Laholmscentern har under våren genomfört en studiecirkel för att lära sig blogga. Nu har de gjort sin blogg offentlig, och jag vill därmed tipsa mina sydhalländska läsare om adressen, som är www.c-laholm.se. Riktigt lovande, räknar med en riktigt trevlig kanal för att få veta mer om den politiska diskussionen i min forna hemkommun!
Uppdatering: Hallandsposten uppmärksammar också bloggstarten.
30 juni 2009
IPRED "works as implemented"
För några dagar sedan kom domen i det första IPRED-fallet i Sverige. Resultatet blev som många trodde, ljudboksförlagen vann tvisten. Det har varit mycket debatt på nätet efter dess. Jag har hittills inte kommenterat domen närmre, mest på grund av tidsbrist. Nya (obekräftade) uppgifter om hur Antipiratbyrån fick fram uppgifterna för fallet, aktualiserar emellertid fallet igen.
För det första kan jag konstatera att utfallet av domen mycket troligen blev precis som det var tänkt att vara när IPRED infördes. Av beskrivningen i domen att döma, en FTP-server med åtkomstskydd, och innehållet, filer med filnamn innehållande releasegrupper och dessutom NFO-filer, gör det tämligen troligt (min bedömning: >99% sannolikhet) att filerna som lagrades på servern är av piratkopierat ursprung. I den mån detta argument finns flera databaser över scenreleaser att hitta på nätet, som ytterligare skulle kunna affirmera det intrycket genom att koppla ihop filnamn med innehåll, exempelvis genom att jämföra filerna med andra källor och meta-data som filstorlek, hashvärden mm. Det kan inte annat än konstateras att det här med högsta sannolikhet är ett fall där intentionen när IPRED-lagen stiftades, var att uppgifterna borde lämnas ut.
Samtidigt finns det många direkta tveksamheter i själva domen, både relaterade till teknik och annat. För att distribution av piratkopiering ska föreligga i det här fallet behöver man nämligen både kunna visa att det finns piratkopior och att dessa distribuerats till andra. Den första punkten anser jag med ovanstående vara tydligt motiverad. Samtidigt är motiveringen till att distribution skett till åtminstone en större grupp - motiverad endast med det faktum att det fanns "många" filer på servern, och att det därför är troligt att många haft tillgång till den - ett uppenbart logiskt felslut.
Inget faktum som nämns i domen bevisar att en någorlunda stor grupp haft tillgång till servern, eller ens mer än en enda person. Däremot är det mycket troligt att det ändå är så; det är nämligen ungefär så piratkopieringsscenen funkar. Det är förmodligen svårt att göra det troligt att det är många som haft tillgång till servern annat än genom detta "vifta-med-händerna"-resonemang - hårda bevis är svåra att skapa om man inte direkt eller indirekt har tillgång till användarlistan.
Eventuellt skulle man kunna använda indirekta uppgifter som välkomstmeddelanden, katalogstruktur eller liknande som kan ge en viss indikation på hur servern är tänkt att användas, men det är knappast något som tystar all diskussion i frågan. Om sådana resonemang tillsammans är tillräckligt för domen att det är troligt (men inte säkert) att många haft tillgång till servern, borde det vara nog. Även en riktig piratserver döljer nämligen högst troligen uppgifter om vilka, eller ens hur många, användare den har. Vi bör också komma ihåg att IPRED-lagen bara syftar till att tillåta en fortsatt undersökning: det implicerar inte nödvändigtvis att saken ens går till domstol.
Med risk för att ge Antipiratbyrån dumma idéer om hur man bör driva framtida fall, så finns det däremot en alternativ approach: det är enligt senaste versionen av Upphovsrättslagen även olagligt att ladda ner piratkopierade filer. Det är enligt ovanstående resonemang ganska tydligt att filerna troligen har piratkopierats innan de hamnade på servern. Man kan då enkelt konstatera att de kan ha hamnat där på två sätt:
Som slutkläm - att domen är tekniskt korrekt (om än felaktigt motiverad och med bristande bevisning, särskilt vad gäller tekniska detaljer), innebär dock inte att den är rätt. Det faktum att domen utan större anmärkning följer lagstiftarens intentioner innebär nämligen inte att intentionerna var rätt när lagen stiftades. Tyvärr har vi inte en författningsdomstol i Sverige, och uppenbarhetsrekvisitet stoppar tydligt behandling i vanliga domstolar, men hade någondera av dessa förutsättningar inte gällt, så är det otydligt om behandlandet är förenlig med svensk grundlag och mänskliga rättigheter. Exempelvis är det otydligt om rätten till en rättvis rättegång verkligen uppfylls.
Det är dessutom minst sagt uppseendeväckande att en västlig demokrati delegerar ansvar för att utreda det som i lagen betecknas som en typ av brott till en privat prisjägarorganisation. Om någon stjäl min cykel, är mina rättigheter att själv reda ut brottet klart begränsade, och intentionen är att jag ska lämna över hela arbetet med brottsutredningen till polisen. Jag har inte heller rätt att stämma den som snott cykeln i ett civilmål, som gäller i de mål där IPRED-lagen används, utan även om jag skulle få reda på vem som är skyldig, kommer fallet att behandlas som ett vanligt brottmål.
Läs även Hanna, Oscar och André.
P.S. för den som inte har daglig kontakt med programmeringssvängen, så syftar den närapå tautologiska engelska frasen i titeln på en situation som man kan råka ut för om man outsourcar sitt programmeringsprojekt till alltför billiga programmerare i tredje världen: när (inte om) man hittar ett problem i form av en bugg eller liknande i programvaran, får man citatet som respons. Detta är normalt inte vad man förväntar sig - all programvara fungerar som den skrivits, oavsett om det är rätt eller inte. Normalt sett förväntar sig man istället att programvara fungerar som man tänkt sig - dvs i bästa fall som det står nedskrivet i en kravspecifikation att den ska göra.
För det första kan jag konstatera att utfallet av domen mycket troligen blev precis som det var tänkt att vara när IPRED infördes. Av beskrivningen i domen att döma, en FTP-server med åtkomstskydd, och innehållet, filer med filnamn innehållande releasegrupper och dessutom NFO-filer, gör det tämligen troligt (min bedömning: >99% sannolikhet) att filerna som lagrades på servern är av piratkopierat ursprung. I den mån detta argument finns flera databaser över scenreleaser att hitta på nätet, som ytterligare skulle kunna affirmera det intrycket genom att koppla ihop filnamn med innehåll, exempelvis genom att jämföra filerna med andra källor och meta-data som filstorlek, hashvärden mm. Det kan inte annat än konstateras att det här med högsta sannolikhet är ett fall där intentionen när IPRED-lagen stiftades, var att uppgifterna borde lämnas ut.
Samtidigt finns det många direkta tveksamheter i själva domen, både relaterade till teknik och annat. För att distribution av piratkopiering ska föreligga i det här fallet behöver man nämligen både kunna visa att det finns piratkopior och att dessa distribuerats till andra. Den första punkten anser jag med ovanstående vara tydligt motiverad. Samtidigt är motiveringen till att distribution skett till åtminstone en större grupp - motiverad endast med det faktum att det fanns "många" filer på servern, och att det därför är troligt att många haft tillgång till den - ett uppenbart logiskt felslut.
Inget faktum som nämns i domen bevisar att en någorlunda stor grupp haft tillgång till servern, eller ens mer än en enda person. Däremot är det mycket troligt att det ändå är så; det är nämligen ungefär så piratkopieringsscenen funkar. Det är förmodligen svårt att göra det troligt att det är många som haft tillgång till servern annat än genom detta "vifta-med-händerna"-resonemang - hårda bevis är svåra att skapa om man inte direkt eller indirekt har tillgång till användarlistan.
Eventuellt skulle man kunna använda indirekta uppgifter som välkomstmeddelanden, katalogstruktur eller liknande som kan ge en viss indikation på hur servern är tänkt att användas, men det är knappast något som tystar all diskussion i frågan. Om sådana resonemang tillsammans är tillräckligt för domen att det är troligt (men inte säkert) att många haft tillgång till servern, borde det vara nog. Även en riktig piratserver döljer nämligen högst troligen uppgifter om vilka, eller ens hur många, användare den har. Vi bör också komma ihåg att IPRED-lagen bara syftar till att tillåta en fortsatt undersökning: det implicerar inte nödvändigtvis att saken ens går till domstol.
Med risk för att ge Antipiratbyrån dumma idéer om hur man bör driva framtida fall, så finns det däremot en alternativ approach: det är enligt senaste versionen av Upphovsrättslagen även olagligt att ladda ner piratkopierade filer. Det är enligt ovanstående resonemang ganska tydligt att filerna troligen har piratkopierats innan de hamnade på servern. Man kan då enkelt konstatera att de kan ha hamnat där på två sätt:
- filerna har laddats ner från annan källa för att läggas på servern
- filerna har från första början laddats upp direkt på servern av den som först släppte dem på piratscenen.
Som slutkläm - att domen är tekniskt korrekt (om än felaktigt motiverad och med bristande bevisning, särskilt vad gäller tekniska detaljer), innebär dock inte att den är rätt. Det faktum att domen utan större anmärkning följer lagstiftarens intentioner innebär nämligen inte att intentionerna var rätt när lagen stiftades. Tyvärr har vi inte en författningsdomstol i Sverige, och uppenbarhetsrekvisitet stoppar tydligt behandling i vanliga domstolar, men hade någondera av dessa förutsättningar inte gällt, så är det otydligt om behandlandet är förenlig med svensk grundlag och mänskliga rättigheter. Exempelvis är det otydligt om rätten till en rättvis rättegång verkligen uppfylls.
Det är dessutom minst sagt uppseendeväckande att en västlig demokrati delegerar ansvar för att utreda det som i lagen betecknas som en typ av brott till en privat prisjägarorganisation. Om någon stjäl min cykel, är mina rättigheter att själv reda ut brottet klart begränsade, och intentionen är att jag ska lämna över hela arbetet med brottsutredningen till polisen. Jag har inte heller rätt att stämma den som snott cykeln i ett civilmål, som gäller i de mål där IPRED-lagen används, utan även om jag skulle få reda på vem som är skyldig, kommer fallet att behandlas som ett vanligt brottmål.
Läs även Hanna, Oscar och André.
P.S. för den som inte har daglig kontakt med programmeringssvängen, så syftar den närapå tautologiska engelska frasen i titeln på en situation som man kan råka ut för om man outsourcar sitt programmeringsprojekt till alltför billiga programmerare i tredje världen: när (inte om) man hittar ett problem i form av en bugg eller liknande i programvaran, får man citatet som respons. Detta är normalt inte vad man förväntar sig - all programvara fungerar som den skrivits, oavsett om det är rätt eller inte. Normalt sett förväntar sig man istället att programvara fungerar som man tänkt sig - dvs i bästa fall som det står nedskrivet i en kravspecifikation att den ska göra.
28 juni 2009
CUF är inte eniga med partiet.
Jag noterar, något sent, CUF:s förbundsstyrelses gemensamma debattinlägg på Newsmill, där de varnar för de följder för Centerpartiet som det kan få att helt släppa integritetsbollen. För det är precis så det ser ut idag; man använder visserligen vackra ord om integritet, men i praktisk handling är det bara småsaker som gjorts rätt det senaste året. Förtroendet för Centerpartiet i integritetsfrågor finns helt enkelt inte kvar - förhoppningsvis är det ännu inte helt och hållet för sent att försöka återvinna det, även om det kommer att bli en mycket tuff kamp att lyckas. Det finns dock ändå hopp - speciellt inom CUF och Centerstudenter har det ju aldrig, ens från första början, varit ifrågasatt vilken linje som borde gälla. Jag instämmer med
Läs även Markus, Stefan, Björn och Tim.
Läs även Markus, Stefan, Björn och Tim.
Delikatessjäv
I veckan blev det offentligt att domaren i Pirate Bay-fallet inte anses jävig. Däremot får han tydlig kritik för att han inte uppgav sina medlemskap i föreningar runt upphovsrätt.
Det är egentligen för mig ganska tydligt att detta inte riktigt var en optimal utgång. Det är ganska tydligt att domaren haft intresse i frågorna, och varit aktivt engagerad i en förening som tagit tydlig ställning för skarpare tillämpning av upphovsrättslagen. Även om detta i sig inte nödvändigtvis innebär att domen har blivit felaktig, så har reglerna om jäv ytterligare ett syfte: att se till att förtroendet för rättsväsendet inte urholkas. Av denna anledning finns det för domare (och även politiker i beslutande ställning) ett antal bestämmelser som avgör vad som är jäv.
Till exempel om man själv är inblandad i fallet, eller om en nära släkting är det, eller om man arbetar för den som är det, så bör man inte delta i beslutet. Värt att notera är att det också finns en "slasktrattsbestämmelse" - det s.k. delikatessjävet. Lagbestämmelsen är i det här fallet mycket allmänt hållen - och syftar att dammsuga upp övriga fall där "förtroendet till hans opartiskhet i ärendet". Att denna paragraf borde diskuteras är ganska tydlig - förtroendet är redan rubbat.
Sen att kanske kraven satts något högre i denna rättegång, som varit så tydligt exponerad i media, förvånar inte, och borde inte ha förvånat domaren i fråga. Förtroendet för rättsväsendet har i och med den här processen fått sig en betydlig knäck, och det gäller oavsett om det formella beslutet säger att domaren var jävig eller inte.
Samtidigt hade antagligen ett beslut om jäv i sig också inneburit problem. Jag är lekman, men det hade antagligen inneburit att en helt ny rättegång fått genomföras i tingsrätten, med allt vad det innebär i kostnader (både räknat i tid och pengar). Samtidigt så är fallet redan överklagat till hovrätten, och kommer att behandlas också där.
Som flera andra skriver, rättssäkerheten är med detta knappast nedmonterad i molekyler; det kommer bli en rättegång till. Den kommer bara att bli i hovrätten och inte i tingsrätten. Samtidigt är det definitivt inte bra - rättegången även i tingsrätten borde ha gått rätt till. Något får mig att misstänka att även om tingsrättens förhandlingar tagits om, hade målet fortfarande hamnat i hovrätten. Jag misstänker att vi även får se det i HD...
Läs även: Stefan, Joshua, Henrik och Maciej.
Det är egentligen för mig ganska tydligt att detta inte riktigt var en optimal utgång. Det är ganska tydligt att domaren haft intresse i frågorna, och varit aktivt engagerad i en förening som tagit tydlig ställning för skarpare tillämpning av upphovsrättslagen. Även om detta i sig inte nödvändigtvis innebär att domen har blivit felaktig, så har reglerna om jäv ytterligare ett syfte: att se till att förtroendet för rättsväsendet inte urholkas. Av denna anledning finns det för domare (och även politiker i beslutande ställning) ett antal bestämmelser som avgör vad som är jäv.
Till exempel om man själv är inblandad i fallet, eller om en nära släkting är det, eller om man arbetar för den som är det, så bör man inte delta i beslutet. Värt att notera är att det också finns en "slasktrattsbestämmelse" - det s.k. delikatessjävet. Lagbestämmelsen är i det här fallet mycket allmänt hållen - och syftar att dammsuga upp övriga fall där "förtroendet till hans opartiskhet i ärendet". Att denna paragraf borde diskuteras är ganska tydlig - förtroendet är redan rubbat.
Sen att kanske kraven satts något högre i denna rättegång, som varit så tydligt exponerad i media, förvånar inte, och borde inte ha förvånat domaren i fråga. Förtroendet för rättsväsendet har i och med den här processen fått sig en betydlig knäck, och det gäller oavsett om det formella beslutet säger att domaren var jävig eller inte.
Samtidigt hade antagligen ett beslut om jäv i sig också inneburit problem. Jag är lekman, men det hade antagligen inneburit att en helt ny rättegång fått genomföras i tingsrätten, med allt vad det innebär i kostnader (både räknat i tid och pengar). Samtidigt så är fallet redan överklagat till hovrätten, och kommer att behandlas också där.
Som flera andra skriver, rättssäkerheten är med detta knappast nedmonterad i molekyler; det kommer bli en rättegång till. Den kommer bara att bli i hovrätten och inte i tingsrätten. Samtidigt är det definitivt inte bra - rättegången även i tingsrätten borde ha gått rätt till. Något får mig att misstänka att även om tingsrättens förhandlingar tagits om, hade målet fortfarande hamnat i hovrätten. Jag misstänker att vi även får se det i HD...
Läs även: Stefan, Joshua, Henrik och Maciej.
22 juni 2009
Byggnads skjuter sig i foten - igen
Byggnads har inte direkt varit den bästa reklampelaren för LO-rörelsen (se tidigare inlägg), och därmed i förlängningen gjort en björntjänst för alla fackföreningar. Det är dock inte slut med det. De uppmärksammas också idag - de blir nämligen stämda för att olagligt (kontra Europakonventionen) ha genomfört blockad mot ett mindre byggföretag. Blockaden skulle nämligen innebära ett indirekt tryck att få företaget att gå med i arbetsgivarorganisationen, något som bryter mot föreningsfriheten.
Låt mig som ojurist ge mitt odds på utgången: facket vinner (i varje fall i alla svenska rättsinstanser). Europakonventionen pratar nämligen uttryckligen inte om vad medborgare och föreningar i olika länder ska göra, utan vad stater ska göra. Det är svårt att för mig se någon direkt koppling till vad Byggnads får eller inte får göra; på samma sätt som mördare normalt åtalas för mord och inte brott mot Europakonventionen, även om dess andra artikel handlar om rätten till liv.
Uppföljningen till den pågående rättegången blir i så fall däremot intressant: Om Byggnads inte har ansvar att "sköta sig", hur ska staten se till att sitt ansvarstagande visavi Europakonventionen uppfylls? Innebär ett friande av Byggnads i den pågående rättegången en möjlighet till uppföljning, där det inte är Byggnads som stäms som skadeståndsskyldiga, utan istället den svenska staten, eftersom man inte tillräckligt skyddat föreningsfriheten för de som verkade i företaget?
Uppdatering: Repliken från Hans Tilly var knappast oväntad. Men varför förstår han inte att det är i första hand själv som ger sig på den svenska modellen? Han gör det system han förespråkar en björntjänst genom att utnyttja det på ett sätt som visar dess värsta brister. Hade han inte gjort det, hade det nog inte varit någon som ifrågasatt systemet alls...
Låt mig som ojurist ge mitt odds på utgången: facket vinner (i varje fall i alla svenska rättsinstanser). Europakonventionen pratar nämligen uttryckligen inte om vad medborgare och föreningar i olika länder ska göra, utan vad stater ska göra. Det är svårt att för mig se någon direkt koppling till vad Byggnads får eller inte får göra; på samma sätt som mördare normalt åtalas för mord och inte brott mot Europakonventionen, även om dess andra artikel handlar om rätten till liv.
Uppföljningen till den pågående rättegången blir i så fall däremot intressant: Om Byggnads inte har ansvar att "sköta sig", hur ska staten se till att sitt ansvarstagande visavi Europakonventionen uppfylls? Innebär ett friande av Byggnads i den pågående rättegången en möjlighet till uppföljning, där det inte är Byggnads som stäms som skadeståndsskyldiga, utan istället den svenska staten, eftersom man inte tillräckligt skyddat föreningsfriheten för de som verkade i företaget?
Uppdatering: Repliken från Hans Tilly var knappast oväntad. Men varför förstår han inte att det är i första hand själv som ger sig på den svenska modellen? Han gör det system han förespråkar en björntjänst genom att utnyttja det på ett sätt som visar dess värsta brister. Hade han inte gjort det, hade det nog inte varit någon som ifrågasatt systemet alls...
21 juni 2009
LAS är strukturellt diskrimerande
LAS har debatterats en del på sistone. Debatten har även pågått bland centerbloggarna: bland annat Johan, Helen och Magnus bloggar. Bland oss centerpartister är synen på lagen ganska unison: den är inte bra. Man skulle kunna tro, att med så många som redan belyst frågan, att det inte finns några nya infallsvinklar - men det tror jag mig faktiskt ha. I Diskrimineringslagen definieras indirekt diskriminering såsom:
Att LAS missgynnar ungdomar genom sin tillämpning är uppenbart. Ungdomar har inte 15 års erfarenhet, och tenderar ofta att vara senast anställda (liksom andra förfördelade grupper med kanske ännu större argument, eftersom ålder ofta är ett undantag i Diskrimineringslagen!). Ergo åker de ut först om någon behöver sparkas.
Mer otydligt för mig är om LAS är en bestämmelse som "har ett berättigat syfte" och om den lagen innebär "lämpliga och nödvändiga" medel (min kursivering). Skulle man inte kunna uppnå anställningstrygghet på andra sätt? Och vad innebär anställningstrygghet egentligen? För den som är anställd, men ung eller av annan anledning senast anställd, innebär det ju egentligen inte mycket mer trygghet att vara fast anställd än att vara timanställd.
Jag är inte jurist, så jag har säkert missat någon ordvändning i Diskrimeringslagen någonstans, eller felvärderar något ord någonstans. Trots det vore det mycket intressant om någon juridikkunnig kunde reda ut målkonflikten mellan Diskrimineringslagen och LAS. Vilken har trumf, och varför? Vad skulle hända om det inkom en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen av en ung person som sparkats från en offentlig tjänst (vi behöver inte dra in oskyldiga företag i detta!), p.g.a. LAS, trots att personen är tydligt bäst kvalificerad?
Och vilka implikationer har den presumtiva utgången att det är LAS som övertrumfar? Den viktigaste är mycket enkel: Riksdagen har i så fall stiftat en lag som institutionaliserar åldersdiskriminering (och i viss mån även diskrimering på andra grunder). Det ser inte vidare bra ut...
"...indirekt diskriminering: att någon missgynnas genom tillämpning av en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som kan komma att särskilt missgynna personer med visst kön, viss könsöverskridande identitet eller uttryck, viss etnisk tillhörighet, viss religion eller annan trosuppfattning, visst funktionshinder, viss sexuell läggning eller viss ålder, såvida inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet..."
Att LAS missgynnar ungdomar genom sin tillämpning är uppenbart. Ungdomar har inte 15 års erfarenhet, och tenderar ofta att vara senast anställda (liksom andra förfördelade grupper med kanske ännu större argument, eftersom ålder ofta är ett undantag i Diskrimineringslagen!). Ergo åker de ut först om någon behöver sparkas.
Mer otydligt för mig är om LAS är en bestämmelse som "har ett berättigat syfte" och om den lagen innebär "lämpliga och nödvändiga" medel (min kursivering). Skulle man inte kunna uppnå anställningstrygghet på andra sätt? Och vad innebär anställningstrygghet egentligen? För den som är anställd, men ung eller av annan anledning senast anställd, innebär det ju egentligen inte mycket mer trygghet att vara fast anställd än att vara timanställd.
Jag är inte jurist, så jag har säkert missat någon ordvändning i Diskrimeringslagen någonstans, eller felvärderar något ord någonstans. Trots det vore det mycket intressant om någon juridikkunnig kunde reda ut målkonflikten mellan Diskrimineringslagen och LAS. Vilken har trumf, och varför? Vad skulle hända om det inkom en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen av en ung person som sparkats från en offentlig tjänst (vi behöver inte dra in oskyldiga företag i detta!), p.g.a. LAS, trots att personen är tydligt bäst kvalificerad?
Och vilka implikationer har den presumtiva utgången att det är LAS som övertrumfar? Den viktigaste är mycket enkel: Riksdagen har i så fall stiftat en lag som institutionaliserar åldersdiskriminering (och i viss mån även diskrimering på andra grunder). Det ser inte vidare bra ut...
Den digitala tekniken visar på en stark dissonans i synen på grundläggande rättsprinciper
Debatten det senaste året har varit ganska tydlig: det är inte längre självklart att samhället är till för medborgarna, istället för tvärtom. Det har FRA-lagen och IPRED tydligt visat. Det är inte längre normalfallet att vår kommunikation är privat, och det är inte heller längre normalfallet att alla typer av brott endast utreds i organiserad form av den som är polis. Med det har faktiskt vår idag borgerliga regering gjort rejäla avsteg från den borgerliga idétraditionen, faktiskt så stora att PJ Anders Linder på SvD (liberal) till och med associeras med Piratpartiet.
Vad har då resultatet blivit? Inte riktigt det man egentligen hade tänkt sig. Istället för att minska piratkopieringen, har man istället tvingat den under jorden. Egentligen är detta inget förvånande - både fildelning och anonymisering fanns på Internet redan tidigare, men medan de tidigare förde en välnärd närvaro, förde den senare gruppen av tjänster en tynande tillvaro. Att resultatet blev som det blev är knappast förvånande i mina ögon - fildelningen gjordes redan tidigare till stor del helt informellt. Go figure. Det förvånar mig att man inte även från regeringshåll (eller i varje fall bland regeringens utredare!) också såg denna risk.
Samtidigt nås vi också av nyheten om hur IPRED skulle kunna komma att utnyttjas: i USA är domen för fildelning av 24 låtar en nätt summa på 15 miljoner kronor. Dessutom verkar det inte ha varit särskilt väl bevisat att det var just den person som rättsfallet gällde som verkligen var den skyldige. Alldeles oaktat det, är i min mening bötesbeloppet nästan löjligt högt; om man antar att varje låt är ca 5 MB stor; och att uppkopplingen som användes har en hastighet på 10 Mbit/s (ganska vanligt i Sverige, dock mindre vanligt i USA), och att varje låt skulle vara värd ca 10 kr styck, fås resultatet att skadeståndet motsvarar tre månaders konstant uppladdning av just dessa 24 låtar. Kort sagt, detta rättsfall är ett skräckexempel på vilket "rättssamhälle" vi troligen kommer att få som en följd av IPRED-lagen.
I kontrast till en sådan konsekvens är det faktiskt en god nyhet att större delar av polisens resurser satsas på upphovsrättsbrott. Alldeles oaktat diskussionen om avskaffande av upphovsrätten - så länge denna finns, så ska upphovsrättsbrott naturligtvis behandlas på samma sätt som vilket annat brott som helst.
Om upphovsrättsbrott utreddes av polisen istället för målsägande, skulle det dels betyda att samhället får rätten att reglera mängden satsade medel i förhållande i andra brott, och också en möjlighet att selektivt välja de upphovsrättsbrott som är grövst jämfört med andra. Den främsta följden skulle vara att upphovsrättsbrott behandlas som det det faktiskt är tänkt att vara - ett brott; och inte ett tvistemål. Det höjer beviskraven och skapar en rättssäkrare situation i sig. Tyvärr blir det mera platt fall när man kombinerar detta faktum med att Antipiratbyrån fortsatt får agera som privatpolis. Vi som tycker att det är samhället - och inte målsägande - som ska utreda brott, skulle kunna lyfta denna nyhet mycket bättre om det inte vore så.
Här följer också mycket tydligt den dissonans som finns mellan de som styr dagens Sverige och en stor grupp av dem som lever här. En del av oss tycker att viktiga principer ska styra hur det svenska rättssamhället ser ut, exempelvis att normalfallet är att privatlivet är skyddat, och att polisen utreder brott. Den politiska ledningen i Sverige verkar helt enkelt inte hålla med om dessa två principer. Det är skrämmande!
Läs också Erik Hultin, som verkar ha hoppat över midsommarfirande och bloggat istället.
Vad har då resultatet blivit? Inte riktigt det man egentligen hade tänkt sig. Istället för att minska piratkopieringen, har man istället tvingat den under jorden. Egentligen är detta inget förvånande - både fildelning och anonymisering fanns på Internet redan tidigare, men medan de tidigare förde en välnärd närvaro, förde den senare gruppen av tjänster en tynande tillvaro. Att resultatet blev som det blev är knappast förvånande i mina ögon - fildelningen gjordes redan tidigare till stor del helt informellt. Go figure. Det förvånar mig att man inte även från regeringshåll (eller i varje fall bland regeringens utredare!) också såg denna risk.
Samtidigt nås vi också av nyheten om hur IPRED skulle kunna komma att utnyttjas: i USA är domen för fildelning av 24 låtar en nätt summa på 15 miljoner kronor. Dessutom verkar det inte ha varit särskilt väl bevisat att det var just den person som rättsfallet gällde som verkligen var den skyldige. Alldeles oaktat det, är i min mening bötesbeloppet nästan löjligt högt; om man antar att varje låt är ca 5 MB stor; och att uppkopplingen som användes har en hastighet på 10 Mbit/s (ganska vanligt i Sverige, dock mindre vanligt i USA), och att varje låt skulle vara värd ca 10 kr styck, fås resultatet att skadeståndet motsvarar tre månaders konstant uppladdning av just dessa 24 låtar. Kort sagt, detta rättsfall är ett skräckexempel på vilket "rättssamhälle" vi troligen kommer att få som en följd av IPRED-lagen.
I kontrast till en sådan konsekvens är det faktiskt en god nyhet att större delar av polisens resurser satsas på upphovsrättsbrott. Alldeles oaktat diskussionen om avskaffande av upphovsrätten - så länge denna finns, så ska upphovsrättsbrott naturligtvis behandlas på samma sätt som vilket annat brott som helst.
Om upphovsrättsbrott utreddes av polisen istället för målsägande, skulle det dels betyda att samhället får rätten att reglera mängden satsade medel i förhållande i andra brott, och också en möjlighet att selektivt välja de upphovsrättsbrott som är grövst jämfört med andra. Den främsta följden skulle vara att upphovsrättsbrott behandlas som det det faktiskt är tänkt att vara - ett brott; och inte ett tvistemål. Det höjer beviskraven och skapar en rättssäkrare situation i sig. Tyvärr blir det mera platt fall när man kombinerar detta faktum med att Antipiratbyrån fortsatt får agera som privatpolis. Vi som tycker att det är samhället - och inte målsägande - som ska utreda brott, skulle kunna lyfta denna nyhet mycket bättre om det inte vore så.
Här följer också mycket tydligt den dissonans som finns mellan de som styr dagens Sverige och en stor grupp av dem som lever här. En del av oss tycker att viktiga principer ska styra hur det svenska rättssamhället ser ut, exempelvis att normalfallet är att privatlivet är skyddat, och att polisen utreder brott. Den politiska ledningen i Sverige verkar helt enkelt inte hålla med om dessa två principer. Det är skrämmande!
Läs också Erik Hultin, som verkar ha hoppat över midsommarfirande och bloggat istället.
19 juni 2009
Nämndsmöte i tisdags
I tisdags var det sista mötet med miljö- och hälsoskyddsnämnden inför sommaren. Varken då (eller månaden innan, då jag tror att bloggandet föll bort...) har det tagits upp några kontroversiella ämnen. Förvaltningen har organiserats om en del, och vi har tagit en del förelägganden med viten. De flesta ärenden har varit mindre, men ett större dök upp i tisdags: SJ har förelagts att uppföra bullerskydd mellan Hagalunds bangård och villorna i Råstahem. Bullret från bangården har ökat på senare år (loktågen är betydligt tystare än de nya motorvagnstågen som har kylfläktar som låter en hel del), dessutom ökar tågtrafiken och därmed rangerandet. Det är väldigt bra för miljön i det stora, men inte lika kul för Råstahemborna.
07 juni 2009
En väntad besvikelse
Resultatet från valet sänds just nu på TV. Centerpartiet fick 5,5% (-0,8%). För den som inte läser detta inlägg i realtid hänvisar jag till Valmyndighetens valnattsräkning, som har alla detaljer för statistiknördar. Ett knappast förvånande resultat, i det stora hela. Även om målsättningen var betydligt högre, tror jag det knappast var särskilt realistiskt att lyckas med ens halvmesyren, att ta ett nytt mandat. Synd, eftersom det vore bra om Lena Ek hade fått en kollega i parlamentet, och helst naturligtvis en av mina favoriter av centerkandidaterna, Abir och Marie. Nu är väl rejset inte helt uträknat för de bägge senare (personrösterna har ju inte räknats), men det superteam som Lena, som riktigt duktig förhandlare och politisk räv i EU sedan tidigare, tillsammans med en ung driven tjej hade blivit, får vi i vart fall inte se. Värt att notera är att alla dessa tre har betydligt tydligare åsikter i integritetsfrågorna än vad partiet i stort har vågat ha.
Jag tror att just integritetsfrågorna har varit en betydande faktor i att många valt att inte rösta på Centerpartiet. Även om det i våra fina dokument står rätt saker, har vi inte med handling följt upp de formuleringar. Såväl yngre som äldre har varit besvikna över att vi inte tydligt drivit våra åsikter tydligare här, och alltför lättvindligt kompromissat bort oss. Ett antal centermedlemmar säger sig i alla fall ha valt att gå över partigränsen bakom röstskynket och istället rösta på Piratpartiet.
Det som är så synd är att det där mandatet som Piratpartiet fått (eller i alla fall det nittonde observatörsmandatet som Rick Falkvinge just nu påstår kommer gå till dem i SVT2), det hade kunnat gå till Centerpartiet istället. Om vi bara det senaste året tydligt drivit de integritetsfrågor, även i handling, som ända fram till för en månad sedan var en mycket tydlig del av den centerpartistiska politiken om än bara tydligt i ord, tror jag att Centerpartiet haft en rejäl chans att öka. Även om bara en procentenhet, av de drygt sju som (pp) fick, hade gått till Centerpartiet istället, så hade vi faktiskt ökat. Jag tror även Miljöpartiet tjänat på sin integritetsprofil (tillsammans med miljöstämpeln).
För min del är gissningen alltså att en rätt rejäl del av den centerpartistiska ökningen under det här valet gavs bort i och med de realpolitiska ställningstagandena i integritetsfrågan. Man kan även notera att våra liberala vänner i Folkpartiet gör ett mycket bra val. Följaktligen är alla tre partier med lyckade resultat (pp,fp,mp), partier som kan hävdas vara de tre som i varsin aspekt är de som ligger närmst, eller i vart fall rejält nära, centerpartistiska värderingar. Det är en tydlig signal till oss att det troligen inte är främst våra åsikter som är problemet, utan det sätt vi genomför dem på.
Därmed - grattis till Piratpartiet, Folkpartiet och Miljöpartiet! Förvalta mandaten väl!
I marginalen kan också ses en ganska tragisk aspekt av resultatet: Sverigedemokraterna går framåt, sakta men säkert. Detta trots att många analyser innan valet pekade på att Piratpartiet i viss mån skulle stjäla allmänna missnöjesröster just från (sd).
Läs även Hanna, Erik, Markus och Erik igen, samt massmedia: SvD, DN, Aftonbladet, Expressen, Die Zeit samt Slashdot.org.
Jag tror att just integritetsfrågorna har varit en betydande faktor i att många valt att inte rösta på Centerpartiet. Även om det i våra fina dokument står rätt saker, har vi inte med handling följt upp de formuleringar. Såväl yngre som äldre har varit besvikna över att vi inte tydligt drivit våra åsikter tydligare här, och alltför lättvindligt kompromissat bort oss. Ett antal centermedlemmar säger sig i alla fall ha valt att gå över partigränsen bakom röstskynket och istället rösta på Piratpartiet.
Det som är så synd är att det där mandatet som Piratpartiet fått (eller i alla fall det nittonde observatörsmandatet som Rick Falkvinge just nu påstår kommer gå till dem i SVT2), det hade kunnat gå till Centerpartiet istället. Om vi bara det senaste året tydligt drivit de integritetsfrågor, även i handling, som ända fram till för en månad sedan var en mycket tydlig del av den centerpartistiska politiken om än bara tydligt i ord, tror jag att Centerpartiet haft en rejäl chans att öka. Även om bara en procentenhet, av de drygt sju som (pp) fick, hade gått till Centerpartiet istället, så hade vi faktiskt ökat. Jag tror även Miljöpartiet tjänat på sin integritetsprofil (tillsammans med miljöstämpeln).
För min del är gissningen alltså att en rätt rejäl del av den centerpartistiska ökningen under det här valet gavs bort i och med de realpolitiska ställningstagandena i integritetsfrågan. Man kan även notera att våra liberala vänner i Folkpartiet gör ett mycket bra val. Följaktligen är alla tre partier med lyckade resultat (pp,fp,mp), partier som kan hävdas vara de tre som i varsin aspekt är de som ligger närmst, eller i vart fall rejält nära, centerpartistiska värderingar. Det är en tydlig signal till oss att det troligen inte är främst våra åsikter som är problemet, utan det sätt vi genomför dem på.
Därmed - grattis till Piratpartiet, Folkpartiet och Miljöpartiet! Förvalta mandaten väl!
I marginalen kan också ses en ganska tragisk aspekt av resultatet: Sverigedemokraterna går framåt, sakta men säkert. Detta trots att många analyser innan valet pekade på att Piratpartiet i viss mån skulle stjäla allmänna missnöjesröster just från (sd).
Läs även Hanna, Erik, Markus och Erik igen, samt massmedia: SvD, DN, Aftonbladet, Expressen, Die Zeit samt Slashdot.org.
01 juni 2009
Integritetscertifierad
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)