Är det verkligen bättre att fly än illa fäkta?

De senaste veckorna, efter besvikelsen på partistämman (man kan för övrigt se i varje fall delar av debatten på SVT24 med mig ca 25:20, har inte hittat eftermiddagens diskussioner men de ligger kanske också där någonstans).

Sedan dess har jag inte orkat med att ta hand om bloggen så som jag borde, orken har helt enkelt inte räckt både till att föra debatten här samtidigt som mitt vanliga liv som icke-politiker och mer som doktorand. Det var helt enkelt nödvändigt för mig att trappa ner på offentligheten lite för att orka med. Jag vet inte riktigt om det funkade att döva reflektionerna efter stämman genom att fokusera på arbete, men det var i alla fall vad jag beslutade mig för att göra. Ett stort sorry till mina regelbundna läsare som har fått utstå tre veckors bloggtystnad.

Under tiden har metadebatten efter beslutet rasat på. Bland annat har mer eller mindre starkt formulerad kritik kommit både mot både de som valt att stanna i partiet efter beslutet, samt de som valt att i och med beslutet bestämt sig för att inte längre vara med. Det senaste inlägget jag hittar är från Hanna som inte verkar ha gett upp hoppet än, utan hoppas locka med fler integritetsvänner för att få partistyrelsens motpol att växa, eller i alla fall inte krympa så förskräckligt.

Själv kan jag rent pragmatiskt konstatera att jag personligen har en mycket större plattform inom partiet, än utanför det, och därför troligen har större chans att göra en skillnad om jag blir kvar, än om jag ställer mig helt organisationslös (att bli piratpartist är inte aktuellt för mig - deras politik är inte heltäckande). Efter ett dussin CUF-stämmor så känner man större delen av i alla fall den yngre halvan av partiet. Det är klart enklare att få den som man känner sedan tidigare, och som vet om sedan tidigare debatter att man har liknande övertygelser, att lyssna på ens argument, än den som är obekant. Samtidigt är jag inte så tungt vägande inom partiet att jag skulle göra ett bestående intryck om jag gör signalpolitik av frågan och går ur. Slutligen ser jag ändå hopp i frågan - trots en minst sagt rumphuggen debatt på partistämman, med en tydlig linje från partiledningen, röstade runt en tredjedel för förslaget om att riva upp FRA-lagen. Jag misstänker att många inte fått en chans att riktigt ordentligt sätta sig in i frågan - och då blir man inte övertygad av trettiosekundersinlägg. Vad som skulle behövas är egentligen en ordentlig bildningsinsats inom partiet, så att även de som inte aktivt deltagit i diskussionerna får en chans att känna efter ordentligt med magen. Centerpartistisk ideologi sitter nämligen för de flesta centerpartister inte i hjärnan och förnuftet, den sitter i magkänslan.

Av oss åtta som drog igång Centeruppropet är det inte alls lika många kvar idag: Björn, Sophia, samt Laszlo (han har inte gjort något uttalande men herr Olsvenne meddelar att bilden förklarar ungefär hur Laszlo känner sig) har alla gett upp och lagt ner sina partipolitiska ambitioner. David vet jag inte hur han gör, men oavsett om han är kvar eller inte har han tidigare meddelat att han kommer lägga krutet på sitt hajengagemang och inte på politik.

Jag kan förstå dem. Man ska inte engagera sig i något som inte ger något tillbaka, eller som man inte känner att man vill vara med i. Jag funderade faktiskt själv på att, som en markering, begära utträde ur partiet, men bli kvar i centerrörelsen genom mitt medlemskap i CUF och CS (som bägge tydligt misstycker med partistyrelsens ståndpunkter i integritetsfrågor). Det blir dock för mycket av signalpolitik för mig. Handling är värt mer än markeringar.

Att ett ändå ganska litet antal personer väljer att lämna partiet är i sig inte något större problem - jag pekade på betydligt större problem i en intervju förra året. Som Markus skriver, pratarna försvinner. Och de viktigaste är inte de som löst medlemskap, utan de som i förra valet pratade bara för att de tyckte om oss. De flesta av dem gör det inte längre, utan propagerar för ett betydligt mer lilafärgat parti...

Vi är också några stycken envetna tjurskallar som bestämt oss för att stanna kvar och göra vårt bästa för att få partiet att bromsa utvecklingen och vrida om ratten. Förutom mig själv är det även Martin, Markus och Erik. Kort sagt, av oss åtta som drog igång hela spektaklet med Centeruppropet är det i praktiken bara hälften kvar. Som väl är har vi många bundsförvanter i resten av Centerrörelsen.

Så, hur går nu arbetet vidare? Centeruppropet har gjort en omstart igen. Nu finns det på sidan möjlighet att som centerpartist integritetscertifiera sig. Det enda som krävs är att man ställer upp på fyra enkla grundprinciper:

• Lagar, förordningar och direktiv som införs i Sverige och EU skall alltid vara förenliga med Europakonventionen för mänskliga rättigheter.
• Kommunikation i alla dess former mellan människor skall vara fredad från statlig insyn, förutom vid brottsutredning.
• Utredning om brott skall endast få utföras av instanser inom rättsväsendet.
• Lagstiftning inom Sverige och EU skall alltid ske med full transparens för medborgarna.

Sammantaget står dessa principer i strikt motsats till bland annat FRA-lagen och IPRED-direktivet, och därmed också en kritik till den politik drivit på integritetsområdet den senaste tiden. Integritetscertifieringen är öppen för alla centerpartister, gräsrötter så väl som proffspolitiker är välkomna! Om du håller med om ovanstående princippunkter, vill jag uppmana dig att gå in och certifiera dig.

Några stycken centerpartistiska integritetsvänner har redan hunnit certifieras, bland annat Abir och Håkan, toppkandidater i Europaparlamentsvalet om en vecka. De kan kanske vara ett alternativ till dig som hoppas hitta en stark integritetsvän men inte är nöjd med Piratpartiets politik, som lämnar övriga områden som förhandlingsbara. Marie, och kanske till och med Lena, hoppas jag tillkommer under veckan.

I övrigt fortsätter även de som indirekt (eftersom de lämnat partiet) hoppat av Centeruppropet engagemanget: exempelvis är Sophia med och drar igång Politikerkoll.se.

Läs även: Erik och Stefan.