dagens X2000. Dock gör både förespråkare och motståndare i relation till frågan ofta ett mycket fatalt tankefel - att det främsta alternativet är att göra ingenting alls. Tyvärr är det inte korrekt. Även om man naturligtvis ska utvärdera ett nollalternativ, så är det troligaste att det inte är särskilt realistiskt. Det svenska järnvägsnätet är på flera håll redan idag belastat nära bristningsgränsen, med känslighet för förseningar och strul som följd. Dessutom samsas godståg, långsammare lokaltåg med snabbtågen på banorna. Det gör de inte särskilt väl - att lokaltågen utökats gör att X2000 idag är betydligt långsammare än i början på 90-talet, när det fanns mer plats på banorna. Lokaltåg och godståg samsas betydligt bättre. Även om lokaltåg har högre topphastighet än godståg, stannar de också oftare, och därför får de ungefär samma genomsnittshastighet.
Om snabbtåg delvis skulle ersättas med ännu snabbare höghastighetståg, och delvis flyttas till nya spår, skulle kapaciteten på den befintliga rälsen därmed ökas betydligt. Frågan gäller då snarare var dessa nya spår skall läggas. Att bygga nya banor är förmodligen dyrare än att bygga nya spår bredvid dagens men leder till betydligt bättre tekniska lösningar (rakare banor som tillåter högre topphastighet och banorna kan flyttas utanför mindre tätorter där tågen ändå inte kommer stanna). Dessutom skulle nu liggande förslag innebära ett betydande lyft för bland annat Borås och Jönköping som skulle få anslutningar till banor med annat än lokaltåg. Orter på dagens banor kommer fortfarande kunna ha ungefär samma anslutningar som idag, eftersom regionaltåg naturligtvis även fortsättningsvis kommer kunna köras på dessa banor. I förlängningen innebär även en anslutning söderut, genom Danmark, att även delar av utrikesflyget kan ersättas med dels nattåg kanske främst för affärsresenärer (att ta första morgonflyget klockan sex ger inte utrymme för något familjeliv, så då kan man nästan likagärna åka kvällen före), dels vanliga tåg (för den kostnadsmedvetne resenären som kan tänka sig en resa som tar lite tid). Idag är de tåglinjer som leder längst bort från Sverige de som går till Norge, Köpenhamn samt nattåget från Malmö till Berlin. Det finns potential att köra betydligt längre än så.
13 augusti 2008
Solna stadshus som studentskrapa?
Via både Eva och oppositionsrådet Johanna själv får jag höra om sossarnas förslag om att göra om Solna stadshus till studentbostäder. Politikerna ska istället flyttas till Hagalundsskolan, som sedan skolavslutningen i våras står ledig. Trevligt att Johanna och sossarna passar på att lägga förslag om nya användningen av Hagalundsskolan även om de var mot att den lades ner (den gick med flera miljoner förlust om året, så status quo var uteslutet från start). Stadshuset har ändå en del behov av underhåll (ex. ventilationssystemet har sina nycker) och ska man ändra saker så är det lika bra att passa på när man ändå renoverar annat.
Men - jag vill ändå ta det lite avvaktande försiktigt, precis som Lars-Erik i DN-artikeln. Även om studentskrapan nu verkar som ett lyckat projekt, höll det på att gå i stöpet på vägen. Under byggtiden skenade kostnaderna (vilket ledde till en del ändrade planer på hur lokalerna används om jag minns rätt), och hyrorna är idag i studentskrapan i den övre ändan av prisskalan bland studentbostäder i Stockholm. Samma sak vill jag inte ska hända med Solna stadshus, både för Solnas och studenternas skull.
Innan några planer sätts i verket eller ens övervägas måste någon form av förstudie göras. Vad kommer det kosta att bygga om stadshuset? Vad kommer det kosta att kontorsanpassa Hagalundsskolan? Kort sagt, vilket blir 1) prislappen för Solna stad, 2) hyrorna för studenterna som hyr bostad, samt 3) hur många lägenheter får plats? Det är för mig självklart att inte studentbostäderna ska sponsras av kommunen, och om hyrorna blir för höga lär studenterna dra sig för att flytta in. Dessutom bör man veta hur många lägenheterna verkligen blir. Begränsningar på grund av bärande pelare, trapphus och hissar, vatten och avlopp skulle snabbt kunna göra projektet dyrare än väntat och antalet lägenheter färre än de 500 Johanna hoppas på.
Så mitt ställningstagande - ett definitivt kanske! Frågan är värd att tänkas över, men den är lika värd att inte slarvigt antas utan tillräcklig eftertanke.
Men - jag vill ändå ta det lite avvaktande försiktigt, precis som Lars-Erik i DN-artikeln. Även om studentskrapan nu verkar som ett lyckat projekt, höll det på att gå i stöpet på vägen. Under byggtiden skenade kostnaderna (vilket ledde till en del ändrade planer på hur lokalerna används om jag minns rätt), och hyrorna är idag i studentskrapan i den övre ändan av prisskalan bland studentbostäder i Stockholm. Samma sak vill jag inte ska hända med Solna stadshus, både för Solnas och studenternas skull.
Innan några planer sätts i verket eller ens övervägas måste någon form av förstudie göras. Vad kommer det kosta att bygga om stadshuset? Vad kommer det kosta att kontorsanpassa Hagalundsskolan? Kort sagt, vilket blir 1) prislappen för Solna stad, 2) hyrorna för studenterna som hyr bostad, samt 3) hur många lägenheter får plats? Det är för mig självklart att inte studentbostäderna ska sponsras av kommunen, och om hyrorna blir för höga lär studenterna dra sig för att flytta in. Dessutom bör man veta hur många lägenheterna verkligen blir. Begränsningar på grund av bärande pelare, trapphus och hissar, vatten och avlopp skulle snabbt kunna göra projektet dyrare än väntat och antalet lägenheter färre än de 500 Johanna hoppas på.
Så mitt ställningstagande - ett definitivt kanske! Frågan är värd att tänkas över, men den är lika värd att inte slarvigt antas utan tillräcklig eftertanke.
11 augusti 2008
Peter Pedersens propellerbilar i praktiken
Alla minns vi vänsterpolitikern Peter Pedersen som i en offentlig utfrågning föreslog att bilar skulle utrustas med vindkraftverk drivna om fartvinden. Det här med den grundläggande fysikprincipen om energibevarande kände han visst inte till så väl, som senare bland annat Henrik mycket pedagogiskt förklarade för honom.
Nu visar det sig att några galna teknologer ändå tagit honom på orden i en tävling för vinddrivna bilar. Enda skillnaden mot Peters presumtiva skapelse är att propellrarna ska drivas av den vanliga vinden, inte fartvinden. Helt klart möjligt (vilket också visas i video hos ett av lagen), men praktiskt? Knappast. Möjligtvis har det en användning långt in i framtiden när vi utvecklat bilarna så långt att de kan köra helt själva, då skulle det kanske kunna användas för autonoma godstransporter. För persontransport av annat än teknologer med skojfriska idéer som vill göra något "för att det går" ställer jag mig skeptisk, men kul är det förstås!
Nu visar det sig att några galna teknologer ändå tagit honom på orden i en tävling för vinddrivna bilar. Enda skillnaden mot Peters presumtiva skapelse är att propellrarna ska drivas av den vanliga vinden, inte fartvinden. Helt klart möjligt (vilket också visas i video hos ett av lagen), men praktiskt? Knappast. Möjligtvis har det en användning långt in i framtiden när vi utvecklat bilarna så långt att de kan köra helt själva, då skulle det kanske kunna användas för autonoma godstransporter. För persontransport av annat än teknologer med skojfriska idéer som vill göra något "för att det går" ställer jag mig skeptisk, men kul är det förstås!
09 augusti 2008
Samordnad öppen hearing om FRA
Jag är någon dag sen med nyheten på grund av semesterfirande; men de FRA-kritiska rösterna inom Centerpartiet och partiledningen kommer att samarrangera en öppen hearing om frågan den 29 augusti, i Stockholm. För er i andra delar av landet så gäller det att planera in den dagen i almanackan. Tiden som tänkts är mitt på dagen, preliminärt kl 10-15. För den som vill spara miljön och inte nödvändigt måste delta på plats ser det ut som om SVT24 kommer att direktsända från tilldragelsen. Erik har dragit det tyngsta lasset, själv har jag som sagt varit på semester de senaste veckorna.
Ett flertal experter är inbjudna. Dock är listan ännu inte offentliggjord (alla namn är inte helt bekräftade än), men ni kan lita på mig att det är experter inom såväl teknik och underrättelseverksamhet och andra berörda områden kommer att representeras.
Information om hur man anmäler sig kommer att finnas på centeruppropet.se, centerpartiet.se samt cuf.se från och med måndag. Mötet kommer att vara helt öppet för alla intresserade, även allmänheten.
Uppdatering: Anmälan görs här
Ett flertal experter är inbjudna. Dock är listan ännu inte offentliggjord (alla namn är inte helt bekräftade än), men ni kan lita på mig att det är experter inom såväl teknik och underrättelseverksamhet och andra berörda områden kommer att representeras.
Information om hur man anmäler sig kommer att finnas på centeruppropet.se, centerpartiet.se samt cuf.se från och med måndag. Mötet kommer att vara helt öppet för alla intresserade, även allmänheten.
Uppdatering: Anmälan görs här
01 augusti 2008
Jytte tycker att subprimekrisen i USA verkar så skojig att hon vill ha en här också
Att skaffa ett eget boende i Stockholmsområdet är för unga idag inte det enklaste, och för den som spetsat in sig på en bostadsrätt så blir det svårare än tidigare eftersom bankerna idag är mer restriktiva med sina lånevillkor än tidigare. Detta drabbar särskilt unga, som sällan har några större belopp sparade, och därmed har svårt att spara ihop till kontantinsatsen.
För en vecka sedan skrev Jytte Guteland en del om det på sin blogg. Tyvärr sov jag gott när den i hennes blogg nämnda debatten sändes i morgonprogrammet på TV4, jag hade velat se det. Det är ändå inte någon högoddsare att det Jytte argumenterade för är ungefär det som sossarna sagt i tidigare utspel. Jag delar mer eller mindre analys med Johan Ingerö; det verkar inte vara helt genomtänkta förslag. Ärligt talat är inte heller den borgerliga regeringens idé om en räntegaranti heller så genomtänkt.
De förslag som jag känner till kan sammanfattas i följande lista:
En starkt bidragande orsak till subprimekrisen i USA har varit att bankerna har varit väldigt frikostiga med att låna ut pengar, mer eller mindre till vem som helst. Till viss del har detta orsakats av att de som värvat låntagare till bankerna fått kraftiga incitament (läs: bonus) att teckna så många lån som möjligt, oräknat låntagarens betalningsförmåga. Dock har även en annan sak bidragit: lagstiftningen har uttryckligen skrivits så att kreditkontrollen för lån har gjorts mindre rigorös. Tillsammans har detta lett till en ökande lånespiral med såväl ökande lånesummor som fastighetspriser. För ungefär ett år sedan bröt denna spiral ihop. Kort sagt kan man konstatera att det inte är något lyckat att diktera för bankerna vem de ska låna ut till på politisk väg. Det kan närmast beskrivas som planekonomi - i marknadsekonomi ska naturligtvis bankerna själva bestämma vem de ska eller inte ska låna ut till.
Faktum är att den normaliseringsprocess bland de svenska bankerna som nu kan ses, där en viss kontantinsats krävs, i mina ögon enbart verkar positiv. Att få låna 100% på en tillgång som kan riskera att tappa i pris är inte rimligt, och är något som har eldat på prisuppgången på bostadsmarknaden de senaste åren. Bostadspriserna har haft betydligt högre ökningstakt än KPI, påeldade av låga räntor och kontantinsatskrav. Nu riskerar de att falla tillbaka när konjunkturen håller på att vända. Det är inte en fråga om om, utan när bostadsmarknaden justeras nedåt. Eftersom det finns en viktig skillnad på hur bolånemarknaden fungerar i USA och i Sverige, fördelas en betydligt större del av kreditrisken på lånetagaren (om man inte kan betala lånet i USA lämnar man helt enkelt tillbaka husnyckeln till banken - om värdet inte täcker lånet får banken stå för det - medan man i Sverige får fortsätta betala av på "överskjutande" skuld även efter huset sålts). Att gå in i en sådan marknad kan vara förödande för den som kan riskera att ställas utan jobb eller annars riskera drastiskt ändrade ekonomiska förutsättningar.
Andra sätt som Jytte kan tänkas syfta på är olika former av sponsring (dit bostadsbidragen och de numera avskaffade räntestöden till hyreslägenehter räknas) samt olika former av borgensåtagande, exempelvis det som regeringen har på förslag (som jag tidigare dissat rejält). Problemet med bägge dessa lösningar är att det är approacher som snedvrider marknaden. Eftersom den verkar på ett individuellt plan kan bostadsbidraget möjligen vara acceptabelt (fast man undrar varför inte "vanliga" bidrag, i den mån de betalas ut, borde vara tillräckligt för att betala även ett acceptabelt boende), men de övriga är definitivt oacceptabla. De snedvrider marknaden och lockar till ett oansvarigare användande av pengar (eftersom "någon annan" betalar).
Slutligen, prisregleringar har vi idag på bara en liten del av fastighetsmarknaden: På bostäder som hyrs ut. Här fungerar bruksvärdesprincipen, särskilt i storstäderna, som en effektiv prisbarriär uppåt. Tyvärr innebär det också att det även är en effektiv begränsning av utbudet av hyresbostäder. Ungdomar, som oftast står sist i bostadsköerna, får sällan bo i billiga hyresrätter. Särskilt inte de som är inflyttade och därmed inte hade föräldrar som tänkte på att ställa dem i bostadskö i storstaden. Att införa liknande prisregleringar på bostadsrätter verkar inte några politiska förbund vara intresserade av, även om det i någon mån skulle lösa problemet, även om man samtidigt inför mer planekonomi på bostadsmarknaden än som redan finns. Mycket vettigare är att med en rejäl övergångsperiod gå mot alltmer marknadsanpassade hyror. Det är en besk medicin, men det hjälps inte, någon annan lösning finns helt enkelt inte.
Att gå mot mer marknadsanpassade hyror kommer antagligen också att hjälpa ungdomar i allmänhet betydligt mer än förmenta ändringar i lånesystemet. De allra flesta ungdomar bor inte i bostadsrätt, såvida det inte råkar vara deras föräldrars. Själv har jag inte bott oavbrutet på samma ställe i längre perioder än ett år i taget sedan jag flyttat hemifrån. Det som kommer närmst är studentlägenheten som jag hade i tre år i Göteborg, men då flyttade jag hemhem för jobb över varje sommar. Många andra ungdomar flyttar ungefär lika ofta och oplanerat.
En bostadsrätt skaffar man helt enkelt inte för att ha endast ett år. Det är alldeles för mycket krångel med lån, man riskerar att förlora pengar om marknaden gått ner när den ska säljas igen, det är helt enkelt inte aktuellt. De allra flesta unga som flyttat hemifrån hyr. I bästa fall på eget kontrakt, ofta i andra eller till och med tredje hand. Även om marknadshyror skulle bli något högre än dagens hyror, skulle det alltså trots det innebära en enorm förbättring jämfört med dagsläget.
För en vecka sedan skrev Jytte Guteland en del om det på sin blogg. Tyvärr sov jag gott när den i hennes blogg nämnda debatten sändes i morgonprogrammet på TV4, jag hade velat se det. Det är ändå inte någon högoddsare att det Jytte argumenterade för är ungefär det som sossarna sagt i tidigare utspel. Jag delar mer eller mindre analys med Johan Ingerö; det verkar inte vara helt genomtänkta förslag. Ärligt talat är inte heller den borgerliga regeringens idé om en räntegaranti heller så genomtänkt.
De förslag som jag känner till kan sammanfattas i följande lista:
- Lägre ansökningskrav för lån
- Sponsring eller borgensåtagande
- Prisreglering av fastighetsmarknaden
En starkt bidragande orsak till subprimekrisen i USA har varit att bankerna har varit väldigt frikostiga med att låna ut pengar, mer eller mindre till vem som helst. Till viss del har detta orsakats av att de som värvat låntagare till bankerna fått kraftiga incitament (läs: bonus) att teckna så många lån som möjligt, oräknat låntagarens betalningsförmåga. Dock har även en annan sak bidragit: lagstiftningen har uttryckligen skrivits så att kreditkontrollen för lån har gjorts mindre rigorös. Tillsammans har detta lett till en ökande lånespiral med såväl ökande lånesummor som fastighetspriser. För ungefär ett år sedan bröt denna spiral ihop. Kort sagt kan man konstatera att det inte är något lyckat att diktera för bankerna vem de ska låna ut till på politisk väg. Det kan närmast beskrivas som planekonomi - i marknadsekonomi ska naturligtvis bankerna själva bestämma vem de ska eller inte ska låna ut till.
Faktum är att den normaliseringsprocess bland de svenska bankerna som nu kan ses, där en viss kontantinsats krävs, i mina ögon enbart verkar positiv. Att få låna 100% på en tillgång som kan riskera att tappa i pris är inte rimligt, och är något som har eldat på prisuppgången på bostadsmarknaden de senaste åren. Bostadspriserna har haft betydligt högre ökningstakt än KPI, påeldade av låga räntor och kontantinsatskrav. Nu riskerar de att falla tillbaka när konjunkturen håller på att vända. Det är inte en fråga om om, utan när bostadsmarknaden justeras nedåt. Eftersom det finns en viktig skillnad på hur bolånemarknaden fungerar i USA och i Sverige, fördelas en betydligt större del av kreditrisken på lånetagaren (om man inte kan betala lånet i USA lämnar man helt enkelt tillbaka husnyckeln till banken - om värdet inte täcker lånet får banken stå för det - medan man i Sverige får fortsätta betala av på "överskjutande" skuld även efter huset sålts). Att gå in i en sådan marknad kan vara förödande för den som kan riskera att ställas utan jobb eller annars riskera drastiskt ändrade ekonomiska förutsättningar.
Andra sätt som Jytte kan tänkas syfta på är olika former av sponsring (dit bostadsbidragen och de numera avskaffade räntestöden till hyreslägenehter räknas) samt olika former av borgensåtagande, exempelvis det som regeringen har på förslag (som jag tidigare dissat rejält). Problemet med bägge dessa lösningar är att det är approacher som snedvrider marknaden. Eftersom den verkar på ett individuellt plan kan bostadsbidraget möjligen vara acceptabelt (fast man undrar varför inte "vanliga" bidrag, i den mån de betalas ut, borde vara tillräckligt för att betala även ett acceptabelt boende), men de övriga är definitivt oacceptabla. De snedvrider marknaden och lockar till ett oansvarigare användande av pengar (eftersom "någon annan" betalar).
Slutligen, prisregleringar har vi idag på bara en liten del av fastighetsmarknaden: På bostäder som hyrs ut. Här fungerar bruksvärdesprincipen, särskilt i storstäderna, som en effektiv prisbarriär uppåt. Tyvärr innebär det också att det även är en effektiv begränsning av utbudet av hyresbostäder. Ungdomar, som oftast står sist i bostadsköerna, får sällan bo i billiga hyresrätter. Särskilt inte de som är inflyttade och därmed inte hade föräldrar som tänkte på att ställa dem i bostadskö i storstaden. Att införa liknande prisregleringar på bostadsrätter verkar inte några politiska förbund vara intresserade av, även om det i någon mån skulle lösa problemet, även om man samtidigt inför mer planekonomi på bostadsmarknaden än som redan finns. Mycket vettigare är att med en rejäl övergångsperiod gå mot alltmer marknadsanpassade hyror. Det är en besk medicin, men det hjälps inte, någon annan lösning finns helt enkelt inte.
Att gå mot mer marknadsanpassade hyror kommer antagligen också att hjälpa ungdomar i allmänhet betydligt mer än förmenta ändringar i lånesystemet. De allra flesta ungdomar bor inte i bostadsrätt, såvida det inte råkar vara deras föräldrars. Själv har jag inte bott oavbrutet på samma ställe i längre perioder än ett år i taget sedan jag flyttat hemifrån. Det som kommer närmst är studentlägenheten som jag hade i tre år i Göteborg, men då flyttade jag hemhem för jobb över varje sommar. Många andra ungdomar flyttar ungefär lika ofta och oplanerat.
En bostadsrätt skaffar man helt enkelt inte för att ha endast ett år. Det är alldeles för mycket krångel med lån, man riskerar att förlora pengar om marknaden gått ner när den ska säljas igen, det är helt enkelt inte aktuellt. De allra flesta unga som flyttat hemifrån hyr. I bästa fall på eget kontrakt, ofta i andra eller till och med tredje hand. Även om marknadshyror skulle bli något högre än dagens hyror, skulle det alltså trots det innebära en enorm förbättring jämfört med dagsläget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)