A-kassan kostar mer än det smakar för många

Regeringen kritiserades starkt från nästan alla håll när man reformerade a-kassan så att den till något större del var självfinansierad (istället för ca 10% ungefär 20-30%). Det var bara de som var utsatta i samhället som skulle hoppa av, påstods det. Nu har så facit kommit. Det blev inte riktigt så. De största grupperna kan snarare sammanfattas som:

• Rika, som har ett kapital att leva på om de blir arbetslösa
• De som är nära pensionsåldern och kanske kan tänka sig att ta tidig pension istället för att leta upp ett nytt jobb
• De som jobbar i yrken som är extra eftertraktade eller har större anställningstrygghet, exempelvis statliga jobb
• Det finns också ett inte försumbart antal yngre, som möjligtvis skulle kunna passa in i den grupp som var orsaken till kritiken. Jag misstänker dock att en hel del av dessa dels är flexiblare (har möjlighet att flytta) och därmed lättare kan hitta nytt jobb, dels har studier som möjlig reservplan, dels kanske inte har rätt till så särskilt hög a-kassa jämfört med grundersättningen. Jobbar man då i en bransch där a-kassemedlemsavgiften är hög kan nog många inse att det inte är värt kostnaden med tanke på risk för arbetslöshet och nivån på ersättningen.

Kort sagt, trots att a-kassan är kraftigt statligt subventionerad är det stora grupper som inte anser att den är värd pengarna. Utöver de som gått ur tillkommer en stor grupp som inte varit med tidigare heller, exempelvis många företagare (eftersom det i praktiken inte går att få a-kassa med mindre än att företaget läggs ner helt).

Egentligen är dagens a-kassekonstruktion alltså inte alls lyckad. Den är inte ens idag frivillig utöver grundersättningen från Alfa-kassan - även den som inte har intresse av a-kassan måste bidra till att betala a-kassan för alla andra, som tar del av a-kassan bara genom att betala avgifter till en organisation tätt sammankopplad med intresseföreningar som man kanske inte vill bli sammankopplad med. Det finns egentligen bara en rimlig lösning - a-kassan görs helt frivilligt utöver en obligatorisk, statlig, grundersättning gärna på en grundtrygghetsmodell.

Då kan facken fritt välja ersättningsnivåer och -villkor, och kanske även erbjuda olika varianter till medlemmar som har något olika önskemål. Det skulle också innebära att de som inte är intresserade av det, eller ändå inte kommer att ha någon större nytta av a-kassan (kanske för att de hellre är sysselsatta, eller planerar att skaffa sig annan försörjning, till exempel studiemedel, pension eller helt enkelt leva på sparade pengar), inte behöver bidra till något som de inte vill ha.

Läs även: Karl