Ekoliberalism vs. ekologism: ronden om egenvärdenas vara eller inte vara

Jag noterar med intresse att jag inte längre verkar vara ganska ensam om att vilja kalla mig ekoliberal. I en debattartikel i Expressen diskuterar den udda kvartetten Alexander, Annika, Erik och Anders ekologismen.Genom att sätta naturen främst, menar de, glömmer man alla de frågor som inte har en miljökoppling. Man har visserligen ett tydligt mål, en ren miljö, men inte en susning på vilket sätt man vill nå dit. Eller knappt ens varför...

Frågor som ekologismen helt fallerar att svara på är om det är rimligt att ha ett högt eller lågt skattetryck, hur mycket som ska bestämmas av staten, föreningar eller enskilda människor, hur mycket stöd som ska ges till de som inte klarar av att försörja sig själva och så vidare.

Jag ska bara återupprepa en av de tankelapsusar som ekologismen ibland gör: att man inte ser människan som en del av naturen, utan något som till viss del "står vid sidan om och förstör". Inget skulle kunna vara mer fel - människan är en del av naturen. Faktum är att stora delar av det som vi idag kallar "natur" inte hade sett ut som det gör om det inte vore för människans skull. Det finns mängder med biotoper i Sverige som är oerhört skyddsvärda just av den anledningen att de påverkats av människan. Artrika betesmarker och blomsterängar är de allra tydligaste exemplen.

Den tydligaste och intressantaste kritiken av debattinlägget som jag sett hittills kommer annars från Jesper Räf. Att kvartetten inte vill ge naturen ett egenvärde avfärdar han drastiskt. Men här syns precis den ideologiska stridspunkten: liberaler tycker inte att det finns något som har ett egenvärde, det är hela poängen! Möjligtvis kan man tillskriva något ett egenvärde. Det tydligaste exemplet i förhållande till den aktuella debattartikeln är mänsklighetens fortlevnad. Vi, som mänsklighet, kan tycka att det är så viktigt att vi lever vidare, att det är nödvändigt att exempelvis inte förstöra miljön. Även om vi inte kan se att ett visst enskilt utsläpp leder till en miljökatastrof kan man inse att ett visst sätt att handla kollektivt sett kan leda till stora miljöproblem ("många bäckar små"). Att man då lite slarvigt kallar mänsklighetens fortlevnad eller för den delen miljöns bevarande för ett egenvärde, är lätt hänt. Vad det egentligen handlar om är att miljöns bevarande är något som är så viktigt för oss, att vi väljer att kalla det ett egenvärde. Vi har kanske som mänsklighet svårt att se att det inte alls är så att vi anser att naturen i sig är viktig, utan att vi som del i den måste ha den kvar.

Intressant läsning i sammanhanget är också två tidigare debattartiklar av Adam och Alexander.

Läs även: Liberati, Johan