Mera Kymlinge

En kortis: Jag har en insändare i debatten om Kymlinge veckans Mitti. Går att läsa här tills på tisdag. Jag vill också uppmärksamma namninsamlingen.

Öppet brev till Centerpartiets riksdagsledamöter

(nedanstående har skickats per e-post till samtliga riksdagsledamöter för Centerpartiet, tillsammans med en uppmaning om att lämna eventuellt svar här på bloggen istället för privat via e-post)

Hej!

Förra årets omröstning om signalspaningslagarna är antagligen den händelse i riksdagen som väckt mest uppmärksamhet i samhället under hela den här mandatperioden. Vi i Centerpartiet har fått utstå särskilt stark kritik, även om det inte varit vi som drivit på frågan. Att vi kritiserats extra starkt beror förstås till stor del att vi före valet mycket tydligt gick ut med ett mycket tydligt budskap i vårt öppenhetsmanifest- där signalspaning uttryckligen nämns som ett hot mot ett öppet samhälle.

Imorgon onsdag blir frågan aktuell igen - då ska omröstningen om tilläggen ske. Tyvärr stämmer de 15 punkter som blev den politiska överenskommelsen i fjol, inte att bli verklighet i och med dagens omröstning. Flera av dem kommer inte att genomföras i praktiken; eller bara vara till för syns skull. Som några av de tydligaste exemplen kan nämnas:

• Domstolsprövningen inte att genomföras av en faktisk domstol, utan något som bara har en domstols namn (den uppfyller enligt Advokatsamfundet inte Europakonventionens krav på opartiskhet).
• Det nyformulerade begreppet "trafikstråk" har inte använts på ett sätt så att det effektivt kan man minska spaningsuppslagen, utan kan troligen motsvara mindre städers trafikmängder.
• Att det inte ska spanas mot Sverige är en garanti som inte går att få; det var ett uttryckligt svar på en fråga jag ställde under den FRA-hearing som Centerpartiet anordnade.
• Underrättelseskyldigheten till enskild går inte att uppfylla i praktiken, i varje fall inte med mindre än att vi gör det olagligt att använda internet anonymt, och ställer krav på alla internetoperatörer och andra som tillhandahåller internetuppkopplingar (dvs även kaféer mm), att föra en tydlig logg över vilka personer som varit anslutna.
• Mikael Nilsson tar upp ytterligare några, plus reder dessutom ut ett par vanliga missförstånd runt vad som egentligen står eller inte gör det i liggande förslag.
  

Med ovanstående motivering kan jag inte annat än konstatera att förarbetet på signalspaningslagarna inte uppfyllt de krav vi ställt. De är dåligt genomarbetade, inte anpassade till hur bland annat Internet faktiskt fungerar, och dessutom inte organisatoriskt genomförbara. De har kritiserats skarpt från flera håll, bland annat Amnesty, och även anmälts till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Att lagändringarna som ska debatteras imorgon fortfarande inte är bra, är ett faktum som länge varit tydligt för den som har den tekniska bakgrundskunskapen och följt debatten. Det är mycket svårt för oss att ställa oss bakom förslaget och samtidigt på ett trovärdigt sätt kunna möta väljarna rakryggade. Det är också ett faktum som våra politiska motståndare i (s) enkelt utnyttjat, trots att de en gång i tiden la fram ursprungsförslagen.

Det kan knappast vara tydlig centerpartistisk politik att driva igenom dåligt skrivna lagar till varje pris, som dessutom går mot både våra egna vallöften och är brott mot löften som Alliansen som helhet kommunicerat till såväl väljare, sympatisörer som medlemmar. Jag ber dig
därför överväga knappen "Avstår" i omröstningen imorgon.

Med vänlig hälsning
Magnus Persson (c), Solna, civilingenjör och doktorand.

Läs även: SvD, DN, Erik, Oscar, Sophia, Staffan, Markus och Mark.

Sverigedemokraterna har fel

En artikel i Aftonbladet gläder mig mycket. En FN-rapport visar att migration är en historia som är bra för i stort sett alla inblandande. Såväl mottagar- som avreseland tjänar på flytten, liksom den som flyttar. Riktigt trevligt, och glädjande för de av oss som vill se en öppen värld. Frågan är vad Sverigedemokraterna tycker om rapporten? Deras invandringspolitiska program skriver ju öppet på flera platser att de tror att invandring kostar pengar. Vad baserar man det påståendet på? Och hur har man tänkt bemöta rapporten från UNDP?

Forska fritt eller forska rätt?

Forskningsfinansiering är en intressant debatt. De senaste veckorna har en följetong på temat ägt rum på bland annat Ny Tekniks debattsida:1, 2, 3, 4, 5. Debatten har pågått en längre tid, och när jag lite snabbt sökte på nätet hittades även artiklar hos bland annat SSF och Vinnova. Jag hittar också två artiklar av förre högskoleministern, Lars Leijonborg, på DN, 1, 2, om den nya finanseringsformen "strategiska satsningar". Frågan är onekligen viktig, även om debatten runt den varit mycket segdragen. Det finns mängder av debattinlägg som jag inte orkat leta reda på, förutom de som jag länkat här.

Vilka är då utmaningarna, vad gäller att skaffa en fungerande forskningsfinansiering?

Dagens situation

Forskning finansieras i allmänhet genom tre olika sätt:

• Fakultetspengar. Dessa fördelas genom universitetens organisation som en "grundplåt" för kommande forskning
• "Ansökningspengar". Här ingår både helt "svenska" pengar från exempelvis Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) och Vinnova, och olika former av EU-pengar (inom mitt forskningsområde: ramprogrammen, ARTEMIS, ITEA). Pengar fås efter att projektansökan skickats in, och enligt någon bedömningsgrund jämförts med andra ansökningar. Formerna för ansökan och granskning (review) varierar en hel del mellan olika organisationer och ofta även mellan olika utlysningar (calls). Normalt kräver dessa utlysningar alltid medfinansiering från industrin, men formerna varierar. Begränsningar i hur de konsortium som står bakom projekten får vara sammansatta är också mycket vanliga, och varierar i hög grad.
  
• De av Lars Leijonborg nämnda strategiska pengarna, som beskrivs i länkarna ovan.
  

Att mäta kvalitet

Naturligtvis ska all offentligt finansierad forskning vara av god kvalitet, det är självklart att vettig hushållning av invånarnas skattepengar ska användas på ett så gott sätt som möjligt. Den principen är väldigt enkel, tyvärr är den svårare att omsätta i praktiken. Det är mycket svårt att mäta kvaliteten på forskning, utan att göra en omfattande review av forskningen. Det ingår naturligtvis alltid sådan i många typer av forskningsprojekt, men det är alltid svårt för en utomstående att på endast totalt någon vecka, bedöma kvaliteten av något som tagit flera manår att utföra. Det kräver också att andra forskare lägger ner tid på att granska resultaten från ett projekt, eftersom det sällan är tydligt vilken betydelse forskningsresultaten har om man inte har betydande sakkunskap inom området.

Ett sätt att mäta kvalitet, som på sistone ökat i omfattning, är bibliometri, olika former av statistiska analyser på hur mycket forskare publicerar, i vilken mån de citerar varandra, och så vidare. Att bibliometri kan ha sitt syfte är tydligt, men det är också ett grovt verktyg. Bibliometri ger ju inte tydligt resultat förrän efter några år, när andra forskare har börjat läsa artiklarna och skriva egna arbeten baserade på det. Det finns även ett antal statistiska fenomen som dyker upp beroende på vilka statistika som används, och det finns även en uppenbar risk att forskare anpassar sitt sätt att publicera till den forskningsfinansiering som ges. Kanske man försöker publicera med mindre "deltan" mellan efterföljande publiceringar om samma ämne, eller så "dubbelpublicerar" man i större grad mot olika målgrupper. Man kan även välja fora som är de som är effektivast - lättast att komma in i, men som ger störst "nytta per krona" vad gäller creds i forskningsfinansieringssammanhang.

Vidare kan konstateras att bibliometri, på grund av sin natur, endast mäter det förgångna. Att ett kommande projektförslag är bra, är på inget sätt nödvändigtvis givet av det faktum att det är skrivet av forskare som tidigare presterat bra. Det finns naturligtvis en samkorrelation, men det är inte alldeles ovanligt att projekt helt enkelt går under av det faktum att det finns för stora skillnader i forskningsansats mellan olika projektpartner (som var en tidigare varit duktiga forskare, men endast på sina egna områden).

Slutligen kan konstateras att mycken forskning som varit mycket användbar, inte varit det då den skapades. Ett tydligt exempel är boolesk algebra, som endast var en matematisk kuriositet då den beskrevs på artonhundratalet. Idag innebär den algebran den logiska grunden för all modern datorteknik...

Följdverkningar

Forskningsfinansiering har också ett antal indirekta verkningar på arbetsmiljön för de som är forskare. Normalfallet för forskare är en betydligt lägre nivå av anställningstrygghet, än för andra anställda, eftersom deras anställning ofta direkt är beroende av att de kan hitta lämplig finansiering. Indirekt finansierar forskningsprojekt också ofta doktoranders forskarstudier. Eftersom många finansieringsformer endast ger finansiering till projekt med en längd på normalt två-tre år, får detta indirekta konsekvenser för doktorander. I och med Tham-reformen får man inte anta doktorander om inte finansieringen är klar. Som en indirekt följd har detta betytt att antagandet till licentiatstudier ökat, även i de fall då doktoranden egentligen helst vill sikta på doktorsstudier. Det finns regler som säger att det egentligen inte är tillåtet att göra så, men det är ändå vanligt att det görs. Oftast sätts det mer eller mindre i system på en del institutioner, ett ofog, som jag låter illustrera med detta remissvar från SULF.

Ineffektivitet?

Det jag känner är tydligast känns som ett problem med forskningsfinansieringssystemet är frågan om dess effektivitet, i den mening att man i så hög mån som möjligt får ut en vettig nytta av de skattefinansierade pengar som stoppas in i systemet. Främst finns det några tydliga fenomen som dyker upp av det projektinriktade arbetssättet:

• Ledande forskare tenderar att satsa betydande mängder tid på att skriva forskningsansökningar, snarare än att faktiskt forska (eller i varje fall satsa på att leda andra forskare). Att skriva en projektansökan är en process som tar i alla fall några veckor, kanske en veckas arbetstid, för varje inblandad skribent.
• Det är inte tydligt för forskare exakt vilka projekt som kommer att ges finansiering baserat på hur ansökan ser ut. Även om en granskning görs, finns ett betydande mått av godtycklighet (bland annat beroende på vem som får uppdraget att granska ansökan). Det är ett ganska vanligt internt skämt att projektfinansieringen till viss mån fungerar som ett lotteri...
• Samtidigt finns det ett antal projekt som blir godkända, men som i slutändan inte presterar några egentliga, viktiga resultat (nu är jag lite inklusiv, och inkluderar här även negativa resultat, som sällan egentligen ses som en framgång). Tydligt är att en del forskningspengar går till projekt som kanske borde avbrutits på vägen. Det är ändå ganska ovanligt att projekt avslutas innan de är slut.
• Det finns slutligen en svårighet i att hitta opartiska bedömare, som samtidigt förstår ämnet. När ett forskningsområde är så litet att antalet ledande forskare i Europa är så få att alla redan känner varandra väl, så är det svårt att hitta en bedömare med motsvarande kompetens, som inte redan har personlig kontakt med de som står bakom projektansökan.
  

För den som är inne i systemet, förefaller det möjligt att kunna hitta effektivare allokeringsformer. Visst är det bra att forskare i viss mån triggas att tävla mot varandra, men det känns som om det också spiller tid för dem.

Slutsats?

Det finns många utmaningar för den som vill bygga ett fungerande forskningsfinansieringssystem. Att det nästan bara är andra forskare som är tillräckligt kompetenta att (förhoppningsvis) ge en ansökan en korrekt och rimlig bedömning är en utmaning. Jag är inte säker på att jag har alla lösningar i frågan, men jag är ganska säker på att jag sett en stor del av problemen...

Uppdatering 091122: Även om det gått ett tag är det visst fler som skriver om forskningsfinansiering, och till och med tipsar om en artikel...

Att dagtinga med sitt samvete?

Som de flesta av mina regelbundna läsare redan vet, har jag varit starkt engagerad i integritetsfrågorna, med start i FRA-lagen. Jag kandiderar dessutom som förvalskandidat till riksdagslistan i Centerpartiet. Som sådan, förutsätts man i allt väsentligt dela partiets ställningstaganden och valplattform. Många i mitt distrikt delar min syn, men man ska även ställa upp på partiets valplattform på riksnivå. Eftersom Centerpartiet, sitt öppenhetsmanifest till trots, inte har följt sina tidigare ställningstagande, och valplattformen ännu inte antagits, har jag kännt mig tvungen att lämna in en notering om avvikande mening till nomineringskommittén för att inte skriva under ett oskrivet dokument som kommer innehålla sådant jag inte kan hålla med om:

Personlig integritet har för mig viktiga principiella betydelser, baserat på ideologiska ställningstaganden. Jag är inte nöjd med stämmobeslutet från Örebro, som officiellt innebär att FRA-lagen accepteras utan tydlig motivering, och kan därför i dagsläget inte anse mig dela partiets linje i dessa frågor. I den mån Centerpartiets valplattformar följer detta beslut och inte tydligt har väsentligt högre ambitionsnivåer på området än vad partiet har praktiskt genomfört idag, anser jag mig nödgad att formellt notera avvikande mening på området.