Al Capone vs. söderortspolisen.

Söderortspolisen vill ha rätt att beslagta kriminellas pengar. Man kan förstå att det kan vara frustrerande att hitta kassar med sedlar vid en husrannsakan hos en yrkeskriminell, men principen om rättssäkerhet går ändå över: inte ens yrkeskriminella ska kunna få ett straff utan att vara dömda! Kanske borde polisen istället ändra metoder. Det finns ju bra exempel på förhärdade brottslingar som inte åkt fast för de brott de i första hand begått, utan för att de helt enkelt inte haft bokföringen i ordning.

Läs även: Albin, Edvin, Anders, Magnus, Henrik

Det är ditt ansvar att inte slänga mat, inte politikernas

Dagens stora nyhet är att mycket mat slängs. Artiklarna fokuserar visserligen på butikerna, men det slängs mycket mat även i hemmen. När Konsumentföreningen räknade hur mycket matavfall som slängs i Bromma, kom man fram till att av de 5,6 kilo matavfall som slängs från varje vecka, hade 5,7% gått att äta. Det är mer än 3 kilo mat per familj och vecka! För mig som troligen är en av de sista som vuxit upp med en klassisk lantlig uppfostran (kort sammanfattning: "mat slänger man inte") är det alldeles oförståeligt att något sådant kan hända. Att sätta ett statligt mål på att minska de här problemen är heller inte något som hjälper. Det är inte politik som minskar mängden slängd mat. Det är personligt ansvarstagande som måste till! Jag ska därför ge några klassiska tips på hur du kan minska svinnet för dig:

• Planera menyerna! Tänk särskilt på om det är någon typ av mat som du har hemma som riskerar att bli för gammal. Har du exempelvis köpt för mycket mjölk som håller på att närma sig utgångsdatum, gör någon rätt som innehåller mjölk. Pannkakor, någon mjölkbaserad pastasås eller någon form av stuvning är uppenbara val.
• Frys ner mat som tål det och som ska sparas lite längre tid. Det gäller även en del rester - lagar du för mycket mat, se till att göra matlåda. Även exempelvis ostkanter kan frysas för att senare användas som gratängost. Till och med mjölk och grädde går att frysa (även om den då inte brukar vara rolig att dricka, eller i gräddens fall vispa, duger den till matlagning i övrigt). Mat håller sig åtminstone några månader i frysen - feta varor kortast tid, magert viltkött håller sig längst och klarar sig ett år.
• Finns det inte lagom stora förpackningar att köpa av exempelvis kött, köp den storlek som finns, dela upp i mindre delar och frys in. Blir normalt betydligt billigare än att småhandla och du minskar samtidigt svinnet. Färdigskivat rostbröd är ett till exempel - perfekt att förvara i frysen, och tina i brödrosten!
• Lär dig använda recept som bygger på rester från tidigare maträtter.
• Lit på näsa, mun och ögon! Normalt sett ska mat hålla sig minst så långt som till bäst-före-datum, inte som längst. Oavsett om det datumet infallit eller inte - luktar maten illa, ät den inte. Är den möglig, ät den inte. Smakar den inte som den ska, ät inte mer än det lilla som behövde smakas. Det mest exceptionella jag någon gång ätit är en månad gammal mjölk (som dock var oöppnad och glömts i den allra kallaste delen av kylskåpet.
• Vet man med sig att mat ofta får stå länge i kylen kan man eventuellt överväga att ha något lägre temperatur i kylen än precis 8 grader. Kylen drar då visserligen mer energi, men det är ett effektivt sätt att förlänga hållbarhet på färskvaror.
• Ät inte gammal köttfärs som legat i kylen och gått ut, som är en av få varor som inte ska användas efter datumet gått ut (det indikeras också genom att köttfärs inte är märkta "bäst före" utan "sista förbrukningsdag"). Därav skandalerna på Ica Maxi härom året. Ska du inte använda köttfärsen direkt, lägg den i frysen istället för i kylen. Ta sedan upp den och låt den tina några timmar innan du lagar till den.

Utöver det finns bara möjligheten att skicka en uppmaning till affärerna: Fler borde göra som de butiker jag brukar handla i - nästan alla har som system att sänka priset på mat som går ut inom någon dag. Den som ska äta maten samma dag kan ju bedöma om den ser ok ut i butiken, utan risk att den blir dåligt tills man äter den. En hel del mat går dessutom att ta med hem och stoppa i frysen.

Läs även: Anna, Marcus

Tipspromenad vid Råstasjön

Passa på att gå Centerpartiet i Solnas tipspromenad runt Råstasjön! Vi finns på plats för den som vill lämna svaren till oss imorgon tisdag ungefär från kl. 17, men det går bra att gå tipspromenaden när man själv känner för det, och mejla in svaren till petra.bjork@centerpartiet.se istället.

Sverige oförtjänt högt upp i frihetsranking

Glatt proklamerar DN:s rubrik att Sverige hamnar på 21:a plats i Heritage Foundations ranking av ekonomisk frihet världen över. Men - det sätt man gör rankingen på gynnar Sverige något otillbörligt. För även om vi i mångt och mycket kan notera att Sverige ligger mycket bra till, så gör vi ett mycket ojämnt resultat. I fem av åtta kategorier ligger vi i absolut toppklass, medan vi i de tre kvarstående gör ganska mediokra resultat:

• I kategorin "Government spending", som mäter hur stor del av ekonomin som staten står för, är vi tredje sist av länderna det finns uppgift för. Strax före Seychellerna och Eritrea.
• I kategorin "Fiscal freedom", som mäter hur höga skatterna är, hamnar vi nästjumbo. Svagt slagna av Danmark.
• Den sista, ganska väntade, kategorin är "Labor freedom" där vi hamnar något under mittfältet.

Även om det finns mängder av länder som helt och hållet straffar ut sig i en ranking över ekonomisk frihet genom korruption, diktatur eller byråkrati, frågar man sig ändå om ett land som lyckas hamna i absoluta bottenskiktet i två av åtta kategorier, verkligen ska kunna räknas till de ekonomiskt friaste i världen? Den ranking man gjort innebär ju de facto att man kan ha ett ekonomiskt mycket fritt land på även om man konfiskerar samtliga resurser genom att ha 100% skatt, eftersom beskattning bara är en av alla variabler som mäts.

Rimligen hade det varit klokare att använda en annan typ av medelvärde än ett vanligt aritmetiskt - antingen ett geometriskt eller harmoniskt medelvärde hade varit uppenbara val. Dessa medelvärden ger högre resultat när resultaten är mer jämstora än när man har stor variation bland dem, så att det inte lönar sig att lyckas extremt bra på ett område men vara medioker på andra.

Läs även: Anders, Niklas, Mikael, Fredrik

I don't need no stinkin' mission

Tokmoderaten Fredrik har noterat ett inlägg av Johan som uttrycker åsikten "det finns inget behov av högerbloggare". Det blir desto tydligare när Johan får förklara i en kommentar i Fredriks andra blogginlägg i frågan:

"Ett litet förtydligande är väl lämpligt. Vad jag menar är att jag aldrig sett en diskussion kring vad ni vill göra. Vi har en problemformulering vi jobbar med, den kan du tycka vara fel eller inte. Och så klart uppskattar jag att det finns alternativa röster på högersidan."

En gigantisk kulturkrock är därmed ett faktum. Att bygga ett bloggande på en partigemensam målbeskrivning och problembeskrivning skulle helt enkelt inte fungera särskilt bra på den borgerliga sidan av politiken. Det går inte att trycka ner värderingar uppifrån på den som inte är en del av kollektivet, och det ligger i sin natur att en liberal politiker kanske inte i första hand ser sig som en i en grupp snarare än som en individ. Inom Centerpartiet har vi visserligen bloggträffar, men förutom att få möjlighet att träffas IRL och diskutera politik och teknik är i stort det enda vi är helt överens om att alla bloggar i första hand som sig själva och bara i andra hand som partiföreträdare. Var och en bloggar för att de själva trivs med det och inte för att vara partimegafoner.

Bloggandet är också en viktig plattform för intern kritik och diskussion i de frågor där de borgerliga partierna är splittrade. Tydliga exempel här är integritetsfrågor som FRA-lagen, men även ekonomiska frågor som skattesystem, brottsfrågor som sexköpslagen och många andra har avhandlats av regeringskritiska röster på borgerliga bloggar. Att kalla oss  regeringsbloggare är så fel det bara kan bli - visserligen är vi med i samma partier som regeringsföreträdarna, men vi är antagligen också några av regeringens största kritiker. Fast det är klart, kritiken kanske inte räknas om den inte kommer vänsterifrån?

Varför bloggar jag då själv? För att jag vill det. Det är den enda anledningen jag behöver. Visst är det trevligt att kunna provocera och stå för andra åsikter än de som normalt framförs i vanlig media, inklusive borgerlig sådan. Det är en chans att få mina läsare att kanske, kanske tänka om lite grann. Kan man inte tänka sig det så är man nog inte med i min målgrupp! Men det gör inte så mycket om jag inte lyckas. Bloggen är ändå en chans att strukturera mina tankar på ett bra sätt.

Läs även: Mary,  Thomas, Erik

A-kassan måste bli rättvisare

Visst har gårdagens debattörer i Aftonbladet rätt! A-kassan måste bli mycket rättvisare. Just därför kan jag bara notera förvånatvad man egentligen argumenterar för:

Vi vill ha besked innan valet. Ska vi som jobbar i industrin, i restaurangbranschen, på byggen och i kultursektorn också efter valet betala extra för att vi jobbar i de yrken vi har? Vi vill ha rättvisa a-kasseavgifter och en arbetslöshetsförsäkring som ger löntagare i normala inkomstlägen 80 procent av lönen när man förlorar jobbet.

Att sätta samma avgift på alla a-kassor kan göras på två sätt: Att höja alla till de högstas nivå, eller att sänka alla till de lägstas nivå. Bägge kommer förmodligen inte vara helt lyckade. Att höja kostnaden för a-kassan i grupper med mycket låg risk för arbetslöshet, riskerar att ses som att rent försöka mjölka dessa grupper på pengar. Att sänka för alla skulle tvinga staten att öka sin medfinansiering från dagens 70%.

För det är faktiskt så det är - trots att Minna och Mikael som skrivit artikeln redan betalar över 400 kr i månaden i a-kasseavgift, täcker dessa pengar inte på långa vägar upp de kostnader som a-kassan har för Minnas och Mikaels yrkeskamrater. Det är ett ganska udda sätt att betala för sin försäkring - att bara betala för en tredjedel och skicka resten av räkningen till skattebetalarna.

För samtidigt tycks man ju i Sverige inte tycka att a-kassa är något så viktigt att alla ska omfattas av systemet. Trots att stora pengar läggs på a-kassan, så är det ju i praktiken så att inte alls alla omfattas av systemet. Den som inte vill vara med i a-kassan, eller rent av inte har råd, får ju på detta sätt vara med att betala i storleksordningen lika mycket som Minna och Mikael, utan att få någon a-kassa tillbaka alls (förutom obligatoriska delen i Alfakassan). Det är ganska diskutabelt om det verkligen är rättvist.

Nä. Beroende på hur viktig man tycker att a-kassan är, så finns det egentligen bara två rimliga varianter på hur ett a-kassesystem som är rättvisare än dagens ska se ut:

1. A-kassan förstatligas helt och blir obligatorisk på samma sätt som sjukförsäkringen redan är det. Detta är en ståndpunkt som vore rimlig för exempelvis vänsterfolkpartister, som brukar lägga mycket värde vid inkomstbortfallsprincipen.
2. A-kassan förlorar helt sitt statliga stöd, och blir rena frågor för fackförbund och försäkringsbolag. Detta är den ståndpunkt för sådana som mig, som inte anser att det är statens uppdrag att blanda sig i allt. 

Läs även: Mikael, Ekonomisten, min namne och två gamla blogginlägg.

Tre terminer både bra och dåligt

Jag noterar att Alliansen med Centerpartiet i spetsen i veckan gjort utspel om byte till treterminssystem för högskolan. Det är en fråga som bland annat Centerstudenter har drivit. Personligen är jag något ambivalent till idén: den är faktiskt både bra och dålig.

Det som är bra med ett treterminssystem är att studenter inte längre hamnar mellan systemen över sommaren. För den student som inte får jobb över sommaren hamnar man alldeles för ofta mellan stolarna på försäkringskassan, a-kassan eller kanske något annat bidragsförsörjningssystem.. Detta problem skulle helt försvinna med ett treterminssystem. Rent pedagogiskt vore det antagligen ganska nyttigt att inte lägga böckerna på hyllan över sommaren.

Det som är dåligt med ett treterminssystem är att det finns en uppenbar risk att det leder till att man tvingar även den som har möjlighet till exempelvis sommarjobb, att låta bli det. Det är väl diskutabelt om det är ekonomiskt lönsamt att arbeta över sommaren istället för att så snart som möjligt avsluta sina studier, men det är samtidigt förmodligen för ganska många studenter nyttigt att ta en paus. För högskolorna är det ett bestämt problem att undervisning bara är halva syftet med universitet och högskolor: det finns en uppenbar risk för konflikt mellan undervisning och forskning. Det problemet återkommer på flera platser runt jorden.

Rent praktiskt kan man också konstatera att ett treterminssystem, med 15-veckors terminer, inte är så himla annorlunda från ett tvåterminssystem med 20-veckors terminer (som vi idag i alla fall i teorin har, även om man på en del högskolor kör med ett forcerat schema). Vill man öka studietiden skulle man alltså precis lika gärna kunna sikta på ett tvåterminssystem med två 22 eller 23 veckor långa terminer.

Kort sagt, det finns argument för både ett två- och ett treterminerssystem. Vad jag personligen inte kan förstå är varför det ska behöva tas ett beslut i Sveriges riksdag om den frågan. Borde inte lika gärna varje högskola för sig välja hur utbildningen ska läggas upp? Man kan ju tänkas vilja ha olika system på olika högskolor, både av praktiska och pedagogiska anledningar. Det enda hinder jag egentligen kan se är CSN:s regler som är så stelbenta att något sådant är alldeles otänkbart. Men det är väl knappast världens ordning för alltid?

Läs även: Albin, Dayana, Anna, Johan, Karin och Kerstin.

Fattigdom och ojämlikhet är inte samma sak

Dagens socialdemokratiska debattartikel i DN, som angriper att regeringen arbetat för att EU ska byta från ett relativt till ett absolut fattigdomsmått, försöker framföra sin tes på ett väldigt oärligt sätt (även tidigare inlägg i diskussionen är relevanta).Det är nämligen stor skillnad mellan absoluta mått (man har mindre än X kr att leva på) och relativa mått (man har mindre än X% av någon form av medelsvensson). Med den första typen av mått mäter man i första hand vilken typ av liv man faktiskt kan leva, medan den andra snarare mäter hur stor skillnad det är mellan det liv man kan leva och det liv som alla andra i samma land kan leva. Det är första är ett ganska objektivt mått - om man bara tar hänsyn till vilken prisnivå som olika länder har, går det att jämföra mellan länder. Ett relativt mått är däremot alldeles värdelöst för detta syfte - det säger ju egentligen bara om hur stor ojämlikhet som finns i den fattigare halvan av befolkningen.

För att ge konkreta exempel enligt den klassiska naturvetenskapliga principen "vad händer i extremfallen?": Ett land som består till hälften av miljardärer, och hälften av miljonärer, skulle till hälften vara fattiga med ett relativt begrepp. Och ett land som består endast och av allena av svältande personer, dvs alla har det lika jäkligt, skulle inte ha några fattiga alls. Kort sagt, ett relativt fattigdomsbegrepp är inte särskilt rimligt att mäta fattigdom med, det är däremot väldigt användbart för att mäta inkomstskillnader i den fattigare halvan av befolkningen. Kort sagt, det är en typ av ojämlikhetsmått.

Att mäta ojämlikhet kan förvisso vara intressant, och ett ganska naturligt fenomen att kämpa mot för vänsterpolitiker. Men det är inte särskilt ärligt att försöka göra så genom att blanda ihop äpplen och päron för att på postmodernistiskt vis kalla ojämlikhet för fattigdom.

Läs även: Daniel på Ekonomistas, ekonomism.us, Anders, Inger, Mikael, Kerstin och mig själv.

Kulturen och liberalismen

Kan inte låta bli att lägga upp lite länkar till Svante Nycanders bägge debattinlägg i DN. Varför ser kulturfolk (dit nog en del institutioner på universiteten också kan få räknas) så skeptiskt på liberalism? Inte vet då jag det. Vill man vara lite elak skulle man dock kunna korrelera politiska värderingar på olika institutioner mot någon form av objektivt mätt vetenskaplighet eller annat mått av objektivitet. Fast det är kanske lite smått svårt att mäta något sådant på ett objektivt sätt...

Kassettskatten borde avskaffas

Både SvD och DN slår på stort om att privatkopieringsersättningarna gått ner, och skyller på att piratkopieringen minskat som en orsak till att ersättningarna till artisterna därmed minskat. Artiklarna kan utan att vara alltför elak sammanfattas som snömos. Grunden är enkel: privatkopieringsavgiften var aldrig tänkt att kompensera artisterna för piratkopiering. Privatkopiering och piratkopiering är helt olika typer av företeelseer:

• Privatkopiering är den kopiering av film och musik som Upphovsrättslagen ger dig som innehavare av en film eller skiva att göra. Du har begränsad rätt att sprida vidare (t.ex. är det ok att göra en kopia till en nära vän, men inte till hela bekantskapskretsen). Typiska exempel är att göra en kopia av en CD för att använda i bilen där skivor lätt kan vara motivation till inbrott, eller att föra över en låt till en MP3-spelare, eller att spela in en film från TV på sin inspelningsbara hårddiskvideo.
• Piratkopiering är olovlig kopiering, typiskt spritt till många människor. Det krävs inte att man använder lagringsmedium som är särskilt avsett för att lagra musik eller liknande.

Det kan också noteras att rätten till privatkopieringsavgift idag begränsas till film och musik, och inte exempelvis datorprogram. Att piratkopierade datorprogram stått för en inte oansenlig andel av CD-skivorna kanske inte är en högoddsare direkt...

Privatkopieringsersättningen kallades för övrigt tidigare kassettavgift, därav rubrikens "kassettskatt". För man kan knappast beteckna systemet som annat än en skatt för skattens skull idag: ett schablonbelopp som läggs på varje lagringsmedium, oavsett om det används till att säkerhetskopiera viktiga dokument eller kanske släktfoton, att lagra ens egna konstnärliga alster, eller till att lagra (olagliga och enligt lagen icke ersättningsberättigande) piratkopior av film, musik eller datorprogram.

Kort sagt, artikelns huvudtes, att avgiften bör utökas också till andra lagringsmedier, bör inte ses som en självklarhet. Det finns en precis lika logisk lösning, som är den motsatta: avskaffa privatkopieringsavgiften helt! Man skulle exempelvis låta beloppet ingå i den kostnad som det kostar att köpa ens personliga kopia som CD, MP3-fil eller liknande; antal kopior och spridning är ändå begränsat till köparens närmsta omgivning (annars är det piratkopiering och inte privatkopiering det handlar om, och därmed utanför syftet med avgiften som den ser ut idag). Det skulle spara krångel och byråkrati för alla användare av digitala lagringsmedier, det skulle göra elektronik billigare och framförallt skulle det sluta missgynna oberoende artister och andra kreatörer som inte är medlemmar i de stora upphovsrättsliga sammanslutningarna.

För till alla fel som finns med privatkopieringsavgiften, kommer också det faktum att den hanteras av organisationen Copyswede, som företräder en delmängd av alla upphovsrättsinnehavare i Sverige, däribland de mera etablerade som skivbolag mm. Det finns stora mängder artister i Sverige som inte sett en krona i privatkopieringsersättning, trots att deras musik spridits vida över till exempel internet. Ersättningsbeloppen baseras nämligen på hur mycket musiken sprids i mer traditionella kretsar - skivbutiker och radio.

Jag har skrivit en gång förut om kassettskatten.

Uppdatering: Artiklar finns även i Expressen, SVT och Metro, och så har (M)organ bloggat med.
Uppdatering 2: Istället kommer ett förslag om utökning av avgiften till mobiler. Suck.

Lögn, förbannad lögn, och statistik

Som reaktion på debattartikeln i SvD igår, om arbetsmarknadsstatistiken, kan jag bara konstatera en sak: det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik. Artikeln illustrerar detta väldigt tydligt. Är ungdomsarbetslösheten verkligen så hög som 30% och var tredje ungdom är arbetslös? Nja. Det beror helt enkelt på hur man räknar.

Hur man än gör, om målet med statistiken är att allt ska kokas ihop till en enda siffra på slutet, innebär det till syvende och sist att man tappar information på vägen. Det är inte så enkelt att om arbetslöshetsstatistiken visar att om högst en av 25 är arbetslös, är allt bra, och om det inte är så, är allt dåligt.

Att till exempel inte ha koll på hur många av en eller annan anledning stor utanför arbetskraften när man pratar om arbetslösheten, gör de rena sifforna missvisande. Precis lika missvisande är det att låta bli att plocka med de som studerar men hellre skulle vilja arbeta, som vi tidigare gjorde i Sverige. Liknande fel uppstår då den som inte får jobba så mycket som den vill, antingen räknas som arbetslös eller sysselsatt. Även om man är undersysselsatt så betyder ju inte att man helt saknar arbete! Oavsett hur man väljer mätvärdet för arbetslöshet slutar det hela med att en eller annan aspekt av arbetslöshetsproblemet utelämnas. "What you measure is what you measure!", och inte kanske vad du egentligen avsåg att mäta. Kort sagt - det är inte så enkelt som att arbetslösheten är enkelt mätbar, som det presenteras i tv-nyheterna.

Varför har vi människor denna benägenhet att vilja ha en så förenklad bild av världen att den är intetsägande? Någon borde fundera över ett citat från Einstein: "Allt ska vara så enkelt som möjligt - men inte enklare". Uppenbarligen är det ibland något i den mänskliga naturen som föredrar att se världen som enkel. Även om den bilden är fel...

Läs även: Andreas Bergh, som reder ut hur begreppen för arbetsmarknadsstatistiken egentligen är upplagda, samt mitt föregående inlägg med precis samma rubrik och ämne. Intressant är även Albins inlägg om ett liknande fall tidigare i år.

Miljöpartiet och planmonopolet

Miljöpartiet vill så ofta så väl. Hur kan det då i praktiken bli så fel? Visst är det ett problem att vi i Sverige har ett samhälle i första hand anpassat för bilister, men man löser helt enkelt inte det problemet genom att helt enkelt förbjuda nya köpcentrum (ett begrepp som jag för övrigt inte fått någon entydig definition på varken från miljöpartisterna eller några andra). Man löser framför allt inte problemet genom att ta ett beslut i Sveriges riksdag, som är helt fel beslutsarena.

För att börja diskutera det ena problemet: externa köpcentrum är inte i så hög grad en orsak till det bilsamhälle vi faktiskt lever i, som ett symptom. Det går alldeles utmärkt att cykla några kilometer när man ska storhandla. Hyfsat många köpcentrum är faktiskt också anslutna till kollektivtrafik, även om tidtabellerna inte alltid är helt optimala. Vill man släpa hem mer än 10-20 kg mat eller prylar skaffar man sig lämpligen en cykelkärra eller en dra-maten att använda på bussen. Den som vill köpa skrymmande eller tunga (>30-40 kg) får nog slutligen ändå ordna med någon form av hemkörning i vilket fall. Inte ens i den klassiska småstaden var det enkelt att få hem ett kylskåp utan transportmedel, om man nu inte hade sådan tur att kylskåpsbutiken låg i samma kvarter. Samma sak gäller de tyngre Ikea-paketen.

Att de transporter vi behöver göra för inköp inte är så extremt dominerande för den tid vi använder till att förflytta oss, inses enkelt. Storhandlar livsmedel gör man kanske normalt inte mer än en gång i veckan. Småhandlar gör man oftast ändå i den närmsta butiken, oavsett hur man tar sig dit. Man kanske handlar något annat som kräver transport högst en gång till i veckan. Jämför man då detta med hur ofta man tar sig till jobbet - normalt fem gånger i veckan, kanske via dagis bägge riktningar - blir inköpsresorna försumbara i sammanhanget. Lägger man dessutom till att man använder bilen för en del långresor så blir resultatet för de flesta att den vinner över alternativa transportmedel som cykel, tåg eller buss.

Ett annat, vidare problem, med Miljöpartiets utspel, är att förslaget innebär en inskränkning i det kommunala självbestämmandet. Vi har i Sverige en ganska tydlig uppdelning mellan olika delar av samhället och det är just kommunerna som har beslutanderätt över vad som ska få bygglov och vad som inte ska få det. Visserligen finns det andra statliga regleringar av hur kommunerna får jobba med byggloven (som strandskyddet), men att helt förbjuda köpcentrum, oavsett utformning och utseende, förefaller något huvudlöst. Det blir dessutom odemokratiskt - Miljöpartiet hade ju precis lika gärna kunnat driva samma frågor i respektive byggnadsnämnd i de olika kommunerna!

Läs även: Rickard, Helen, Gustav, Christer, Christian, Jonas

Ohly vill förbjuda landstingen köpa plåster

Ibland frågar jag mig varför de rödgröna ibland ser problem med vinstdrivande företag inom vården och annan typiskt skattefinansierad verksamhet, men inte med exempelvis plåstertillverkning. Lars Ohly har idag förtydligat och gjort det alldeles övertydligt att det inte bara är i vården han ser problem med vinster. Även plåstertillverkningen är ett problem!

"Vänsterpartiet är det starkaste partiet mot privata vinster. Vi tycker inte att det är rimligt att en enda skattekrona går till aktieutdelningar, att en enda skattekrona går till koncernbidrag i stora privata bolag."

Har Lars Ohly verkligen sagt detta? Får han genomföra detta innebär det ju faktiskt i praktiken att landstingen inte har rätt att köpa plåster eller annan förbandsmaterial. Flera stora företag som tillverkar sådan materiel, exempelvis svenska Getinge, är ju faktiskt aktiebolag. Och ska vi helt förbjuda svenska aktiebolag att göra vinst överhuvudtaget (eller i vart fall dela med sig av den vinsten till dem som investerat i företaget), då kan vi nog glömma att ha någon företagssamhet i Sverige. Något säger mig dock att Lars Ohly inte tycker det är så viktigt...

Lästips: Magnus räknar på hur fel (sd) har

Magnus Betnérs senaste inlägg är obligatorisk läsning för alla som tänkt sig debattera mot en Sverigedemokrat. Och för sverigedemokrater också, även om det känns dumt att ge dem konkret feedback på hur deras argument fallerar...

Based on a true story

CUF:s valkampanj fortsätter att väcka uppmärksamhet. Elin Monday är inte direkt den första fejkade bloggaren på nätet, det har hänt flera gånger förr. Fast vanligast är visst att man startar en fejkblogg i sina motståndares namn, så att man sedan kan attackera den. I ljuset av hur fejkbloggar använts politiskt tidigare tycker jag faktiskt CUF:s tilltag är helt och hållet oskyldigt. Det ska ju faktiskt också tilläggas, att även om just Elin är en fiktiv person, så är historian hennes blogg berättar baserad helt på hur verkligheten ser ut för en hel del ungdomar idag. Based on a true story.

Läs även: Rickard, Hanna, Magnus, Johan, Albin, Per, Elias

Centerpartiet och Datalagringsdirektivet

Många anklagar Centerpartiet för att ha svikit i integritetsfrågorna, och inte utan rätta. Vi svek rejält i FRA-frågan. Det är dock inte skäl att ta Centerpartiet för givna svikare även i frågan om datalagringsdirektivet. Visserligen är direktivet redan beslutat, och det måste Centerpartiet förhålla sig till, men det undantar ändå inte det faktum att de uttalanden som kommer från Centerpartiet vartenda ett - oavsett vilken mun som är budbärare - säger att det är dåligt. Tyvärr så räcker inte det faktum att direktivet är dåligt, och troligen även grundlagsvidrigt. En del av vår suveränitet är i praktiken överlämnad till EU. När sedan vissa personer driver igenom frågor som datalagringsdirektivet i EU, då får vi helt enkelt göra som sagts. Om vi inte funderar på att lämna EU, vill säga.

Därför är Lena Eks och Johan Linanders gemensamma initiativ kanske inte en bra, men ändå hyfsad kompromiss: om direktivet görs frivilligt, går det helt enkelt att låta bli att implementera det. Mycket mer går inte att hoppas på, med mindre än att hela direktivet rivs upp.

Det som egentligen skulle krävas - en hel omstart - är nog svårt att få igenom realpolitiskt.Både (m) och (s), för att inte tala om resten av Europa, verkar vara för att allt blir som det redan är beslutat. Tyvärr. Det är inte en riktning som egentligen anstår den världsdel som är demokratins vagga.

Läs även: Oscar, Magnus, Markus, Stefan, Christian, Per, Facebook-gruppen