Jytte tycker att subprimekrisen i USA verkar så skojig att hon vill ha en här också

Att skaffa ett eget boende i Stockholmsområdet är för unga idag inte det enklaste, och för den som spetsat in sig på en bostadsrätt så blir det svårare än tidigare eftersom bankerna idag är mer restriktiva med sina lånevillkor än tidigare. Detta drabbar särskilt unga, som sällan har några större belopp sparade, och därmed har svårt att spara ihop till kontantinsatsen.

För en vecka sedan skrev Jytte Guteland en del om det på sin blogg. Tyvärr sov jag gott när den i hennes blogg nämnda debatten sändes i morgonprogrammet på TV4, jag hade velat se det. Det är ändå inte någon högoddsare att det Jytte argumenterade för är ungefär det som sossarna sagt i tidigare utspel. Jag delar mer eller mindre analys med Johan Ingerö; det verkar inte vara helt genomtänkta förslag. Ärligt talat är inte heller den borgerliga regeringens idé om en räntegaranti heller så genomtänkt.

De förslag som jag känner till kan sammanfattas i följande lista:

1. Lägre ansökningskrav för lån


2. Sponsring eller borgensåtagande


3. Prisreglering av fastighetsmarknaden

En starkt bidragande orsak till subprimekrisen i USA har varit att bankerna har varit väldigt frikostiga med att låna ut pengar, mer eller mindre till vem som helst. Till viss del har detta orsakats av att de som värvat låntagare till bankerna fått kraftiga incitament (läs: bonus) att teckna så många lån som möjligt, oräknat låntagarens betalningsförmåga. Dock har även en annan sak bidragit: lagstiftningen har uttryckligen skrivits så att kreditkontrollen för lån har gjorts mindre rigorös. Tillsammans har detta lett till en ökande lånespiral med såväl ökande lånesummor som fastighetspriser. För ungefär ett år sedan bröt denna spiral ihop. Kort sagt kan man konstatera att det inte är något lyckat att diktera för bankerna vem de ska låna ut till på politisk väg. Det kan närmast beskrivas som planekonomi - i marknadsekonomi ska naturligtvis bankerna själva bestämma vem de ska eller inte ska låna ut till.

Faktum är att den normaliseringsprocess bland de svenska bankerna som nu kan ses, där en viss kontantinsats krävs, i mina ögon enbart verkar positiv. Att få låna 100% på en tillgång som kan riskera att tappa i pris är inte rimligt, och är något som har eldat på prisuppgången på bostadsmarknaden de senaste åren. Bostadspriserna har haft betydligt högre ökningstakt än KPI, påeldade av låga räntor och kontantinsatskrav. Nu riskerar de att falla tillbaka när konjunkturen håller på att vända. Det är inte en fråga om om, utan när bostadsmarknaden justeras nedåt. Eftersom det finns en viktig skillnad på hur bolånemarknaden fungerar i USA och i Sverige, fördelas en betydligt större del av kreditrisken på lånetagaren (om man inte kan betala lånet i USA lämnar man helt enkelt tillbaka husnyckeln till banken - om värdet inte täcker lånet får banken stå för det - medan man i Sverige får fortsätta betala av på "överskjutande" skuld även efter huset sålts). Att gå in i en sådan marknad kan vara förödande för den som kan riskera att ställas utan jobb eller annars riskera drastiskt ändrade ekonomiska förutsättningar.

Andra sätt som Jytte kan tänkas syfta på är olika former av sponsring (dit bostadsbidragen och de numera avskaffade räntestöden till hyreslägenehter räknas) samt olika former av borgensåtagande, exempelvis det som regeringen har på förslag (som jag tidigare dissat rejält). Problemet med bägge dessa lösningar är att det är approacher som snedvrider marknaden. Eftersom den verkar på ett individuellt plan kan bostadsbidraget möjligen vara acceptabelt (fast man undrar varför inte "vanliga" bidrag, i den mån de betalas ut, borde vara tillräckligt för att betala även ett acceptabelt boende), men de övriga är definitivt oacceptabla. De snedvrider marknaden och lockar till ett oansvarigare användande av pengar (eftersom "någon annan" betalar).

Slutligen, prisregleringar har vi idag på bara en liten del av fastighetsmarknaden: På bostäder som hyrs ut. Här fungerar bruksvärdesprincipen, särskilt i storstäderna, som en effektiv prisbarriär uppåt. Tyvärr innebär det också att det även är en effektiv begränsning av utbudet av hyresbostäder. Ungdomar, som oftast står sist i bostadsköerna, får sällan bo i billiga hyresrätter. Särskilt inte de som är inflyttade och därmed inte hade föräldrar som tänkte på att ställa dem i bostadskö i storstaden. Att införa liknande prisregleringar på bostadsrätter verkar inte några politiska förbund vara intresserade av, även om det i någon mån skulle lösa problemet, även om man samtidigt inför mer planekonomi på bostadsmarknaden än som redan finns. Mycket vettigare är att med en rejäl övergångsperiod gå mot alltmer marknadsanpassade hyror. Det är en besk medicin, men det hjälps inte, någon annan lösning finns helt enkelt inte.

Att gå mot mer marknadsanpassade hyror kommer antagligen också att hjälpa ungdomar i allmänhet betydligt mer än förmenta ändringar i lånesystemet. De allra flesta ungdomar bor inte i bostadsrätt, såvida det inte råkar vara deras föräldrars. Själv har jag inte bott oavbrutet på samma ställe i längre perioder än ett år i taget sedan jag flyttat hemifrån. Det som kommer närmst är studentlägenheten som jag hade i tre år i Göteborg, men då flyttade jag hemhem för jobb över varje sommar. Många andra ungdomar flyttar ungefär lika ofta och oplanerat.

En bostadsrätt skaffar man helt enkelt inte för att ha endast ett år. Det är alldeles för mycket krångel med lån, man riskerar att förlora pengar om marknaden gått ner när den ska säljas igen, det är helt enkelt inte aktuellt. De allra flesta unga som flyttat hemifrån hyr. I bästa fall på eget kontrakt, ofta i andra eller till och med tredje hand. Även om marknadshyror skulle bli något högre än dagens hyror, skulle det alltså trots det innebära en enorm förbättring jämfört med dagsläget.