Varför är politik ok på högskolan, men inte partipolitik?

Läs gärna de sju studentförbundens senaste debattartikel på SvD:s debattsida, om rätten för studentförbunden att verka inom högskolan. Särskilt tydligt blir frågeställningen för mig, som är aktiv i Stockholm. Policys mellan högskolorna skiljer sig tydligt.

På Stockholms universitet är man välkommen även på kårens interna arrangemang (som Välkomstdagen), när det har val finns det valstugor på stora gräsmattan och man är allmänt välkomnad.

På KTH är attityden en helt annat. När jag en frågade administrationen om lokaluthyrning var svaret kort och gott "Nej" (helt utan motivering). Kåren var trevligare men hänvisade ändå till liggande policy.

Nu vore det kanske inte så kontroversiellt att påstå att studenter bör skyddas från utomstående påverkan, oavsett om den är politisk eller inte - det är ett argument som jag mycket väl kan förstå och till och med köpa. Problemet är att det ofta inte praktiseras. På KTH märks det på två vis - dels tillåter man utomstående icke-politiska aktörer att marknadsföra sig vitt och brett, exempelvis företag och andra blivande arbetsgivare. Dels tillåter man politiska aktörer agera inom högskolan, så länge de inte har partikopplingar. Det senare tycker jag är bra - det har exempelvis varit en chans att få större insikt i miljöfrågor lite vid sidan av studierna, och har givit viktigt ljus på frågan, inklusive en chans till kritisk diskussion som knappast hade skett "på stan".

Häri ligger också mitt största motargument - är det verkligen så att studenterna måste skyddas från partipolitik så starkt? I stort sett samtliga studenter på våra högskolor är redan myndiga, och förväntas kunna ta eget ansvar för sina liv och politiska värderingar. De torde dessutom vara bättre utrustade än genomsnittssvensken att kritiskt granska och nagelfara de politiska argument som framförs. Det vore ärligt talat antagligen nyttigare för de politiska studentförbunden än för studenterna om de två möttes, eftersom det skulle göra den politiska debatten mer saklig och tydlig.

Jag är mycket medveten om att beslut i frågan ligger på varje enskild högskola och studentkår. Jag har bara svårt att förstå hur de resonerar...

Beatrice: Nej, nej, åter nej!

Beatrice Ask uttalar sig i tidningen positivt till elektronisk röstning, kanske till och med via internet. Att en justitieminister gör det så odelat positivt, kan för mig bara innebära att hon inte riktigt förstått de fundament som en demokratisk stat bygger på. Som jag tidigare analyserat, finns det ett par viktiga krav på ett valsystem:

1. Systemet ska vara enkelt att kontrollera, så att valfusk eller försök till valfusk är enkelt att upptäcka, eller om det ändå förekommer, i efterhand dess förekomst kan bevisas
2. Röstsammanräkningen ska vara korrekt
3. Systemet ska upprätthålla valhemligheten
4. Det ska vara bekvämt och enkelt att genomföra ett val, både för myndigheter och väljare

Ett elektroniskt system kommer bara vara bevisligen bättre vad det gäller punkt fyra. Vad gäller övriga tre, kan man som bäst få två av tre, eftersom det tekniskt är i praktiken omöjligt att designa ett system som samtidigt uppfyller alla tre kraven. Tyvärr är kravbilden på ett valsystem sådant, att man åtminstone måste uppfylla de tre första kraven, och nummer fyra är bara en trevlig bonus.

De tre första kraven är förvisso fullt möjliga att uppfylla tekniskt (vilket verkar göras i bland annat det estniska systemet), men då kommer nästa problem: befolkningens tilltro. Att ha ett system som (i bästa fall) 95% av väljarna inte ens är i närheten av att förstå minskar insikten i valsystemet betänkligt. Tillräckligt avancerad teknik går inte att skilja från magi! Det riskerar att vara en tidsfråga innan valfritt ljusskyggt parti anklagar etablissemanget för valfusk, utan att det senare kan anföra rentvådande bevis.

För övrigt tycker jag det uppseendeväckande att Beatrice lägger mer tilltro till en liten grupp (troligen) amerikanska programmerare, än till den kader av kommunanställda, pensionärer, politiker och andra som normalt deltar i arbetet med att genomföra ett val.

Läs även: Jakob, Henrik, Jesper, Jan-Olof

Ett klokt beslut till sist

Lars-Erik Salminen (m) meddelar till sist att han kommer att avgå från sin kommunalrådspost. Jag tycker det är ett klokt, om än något senkommet, beslut från honom. Att han står mutbrottsanklagad har i mångt och mycket lagt en skugga över så mycket av det andra kommunalpolitiska arbetet. Det har egentligen inte funnits politiskt utrymme för så många andra diskussioner. Att inget sakligt ändrat sig sedan före sommaren har gjort det tydligt för samtliga tre samarbetspartier att timeouten borde fortsatt även efter semestern.

Nu finns det möjlighet att åter fokusera på det som faktiskt behöver genomföras i kommunen. Det är bra, för det är mycket bra som Alliansen driver på i Solna som hamnat i skymundan för processen. Det är bra, för det gör att den politiska diskussionen kan handla om politiska sakfrågor istället för om vem som varit inblandad i vad. Det är bra, för Lars-Erik har visat att han kan se till kommunens bästa före personlig prestige.

Läs också: Peter, Anders.

Skatt på skatt på skatt...

Att betala skatt är rätt och riktigt. Men att betala skatten två gånger, är det riktigt rätt det? Jag hoppas att Annie tar tag i, som en av sina uppgifter, problemet med att sälja datorprogram via olika former av utländska mellanhänder, som iTunes, AppStore, Android Market, med flera. Det är en växande marknad som öppnar sig särskilt för datastudenter, IT-entreprenörer och andra småföretag.

Tyvärr krockar skattereglerna i Sverige och på EU-nivå rejält, och Skatteverkets slutsats har blivit att moms måste betalas. På hela beloppet, inte bara på den egna intäkten. Trots att i stort sett alla olika app-marknadsplatser i sin tur också tar ut moms. I praktiken betyder det följande för ett hypotetiskt räkneexempel:

Pris till kund: 10 kr
Marknadsplatsens avdrag för moms i exempelvis Luxemburg, 15%: 1,40 kr
Marknadsplatsens provision, säg 30% av totalbeloppet minus utländsk moms (30% av 10 kr minus 1,40 kr): 1,60 kr
Svensk moms, 25%, för hela summan: 2 kr
Kvar till utvecklaren: 5 kr.

Det vill säga momsuttaget på tjänsten ligger totalt på 56%, mer än dubbla svenska momsen! Därav får utvecklaren dra det största lasset och i praktiken betala en moms 61% moms på sin andel av intäkterna (hela den svenska momsen plus dessutom sin andel av den utländska). Mer än den dubbla vanliga svenska momsen, som redan är europahögst. Minst sagt absurt! Hade det gällt en vanlig produkt så hade man bara behövt betala svensk moms på sin del av försäljningssumman, och återförsäljaren hade i sin tur varit momsskyldig för sitt pålägg.

Jag förutsätter att det här är ett av de problem som Annie först kommer ta upp på Näringsdepartementet, det är helt enkelt inte acceptabelt att en hel bransch av entreprenörer hanteras på detta genanta sätt. Ännu värre blir det på grund av att en av branschens giganter, Stardoll, har fått ett särskilt undantag. Rimligtvis borde exakt samma regler gälla om ens app laddas ner en gång om dagen, som om den inbringar intäkter på mångmiljonnivå i månaden. Närings- och finansdepartementet borde arbeta hårt med att justera lagreglerna istället för att utfärda undantag för branschens giganter. Något annat vore att helt åsidosätta principen om likhet inför lagen.

Det är tur att Centerpartiet inte kvoterar

I Moderaterna går stridigheterna ut i media mellan falangerna som vill tvinga börsstyrelser att kvotera och de som inte vill det. De kan gott få debattera frågan, men tyvärr tror jag inte att det har så stor effekt för den faktiska jämställdheten.

Det är nämligen så att attityder och åsikter ändrar man inte genom politiska beslut. Om det i många företag finns en alltför grabbig kultur - ett påstående som troligen har ett rejält korn av sanning - så suddar man helt enkelt inte ut den kulturen bara genom ett penndrag. En förutsättning för att få en bra och jämställd kultur i en organisation är för det allra första att bygga en organisation där varje person ses och respekteras som den individ de är. Genom att i första hand se kvinnor som en grupp som behöver kvoteras, istället för olika individer, motverkar man just en sådan kultur.

Exakt hur absurt det moderata förslaget är, framgår tydligt om man diskuterar de konsekvenser det skulle få att applicera förslaget på Centerpartiet. Fyra av fem i verkställande utskottet är kvinnor. Partistyrelsen har även den en tydlig kvinnomajoritet. Tre av fyra ministrar. Samtliga fyra förbundsordföranden i rörelsen - Annie för partiet, Gunilla för Centerkvinnorna, Hanna för CUF och Anna för Centerstudenter. Applicerar man argumenten på Centerpartiet blir det övertydligt: män stängs ute, och borde kvoteras in.

Problemet är bara att jag inte håller med om den analysen. Att det är många kvinnor i Centerpartiet beror helt enkelt på att vi har många kompetenta kvinnor, och vi har en vana att välja efter kompetens. Det jag stolt över och man hoppas förstås att fler organisationer gjorde så, men det är knappast ett argument som är tillräckligt starkt för att skriva på andra organisationers näsor hur de bör välja sina ledare. Kanske inte konstigt att partistämman så tydligt nyligen markerade även mot kvotering av föräldrapenningen? Vi kommer inte i långa loppet få en situation där män och kvinnor betraktas som jämlika genom att behandla de två grupperna olika.

Att bilen är för lyxig är fel anledning att göra sig av med den

Många har reagerat över gårdagens debattartikel om bilsamhället i SvD, med tesen att politikerna måste göra något för att utrota massbilismen. Jag tycker dock att artikeln helt missar sitt mål, och dessutom gör flera förhastade slutsatser, som verkar implicera att den bakomliggande forskningen inte gjorts med helt öppna ögon.

Till att börja med - man konstaterar snabbt i artikeln att många väljer en annan bil än de egentligen har ett faktiskt behov av, vilket i onödan skitar ner miljön. Men vem är det egentligen som ska avgöra vilken sorts bil man behöver, om någon? Och varför ska inte politiker lägga sig i annan konsumtion av sådant vi egentligen inte behöver, men som ger upphov till onödiga utsläpp? Som exempel kan nämnas färsk frukt och grönt under vintern, mer än 50 kvm bostad per person, eller semesterresor med flyg.

Vidare konstaterar man mycket tydligt i artikeln att det redan finns tecken på att massbilismen redan är på väg bort: bilanvändande ger inte mer livstillfredsställelse. Själv skulle jag nog kunna lägga till fler tecken: allt färre tar körkort, tågresandet slår rekord varje år som passerar, och vi har en sprudlande nyurbanistisk rörelse. Massbilismen behöver inte vänta på att politikerna ska avliva den, den är redan på utdöende.

Någonstans där är det också som det tar emot för mig, för även om massbilismen är på utdöende, betyder det inte att bilismen kommer att helt försvinna. Bil i yrkestrafik och på landet är en absolut nödvändighet, och jag anser faktiskt inte att det är politiker som ska bestämma om på vilket sätt jag ska använda posten i min hushållsbudget som är märkt "lyx", oavsett om det är fler tågbiljetter, en sjysst bil eller en semesterresa med flyg. De åtgärder som forskarna föreslår för att skynda på processen är dessutom helt enkelt inte bra - de kommer i första hand slå hårt mot de delar av landet där bilen helt enkelt inte har ett alternativ.

Den enda åtgärd av de föreslagna som jag egentligen helt håller med om är att subventioner av bilägande bör avskaffas, men den enda jag egentligen kan komma att tänka på är hur reglerna för tjänstebilar ser ut. I övrigt är det sedan länge, om man inte kör bil enligt ett fast schema, betydligt billigare att i min del av landet förlita sig på cykel, SL och då och då taxi eller hyrbil. Bara parkeringskostnaderna för bilen motsvarar en eller två taxiresor. Dessutom tar man sig i innerstaden fram betydligt snabbare på två egna trampdrivna hjul än med fyra motordrivna, till en bråkdel av kostnaden. För långresor är det mycket bekvämare att slappna av med en bok för tåget än att stressa vid ratten. Det är helt enkelt ganska svårt för mig att se att privatbilen är mer lyx än nödvändighet.

Av just den anledningen har jag också valt bort bilen, och ser gärna att fler med mig gör samma val. Det innebär dock inte per automatik att det är ett beslut som politiker bör ta åt folk - jag ser mycket hellre en värld där var och en själv bestämmer hur man ska göra. Beroende på om bilbranschen lyckas med teknikutveckling som är nödvändig för att ge bilen hållbara kostnader (ekonomiskt och ekologiskt), så kommer vi antingen se en värld där vi kör nya, smarta, miljövänliga bilar, eller så kommer vi se en värld där antalet bilar minskar signifikant. Vilket som blir det exakta fallet varken kan eller bör jag som politiker avgöra. Det är upp till världen att finna vilken lösning som är tekniskt och ekonomiskt rimlig.

Däremot finns en åtgärd som inte nämns i debattartikeln, att en omställning från massbilismen betyder att vi också får anpassa infrastrukturen, och det alldeles oavsett om det är politiker eller folket som driver utvecklingen. I takt med att allt färre väljer att köra bil, kommer trycket på järnvägar, tunnelbana, spårvägar och busslinjer öka. Här missar forskarna också en åtgärd för trafikproblem som Centerpartiet föreslagit: en dubbling av trängselskatten för att finansiera tunnelbaneutbyggnad. Denna ändring skulle rikta sig betydligt mer träffsäkert mot de bilresor som är lättast att ersätta, och där också antalet fordon (och inte bara deras drivkälla) är ett problem i sig.

Lycka till, Annie!

Centerpartiets approach till partiledarval har verkligen varit lyckad. Och vilken sjysst fajt det ändå varit! En del andra partiers processer för partiledarval har väl avskräckt. Man tror inte att de hade anordnat en öppen debatt i TV...

Hur som helst kan man bara konstatera att det är tre duktiga kandidater som står till förfogande, men också att de har ganska olika profil. De kunskaper som jag personligen tror är viktigast är möjligheten att sprida budskapet, hantera media och att inspirera medlemmar. Intet illa talt om duktiga förhandlare eller sluga strateger - men den rollen kan man fylla även om man inte är partiledare. Med det synsättet blir det också tydligt vilken av de tre kandidaterna som passar bäst - jag tror utan tvekan att det är Annie som bäst uppfyller den kravbilden. Sen behöver hon naturligtvis bra stöd av andra - strateger, rävar, förhandlare. Det förutsätter jag att hon har självinsikt att ta hjälp med, av sina motkandidater och av andra centerpartister.

Jag är inte ensam om den analysen. Vi tog samma beslut (enigt medlemsmöte) i måndags i Solnacentern. Igår ledde jag också ett möte med Centerstudenter Stockholm där vi diskuterade samma sak. Resultatet där var det samma - den enda kandidaten som fördes fram var Annie.

Med det kan jag bara önska Annie lycka till! :-)

Bostadsbristen lär inte lösas i år heller

Lagom till nollningen och kursstarterna på universiteten kan man, precis som om det vore en överenskommen tradition, läsa artiklar i allehanda tidningar och andra publikationer om den skrivande bostadsbristen bland studenter. Det finns helt enkelt inte någonstans att bo för de nyintagna.

Tyvärr har jag svårt att se att problemet kommer att lösas inom de närmsta åren. Utöver retorik, är det nämligen inte så mycket som politikerna försöker göra för att lösa situationen, och jag ser heller inte någon ändring av den beskrivningen av dagsläget.

Hyresmarknaden i Sverige styrs nämligen i stort sett helt och hållet genom bruksvärdessystemet, vilket också leder till till att privata företag hålls borta från att bygga nya hus och på så sätt lindra bostadsbristen. När den ekonomiska situationen inte längre är sådan att det är lämpligt att bygga bostadsrätter, stannar alltså byggandet av flerbostadshus upp nästan helt.

Vad skulle man då kunna göra för att förbättra situationen? Något riktigt egentligt alexanderhugg finns väl inte, men många mindre åtgärder skulle leda en bra bit mot visionen:

• Förenklade byggregler för de allra minsta lägenheterna skulle göra dem billigare att bygga
• Minskat krångel för andrahandsuthyrning och privatuthyrning (exempelvis som inneboende) skulle göra att fler får bostad på det viset
• En reformering från grunden av bruksvärdessystemet, så att det inte längre de facto funkar som ett hyrestak i storstäderna, skulle minska problemet med ett alltför litet byggande av nya ungdomsbostäder i storstäderna
• Genom en annan planprocess i storstadskommunerna, där även lite högre hus tillåts, skulle det vara möjligt att skapa fler bostäder i varje enskilt projekt

Detta är bara ett axplock av möjliga idéer, men egentligen är det inte många av dem som egentligen ens kan tänkas smyga runt ens i utkanterna på den bostadspolitiska agendan. Lyssnar man på Håkan Juholt och socialdemokraterna får man det enda konkreta beskedet:

• subventionera byggande av hyresrätter,
• låt kommunerna tvinga privata byggföretag till en viss upplåtelseform, trots att man i juridisk mening inte har sådan rätt,
• kort sagt, starta ett rejält samhällsdrivet byggprojekt model Miljonprogrammet 2.0

Jag är av naturliga skäl inte så begeistrad av Håkans planer (miljonprogrammet är ett utmärkt exempel på att politiker faktiskt kan lösa problemet helt på egen hand, men ett precis lika bra exempel på varför de inte bör göra det), men var är den borgerliga bostadspolitiken? De borgerliga politikerna lämnar närmast walk-over när de inte ger svar på tal och därmed ensamrätt att definiera problemets lösning till sossarna. Därmed lär inte studenternas bostadsproblem få en bra lösning i år heller.

Tidigare har jag skrivit om bostadspolitik exempelvis här, här eller ett otal andra inlägg i det stora bloggarkivet.

Högskoleutbildning måste ha fokus på kvalitet

De senaste decennierna har en rätt stor utbyggnad av högskolor och universitet gjorts i Sverige. Samtidigt har nivån haft en tendens till att falla - det är något som är naturligt om man ökar intagningen. Samtidigt har Chalmers följt i decennier följt upp matematikkunskaperna hos nyintagna - med deprimerande resultat. Det är ganska tydligt att högskolesystemet i viss mån använts som ett sätt att dölja arbetslöshet, allra tydligast uttalat genom Socialdemokraternas kvantitativa mål på 50% högskolestuderande i varje årskull. Tillsammans med Centerstudenter vänder jag mig mot den synen på högre utbildning.

Någonstans måste vi bestämma oss för vilket syftet med utbildning på universitet och högskolor är. Är det verkligen att så många som möjligt ska ha en möjlighet att försörja sig under några år efter gymnasiet, eller är det ett sätt att få specialister utbildade? För mig är det ganska uppenbart att det är det senare som måste vara målbilden. Rimligen sköts många av mer allmänna eftergymnasiala utbildningar inom andra system, exempelvis på yrkeshögskoleutbildningar. Det bör inte innebära att de är mindre krävande, utan snarare att de ska vara mer inriktade på faktiska yrkesfärdigheter istället för en gedigen teoretisk bakgrund.

Ett sådant system finns redan idag exempelvis i Tyskland, och i Sverige har man gjort ett försök med YH (fd KY). Tyvärr ses det ofta inte som lika "fint", och systemet har inte riktigt satt sig än.

Det ger också större möjligheter att lägga resurser på ett effektivt sätt på de som går vidare. Det är jätteviktigt att ha en lagom mängd studenter i högre utbildning, och på ett bra sätt säkerställa att de faktiskt har rätt förkunskaper. Just förkunskaper är ett problem säkert på master-utbildningar - många studenter som inte studerat i Sverige tidigare har väldigt blandad nivå. En del av mina bästa studenter har kommit till Sverige som master-studenter, dessvärre även en del av dem som varit sämst.

Att ha ett mer diversifierat utbildningssystem innebär också en möjlighet till större effektivitet för den enskilde, om man kan välja att gå en tvåårs yrkesutbildning istället för att satsa på fem (eller fler) år på universitetet. Win-win.

Samhällets bräcklighet

Det har nu gått lite drygt två dygn sedan händelserna på Utøya i Norge. Att en person inom några timmar kan ha ihjäl nästan etthundra människor är för många ofattbart.

Samtidigt är det faktiskt en direkt realitet av det sätt vårt samhälle är uppbyggt på. Den som verkligen vill, och har tillgång till nödvändiga verktyg, så är det ganska enkelt att på egen hand åstadkomma förödelse. Har man dessutom ingen tidigare kontakt med ordningsmakten, blir det ännu svårare för rättsväsendet att upptäcka de planer som finns.

Den som försöker försvara samhället från terroristattacker har nämligen alltid en svårare uppgift än den som försöker utföra dem. Det finns ett stort antal möjliga mål, dessutom ett stort antal möjliga angreppsvektorer - i princip är det så gott som omöjligt att skydda sig mot en riktigt bestämd terrorist, oavsett om personen agerar på egen hand eller med hjälp av andra.

Det finns en hel del personer som hoppas att de händelser som skett ska leda till att vi försöker få en större kontroll över samhället, så att vi lättare kan hindra liknande händelser. Tyvärr finns det en tydlig risk att man genom att göra det faktiskt lyckas att ta kål på det öppna samhälle vi har - inte tack vare terrorismen, utan de antiterroristiska åtgärder vi genomför. Ett samhälle som ett tydligt stadium skulle hitta alla terrorister skulle nämligen tvingas övervaka oss så intimt att vi inte med bästa mod skulle kunna kalla det demokratiskt.

Det kan synas som att ge upp mot terrorismen, men just insikten att vi inte kan skapa ett helt och hållet terrorsäkert samhälle är en viktig nyckelinsikt. Kort sagt, vissa hemskheter går i praktiken inte att förhindra, hur gärna vi än skulle vilja det.

Även om jag inte politiskt sympatiserar med AUF, går ändå mina tankar till de som blivit angripna i helgen. Oavsett om man har en åsikt jag inte helt håller med om, är det en demokratisk rättighet att uttrycka den - även om jag inte delar den skulle jag nog vara beredd att dö för rätten att uttrycka den. Jag hoppas bara, likt Jytte och Mattias, att det som hänt inte ska hindra politiskt engagemang bland unga, alldeles oavsett i vilken organisation.

Bostadsdebattens elefant i porslinsaffären

Förra året bildades ett stort tältläger på Stockholms universitets stora gräsmatta på Frescati. Så illa funkar bostadsmarknaden i Stockholm, men politiker från vänster till höger är i stort nöjda med dagens system. Det är inte jag.

Jag fick häromdagen en inbjudan att som representant för Centerstudenter skriva inlägg på Passagen Debatt och valde därför att skriva om just hyresmarknaden och den uteblivna debatten om andra mekanismer för att sätta hyran än dagens prisreglering. Läs här!

Städning i bloggrullen

Oj, vad ouppdaterad min bloggrulle varit. Har gjort ett tappert försök att städa ut alla döda länkar, ändra adress för alla personer som bara börjat blogga på ett nytt ställe, och försöka lägga in nya intressanta skribenter.

Tycker du att jag lyckats dåligt med städningen (läs: död länk kvar eller att jag missat att städa in dig)? Hör av dig i kommentarsfältet så ska det nog gå att ordna!

Cyklarna och rödljusen

Jag må ha missat debatten med en hel vecka, men varför inte försöka elda på den igen. Min (c)-kollega Per Ankersjö i Stockholm gick ut med ett utspel om att cyklister skulle få svänga höger mot rött. För att göra lite spänning i debatten så tycker jag - trots att jag är både centerpartist och hängiven cyklist - att förslaget utan lite redigering inte är helt genomtänkt.

Det finns visserligen mängder av platser i Stockholm där tillåtna högersvängar mot rött för cyklister skulle öka framkomligheten rejält. Tyvärr finns det också platser där det skulle vara ytterst olämpligt och förenat med stor olycksfara för både cyklister och korsande gående att låta cyklister svänga höger mot rött, och med tanke på att vi varken kräver att cyklister ska ha körkort eller att ha uppnått någon faktisk större trafikmognad, kan man nog inte bara förutsätta att alla cyklister har förutsättningar att använda möjligheten med förnuft.

Grundtanken är dock god, men jag föreslår att man inte genomför den fullt så helt genomgripande: jag vill att man kopierar en tysk (dessutom f.d. östtysk!) regel: att de korsningar där man får svänga mot rött, markeras med en grön tilläggspil. En sådan tilläggspil kan med fördel tilläggsmarkeras så att den endast är giltig för cykel, exempelvis enligt illustrationen till höger.


En sådan lösning har många fördelar. Förutom att den kan appliceras även i de fall då det finns möjlighet att tillåta cyklister att köra rakt fram (exempelvis om bilvägen inte fortsätter, men en cykelbana gör det) eller för vänstersväng (exempelvis enkelriktade gator), så kommer den bara att slå igenom i samma takt som utbyggnad sker. Eftersom utbyggnad sker genom enkel skyltning är kostnaden mycket låg.

Men ändå - en sådan lösning skulle inte passa överallt. På flera ställen i Stockholm borde man egentligen kolla hur signalföljden funkar. Där det gör mer nytta, borde man inte sätta upp gröna pilar, utan istället satsa på särskilda cykeltrafikljus. Det är relevant exempelvis om det finns platser där det inte alltid är lämpligt med högersväng mot rött. En av de allra största fördelarna med att tillåta högersväng med cykel mot rött endast vid en grön pil, är att det skulle vara ett mycket enkelt sätt att tvinga fram en ordentlig inventering av samtliga trafikljus ur cykelsynpunkt, något som vare bra i sig själv.

På samma sätt ser jag på den delen av utspelet som handlar om att cyklister ska få cykla mot enkelriktat. Redan idag går det att notera "Gäller ej cykel" under skylten "Infart förbjuden". Enda nackdelen är egentligen att om man gör så, går det inte att tillåta parkering även på gatans vänstra sida. Och det finns fortfarande många enkelriktade gator i Stockholm kvar som är så breda att de får plats med en motriktad cykelbana mellan körbanan för bilarna och trottoaren...

Ett tramptag i taget...

Centerpartiet i Solna drev cykelfrågorna hårt i valrörelsen. Än så länge kan vi inte slå oss för bröstet, det är mycket kvar att göra. I det lilla märks dock ändå små tramptag åt rätt håll. På bilden kan du se hur jag och Monica använder den nyinstallerade cykelpumpen strax sydost om stadshuset för att fylla på lite luft i slangen.

Läs också: Anna och Magnus

Tvärbanan till Hagalund

På kommunfullmäktiges möte i måndags kom etapp 3 av Tvärbanan återigen upp på dagordningen efter att tidigare ha återremitterats.

Tvärbanan kommer att från norra sidan av Frösundaleden dyka ner i tunnel under Solnavägen, passera även Frösundaleden till dess södra sida, och dyka upp i dagen igen strax söder om Industriviadukten. Här passerar den dagens gräsmatta innan den går in i tunnel igen, passerar Hagalundsgatan och får slutstation på ytan vid dagens busshållplats "Södra Långgatan", precis vid Hagalund. Härifrån finns det många möjligheter på att dra Tvärbanan vidare - det finns gott om plats att vid behov fortsätta längs Frösundaledens södra sidan, längs norra sidan mot Frösunda, eller för den delen till och med mot Dalvägen.

Naturligtvis påverkar det här annan trafik. Socialdemokraterna har genom samrådsprocessen hårt kampanjat mot utbyggnaden, på grund av påverkan av gång- och cykeltrafik. Tyvärr har man tydligt överdrivit ("5 av 6 gångtunnlar stängs") - och dessutom inriktat kampanjen på Hagalund som påverkas betydligt mindre än Solna Centrum och Råsunda.

Det ska medges att den föreslagna dragningen av Tvärbanan på intet vis är perfekt - Torsten uttryckte det tämligen korrekt när han sa att den föreslagna lösningen är den minst dåliga av de föreslagna. Den har ett par rejäla nackdelar - varav det tydligaste är just att den förlänger sträckorna för de som vill använda gångtunnlarna för att passera Frösundaleden och Solnavägen. Problemet är bara, att om man verkligen vill att Tvärbanan ska bli den tilltänkta snabbspårvägen, som den är tänkt att vara, så finns det inte så många andra alternativ.

Att lägga spårvägen norr om Frösundaleden skulle placera den bara enstaka metrar från husfasaderna. Att låta den gå på Råsundavägen skulle visserligen vara möjligt, men med tanke på att det skulle konsumera i princip alla parkeringar, helst tvinga fram bygge av cykelbanor (det är inte roligt att vurpa för att cykeldäcket kilar fast i ett spårvagnsspår, jag har provat), och att det ändå skulle vara dragning i blandtrafik på enfilig väg med risk för trafikproblem, så är det ett klart sämre alternativ.

Sossarnas nyblivna älsklingsförslag, att dra Tvärbanan uppe på Frösundaleden i form av en "boulevardlösning", skulle visserligen kunna funka väl stadsmässigt, men är av andra orsaker helt orealistiskt.

• Passagerna till Tvärbanehållplatsen är svåra att lösa riktigt snyggt vid Solna centrum.
• Kapaciteten i korsningen Frösundaleden-Solnavägen kommer att bli lidande, då åtminstone vissa tåg där måste passera rätt igenom.
• Men allra viktigast - som det ser ut idag finns det inte ens i närheten av tillräcklig trafikkapacitet på Frösundaleden för att Tvärbanan skulle kunna läggas där. Oavsett om Tvärbanan går i blandtrafik med bara bussar, även bilar, eller får helt egna filer, så kommer antingen kapaciteten på Frösundaleden minskas drastiskt, eller Tvärbanan tvingas samsas med samtliga övriga fordon. Redan idag finns där långa köer i rusningen, vilket inte är förvånande, eftersom Frösundaleden är en av Solnas mest trafikerade vägar (efter bland annat E4, mest trafikerad i landet, och vår andra motorväg, E18). Att minska antalet framkomliga filer för trafiken till mindre än 2+2 där är helt enkelt inte realistiskt. Det visar sig också när trafiken ska strypas på andra håll, som i Huvudsta - där behovet av trafikkapacitet inte alls är lika stort, och det ändå vid minskning av vägbredder framkommer betydliga klagomål.

En del andra brister finns inte i detaljplanen som sådan, utan snarare i presentationen av den. Det ska noteras att det är stor skillnad på vad en detaljplan innebär (dvs plankartans bestämmelser) jämfört med hur den presenteras (planbeskrivningen, med text och illustrationer). Den senare har inget juridiskt värde, men bidrar ofta till att ge en (falsk eller riktig) mer detaljerad idé av vad planen egentligen innebär - men däremot inte vad den skulle kunna innebära med en något annorlunda tolkning än planförfattaren tänkt sig vid författandet.

En hel del av detaljutformningen är inte en del av beslutet. Exempelvis utesluter planen som togs i måndags inte att man kompletterar med cykelkorsningar i plan över Frösundaleden, för att förbättra framkomligheten för cyklister. Från planbeskrivningen är det uppenbart att tanken från början inte var sådan, men det finns inget i själva planen som hindrar det - det planen ändrar är bara tillåtelsen att bygga upp en ny spårväg.

Läs även: Anders (2, 3, 4), Arne (2, 3, 4, 5, 6, 7, 8), Peter, Johanna, mig själv, hagalundsgatan.se.

Det här går inte an...

... bloggen har varit tyst alldeles för länge. För mycket undervisning och alldeles för lite politik i mitt liv. Det får det bli ändring på nu - prommis!

Sd vill ha ännu mer datalagringsdirektiv

Med rubriken på dagens sverigedemokratiska debattartikel i Expressen, skulle man kunna förstå det som att Sverigedemokraterna är kritiska till lagförslaget. Och det är de, men inte på samma sätt som alla andra kritiker. Av de tilläggsförslag som Sverigedemokraterna har, så är den enda som något skulle minska lagens problem, förslaget att förbjuda lagring utomlands. I praktiken är det mest ett slag i luften, data kan ju lika gärna läcka från databaser i Sverige som utanför, men det är ändå en inskränkning av hur direktivet implementeras. Av Sverigedemokraternas övriga tre förslag är dock det absolut största att utöka lagringstiden till ett år, istället för direktivets krav på sex månader.

Ta inte miste på det - att Sverigedemokraterna vill rösta emot liggande förslag till datalagringslag, beror inte i första hand på att man tycker att idén är dålig, utan på att regeringen inte velat ha tillräckligt mycket av den. Sen försöker man genom lite taktiska krumbukter få så många väljare som möjligt att känna sig företrädda av dem.

Jag kan inte säga att jag är nöjd med vad mitt eget parti presterat på området. Även om man är bakbundna av en viss f.d. socialdemokratisk justitieminister som drev igenom idén på EU-nivå, så hade man kunnat motarbeta direktivet mer, det ska jag inte hymla med. Men tyvärr är det helt enkelt så att det inte verkar finnas en majoritet för minskad övervakning i riksdagen.

Förresten, så har ni väl läst om arbetet gjort av tyska tidningen Zeit, som har låtit begära ut den tyske gröne politikern Malte Spitz rörelsemönster? Man kan på sidan följa hans minsta rörelse under flera månader. Då har man efter vad jag förstått ändå inte använt mer än hälften av den data man fick ut...

Läs även: Markus, Henrik (x2), Marcus

Fler stockholmare kräver mer tunnelbana

När Stockholm växer med ett Göteborg på några decennier, så kommer det vara nödvändigt att se till att kollektivtrafiken i regionen byggs ut. Redan idag, innan befolkningen har ökat med sisådär en halvmiljon, kör tunnelbanetågen knökfulla i rusningstrafiken. Hur man tänkt sig att det ska gå ihop att ha ett stort antal invånare ytterligare, utan att göra större utbyggnader av kollektivtrafiken, förstår jag helt enkelt inte hur man får ihop. Den nya Hagastaden kommer att bli Sveriges mest tättbefolkade område, i Solna ploppar bostadshusen upp som svampar, och även längre norrut byggs det så det knakar. Samma situation ser vi på motsatta sidan av stan, där bussarna oavbrutet angör Slussen - även Nacka/Värmdö hör till de kommuner i landet som växer allra mest. Trafiksituationen kommer helt enkelt inte att hålla i längden.

För att möta det här har man idag egentligen bara två kollektivtrafiklösningar - dels Citybanan som kommer att leda till en välbehövlig utökning av pendeltågstrafiken, men utöver det bara utbyggnad av spårvagnar, främst i form av Tvärbanan. Problemet är bara att pendeltågen bara håller sig längs stambanan, och tvärbana och andra spårvagnar är nog bra, men kapacitetsmässigt är de ett tydligt nerköp jämfört med tunnelbana. Spårvagn är bra - och behövs - men det möter en helt annan marknad än den masstransport som tunnelbanan kan erbjuda, och används också för relativt sett kortare resor. Vi måste inse vilken utmaning det är att få Stockholmstrafiken - både på spår och på asfalt - att fungera när en halv miljon till kommer att bo här om bara några år.

Läs även: Magnus, Per, Albin, Johan

Att våga planera för nästa Göteborg i Stockholmstrakten

Min kollega och namne i Solnacentern, kommunalrådet Andersson, har i veckan haft en insändare om stadsplanering och bostadsbyggande i DN. Han har en mycket god poäng - som planerna ser ut kommer nämligen Stockholmsområdet under de närmsta decennierna växa med ett helt Göteborg. Alla dessa nya människor måste bo någonstans, ha någonstans att arbeta, någonstans att roa sig, och även kunna ta sig mellan platserna. Det är en enorm utmaning för oss politiker i Stockholmsområdet - vare sig vi är kommunalråd, eller som mig fritidspolitiker i stadsbyggnadsnämnden, och tar beslut om detaljplaner och bygglov.

Det är nämligen så, att i det fall staden inte byggs på ett tätt och smart, miljövänligt sätt, med gena kommunikationer och god kollektivtrafiktillgång, så kommer den att byggas ändå, på något annat sätt. Det är en enorm utmaning att samtidigt bygga ut den centrala infrastrukturen, särskilt med kollektivtrafik som tunnelbana, samtidigt som dessa områden också ska förtätas med nya bostäder, nya kontor, nya arbetsplatser. Det är inte bara ett praktiskt problem, utan det är också en stor politisk utmaning. Många kommer att känna sig trampade på tårna när deras områden pekas ut som blivande förtätningsområden.

Men vad är alternativet? Jo, det är att bostäderna byggs någon annanstans. Kanske långt ut från centrum, så att de som bor där tvingas pendla långa tider per dag. Kanske med bil, så att vi som bor i närförorterna får ännu större trafikproblem. Vi kommer också fortsätta se en bostadsmarknad i centrala delarna av staden som i mångt och mycket helt exkluderar den som inte har en ekonomi som är i toppskick. Slutligen kommer även vi som redan bor i innerstaden få färre butiker och annan service. Befolkningsunderlaget kommer nämligen inte vara alls lika stort...


Läs även: Helen, Christian, Anna, Albin, Johan.

Bättre och bättre dag för dag?

Än en gång går debatten om tillväxt eller inte igång. Det är egentligen två frågeställningar som behandlas - dels frågan om tillväxt är bra för miljön eller inte, dels om tillväxten kommer att fortsätta som den redan börjat med en ungefärligen konstant procentuell ökning varje år.

I den första frågan kan jag bara torrt konstatera att tillväxt inte handlar om att höra till de "onda" eller de "goda". Tillväxt är bara helt torrt och krasst ett mått på den ekonomiska utvecklingen i ett visst området (typiskt mätt med exempelvis BNP). Vad det faktiskt innebär för exempelvis miljön i ett visst område beror helt på vad vi fyller tillväxten med - att bygga stora kolkraftverk skulle effektivt höja BNP, men det skulle även en stor vindkraftverkpark. I det senare fallet, särskilt om kraftverken byggs som ersättning för någon mindre miljövänlig energikälla, kan knappast hävdas annat än att ökningen av BNP inte gjort annat än varit nyttig för miljön, eftersom man annars fortsatt använda för stunden billigare men skitigare och i längden (på grund av miljöförstöring) dyrare energikällor.


De mått som traditionellt används för mätning av BNP är dessutom krångliga av den enkla anledningen av att de produkter vi konsumerar varierar i pris, och likaså de mängder vi konsumerar av dem. För hundra år sen fanns det kort sagt inte en marknad för exempelvis den dator du använder för att läsa detta inlägg. Måtten är heller inte rättvisande av andra anledningar, som exempelvis den klassiska sagan om det trasiga fönstret visar. Av de anledningarna är det svårt att göra jämförelser av BNP, och fortfarande hävda att jämförelsen är helt och hållet relevant, över längre tider än kanske några decennier.

Kort sagt, ansvaret ligger på politikerna att se till att vi får en ekologiskt hållbar tillväxt, och använda den för politiska reformer som är bra för såväl människor, ekonomi och miljö. Man kan mycket väl kritisera dagens politik på väldigt många punkter när den gäller det senare - härom har jag ingen skiljelinje med miljöpartisterna. Men att därifrån gå till att säga att tillväxt per definition är dålig, alldeles oaktat dess effekt på miljön, och dessutom frånsäga mig möjligheten att använda de förbättrade ekonomiska förutsättningarna till miljöriktiga åtgärder, för det betackar jag mig. Det kvittar hur fel det är ur ett ekonomiskt perspektiv, det räcker att det är tokfel ur ett ekologiskt perspektiv. Det kvittar om man har bra intentioner om ens åtgärder bara leder till försämringar - och då kan man med rätta kallas en mupp!

Vi kommer härmed till den andra frågan som figurerar i debatten - är evig exponentiell tillväxt möjlig? Det korta svaret är att evig exponentiell tillväxt inte är möjlig (i varje fall inte så länge vi inte antar att hypotesen om ett ändligt universum är korrekt), eftersom det kräver att hjulen hela tiden snurrar snabbare och snabbare, och slutligen kommer det att finnas en gräns för de resurser som finns tillgängliga. Att evig exponentiell tillväxt inte är möjlig, är dock inte samma sak som att evig tillväxt inte är möjlig. Vi skulle precis lika gärna, om vi förvaltar våra kort väl, kunna se exempelvis ett scenario med avstannande, men fortsatt positiv tillväxt. Det finns sådana plausibla utvecklingsmöjligheter både där ekonomin i förlängningen går mot ett ändligt gränsvärde, eller de där ekonomin fortsätter växa men med en avtagande takt över tiden.

Vi är dessutom än så länge väldigt långt från de yttre gränser för tillväxten som naturen ställer upp, även i det fall vi räknar med att mänskligheten väljer att begränsa sig till en enda himlakropp. Solinstrålningen över Sverige räcker exempelvis till vår energiförbrukning 100 gånger om. Kort sagt, de enda nära förestående absoluta gränserna för den tillväxt vi ser är människans uppfinningsförmåga, och möjligtvis vår förmåga att producera och framförallt fördela mat och vatten till hela mänskligheten.

Vän av ordning kommer nu säkert att protestera att vi faktiskt bara har ett jordklot - och de har rätt. Vi har nämligen en enorm utmaning framför oss i form av en grundläggande energiomställning. Att vi oundvikligen börjar närma oss några av gränserna för hur mycket resurser jorden kan erbjuda beror nämligen på att vi använt dessa resurser oförsiktigt och slarvigt, och särskilt använt ändliga resurser som om de vore oändliga. Vi har också oförsiktigt gjort oss skyldiga till stora mängder utsläpp - tyvärr är det så att för många typer av råvaror är det inte tillgången till dem som är den största begränsningen, utan de utsläpp från vår användning av dem som naturen tål, som är den begränsande faktorn.

Om vi inte ägnat hela 1900-talet åt att bygga upp en oljedopad ekonomi, kanske vår BNP idag skulle vara något lägre, men det hade också kunnat betyda att vi hade haft en mer långsiktigt hållbar energianvändning. Det är dock ingen invändning på lite längre sikt - den möjliga tillgången till energi är nämligen långt större än vad oljan kan erbjuda. Att göra en energiomställning är förvisso inte enkelt, men att det skulle vara helt omöjligt har jag svårt att se.

Vän av ordning kommer förmodligen också att invända att vi den senaste tiden sett en rejäl puckel på BNP-kurvan tack vare oljedopningen i ekonomin. Även detta är sant, och jag ser det inte för omöjligt att vi ligger nära ett ekonomiskt lokalt maxima över tiden. Det är dock inte samma sak som att vi inte långsiktigt omöjligen kan uppnå en motsvarande ekonomisk nivå (antingen totalt sett eller åtminstone per capita). Som redan konstaterats ligger vi sedan länge ganska långt från naturens absoluta gränser, även om vi gravt snedutnyttjar dem på ett långsiktigt improduktivt sätt. Även i det fall vi skulle se en ekonomisk nedgång eftersom människans innovationsförmåga inte håller jämn takt med minskad tillgång på monetärt billig fossil energi, betyder det inte att vi har chans att ta igen ett sådant tapp senare, och att man i efterhand ser oljekrisen som en tillfällig svacka på väg mot det hållbara kretsloppssamhället.

Med det sagt - alldeles oaktat om vi delar åsikter om tillväxt i det långa loppet eller inte, är det föga tvekan om att det är dags att göra något för att lämna beroendet av ändliga resurser. Att det är rätt att göra kan vi antagligen komma överens om utan att ens debattera frågan om tillväxt, och på sätt och vis fördröjer debatten bara de nödvändiga åtgärder som borde göras redan nu. Men det kanske är så att det är lite för många av de som bryr sig om frågan som ser så negativt på den att de tror att den inte är lösbar?

Läs även ett av mina tidigare blogginlägg på samma tema, eller parallella inlägg av Stina, Johan, Hannes, Johan, Magnus eller Albin.

Tips till Maud i elprisdebatten: samhällskritik ska svida ibland!

Som vanligt är jag ganska sen in i debatten, den här gången om elpriserna. Man skulle till och med kunna hävda att debatten är på väg att dö, men det verkar inte tidningarna eller allmänheten tycka, så jag tar mig därför friheten att ändå skriva vad jag tycker.

För det är ju faktiskt så att om vi i Centerpartiet ska hålla på med samhällskritik - vilket jag håller med om - så måste vi också veta vad samhällskritik är. Vi måste förstå att samhällskritik inte bara är att ta den lösning som de som skriker högst förordar. Samhällskritik är att lyssna på debatten, ta in intrycken, men också att se de personer som befinner sig i debattens skrymslen, som inte orkar ta röst själva eller har någon som företräder dem, och det är också att tänka själv. Det är inte vidare bra samhällskritik att helt enkelt lyssna på den som hojtar först och ofta också högljuddast. Lika viktigt som att höra den som hojtar högst är att man går i samklang med de andra förslag och de ideologiska värden som man företräder. Gör man inte det kommer man ge ett politiskt disonant framteende som är föga smickrande.

Det måste ses som alldeles ofrånkomligt att centerpartistisk samhällskritik med nödvändighet inte får se likadan ut som socialdemokratisk sådan, eller för den delen moderat sådan. Den dagen vi slutar tänka och bara kopierar andras samhällskritik, kommer väljarna att välja dessa partier istället.

Jag tycker nog att Maud helt enkelt ska på tänkarmössan vad gäller elpriserna en gång till, och fundera på om det finns någon bättre politik att kommunicera. Det finns alldeles utmärkta skäl att vara mot en prisreglering mot el - det får ofta effekter som att minska energiutbudet och leder till marknadsimperfektioner. Ett lite mindre marknadsfixerat och mera centertraditionellt argument är att det knappast kan vara bra att reglera ner elpriserna om vi vill att miljövänligare alternativ energi ska utvecklas långsiktigt.

Det är också att vara oärlig mot väljarna - även om många personer i vinter fått betala genom näsan för sina elräkningar, så är det svårt att se någon annan utveckling än att el inte kommer att vara så billigt som det historiskt varit i Sverige. Elpriserna har hos oss mycket effektivt tryckts ner av den massiva statligt stödda satsningen på kärnkraftsel. Den stora utbyggnaden ledde till ett överutbud av el som tryckte ner priserna på en europeiskt unik nivå, undantaget möjligtvis Norge och Island.

Oavsett om man är för eller emot kärnkraft kan man med ledning av kostnaderna i vårt grannland Finland konstatera att kärnkraften i vart fall inte är så billigt som den historiskt varit. Vi vet också att våra grannländer i hela Europa har genomgående sämre miljöanpassad elproduktion än oss. Huvudkällorna brukar vara kolkraft och i bästa fall kärnkraft, vattenkraft spelar en betydligt marginellare roll än hos oss. Det är inte mer än vår moraliska skyldighet att hjälpa dem fasa ut sin miljövidriga elförsörjning så gott det går (och vi drabbas ändå av miljöproblemen även i Sverige). Det är också så att den svenska fossilfria elen kommer att bli mer eftertraktad i takt med att de fossila energikällorna minskar i omfattning. I det sammanhanget är det alldeles huvudlöst att vi använder den högvärdiga exergirika elektriciteten till att göra värme i röda stugor, det är nämligen de med eluppvärmning som drabbats allra värst av elpriserna.

Det tips Maud först gav, att tilläggsisolera, är faktiskt det som jag tycker är rätt, riktigt, och dessutom rakryggat. Och oerhört provocerande. Det är nämligen så med riktigt frän och bra samhällskritik. Den bästa och tydligaste samhällskritiken tas inte alltid emot positivt. Riktigt bra samhällskritik svider inte bara hos massmedia, utan även hos mottagaren. Man kan kort och gott säga att Maud var så bra i sin samhällskritik (och kanske lite väl direkt och ärlig) att det blev lite för bra! Maud hade helt rätt i att vi använder för mycket energi till att elda för kråkorna, men de som kritiserar nivåerna på elpriserna delar inte den världsbilden med henne.
Man kommer aldrig kunna leda den politiska utvecklingen om man inte ibland vågar ta beslut som kanske till och med är kritiserade eller till och med impopulära, om man inte någon gång ändå kan lita till sin inre kompass, eller om man inte tydligt kan debattera för det som man anser är rätt även om massorna ännu inte är övertygade.

Problemet är att hennes helt riktiga lösning, att energieffektivisera husen, är en lösning som tar åtminstone något år att genomföra. Det är alltså en långsiktig lösning. Den kritik som passerat mot elpriserna har i första hand varit grundad på kortsiktiga resonemang ("fy fan vilken hög elräkning vi har fått!"). Den som stödjer sina resonemang på sådana grunder lyssnar ogärna på en lösning som är rätt, men inte hjälper för stunden. Det är också mycket möjligt att de som kritiserar elpriserna rent generellt är mer kortsiktiga, för så länge jag levt har det varit tydligt att energipriserna långsiktigt inte kommer vara fortsätta vara lika låga, och det senaste decenniet har man inte bara bytt bort olja utan även direktverkande el.

Den som hade velat vara proaktiv hade alltså kunnat välja att byta uppvärmningssystem i sin bostad, tilläggsisolera eller byta fönster, eller i värsta fall byta till ett mindre energikrävande boende. Senast redan förra vintern blev det övertydligt att el inte är en energibärare som bör användas för uppvärmning.

Kravet på reglering av elpriserna avfärdar jag helt och hållet. Det man indirekt säger med kravet på reglering av elpriser är nämligen att den som tagit sitt ansvar och energiförbättrat sitt hus, eller till och med som Pär Holmgren valt att investera i mer energiproduktion, är de som ska betala elräkningen för de som inte gjort det. Någonstans tycker jag faktiskt att man har lite eget ansvar för den bostadssituation som man valt.

Med det sagt menar jag inte att elmarknaden är perfekt. Den lider starkt av att det finns så få elbolag i Sverige, och är i praktiken ett oligopol. Det borde man sätta Konkurrensverket på, och skulle förmodligen minska de allra värsta prisspikarna, men det kommer inte heller det ändra på att energipriserna långsiktigt är på väg upp.

Läs även: Helen, Johan, Magnus, Elisabeth, Johan, Frank, Annie

Det är bara att bita ihop och komma igen

Det är ingen större hemlighet att Centerpartiet egentligen hade hoppats på ett betydligt bättre valresultat. Därför tillsatte man en valanalysgrupp, och dess rapport är nu offentliggjord.

Egentligen är det väl inte någon "rocket science" som rapporten pekar på - egentligen är huvudbudskapet bara att för att nå ut krävs det jobb under hela mandatperioden, det krävs att man är tydlig, och det krävs att man är konsekvent, och säger samma sak hela tiden.

Man kan inte påstå att vi utan tvekan lyckats på någon av dessa punkter. Och mycket mer än så handlar det nog egentligen inte om, men inte heller något mindre. Vi måste helt enkelt bli klara över vad vi vill uppnå, och varför. Förslaget om ett nytt partiprogram och en extrastämma år 2012 är utifrån det ett ypperligt första steg mot det hållet.

Media: Expressen (x2), SvD (x2), Aftonbladet, Sydsvenskan, Skånskan (x2)

Andra bloggar: Magnus (x2), Helen, Per, Niklas, Mattias, Johan, Stina, Isak, Mikael, Johan, Christer, Stureplanscentern, Karin, Fredrik, Kent, Thomas,

Vart tog kontrollstationen 2011 vägen?

Även jag har noterat den gångna veckans uppgörelse om Säpo och FRA. Precis som många andra frågar jag mig hur mycket uppgifter Säpo egentligen ska få tillgång till, eller varför deras övriga möjligheter till vanlig avlyssning inte räcker. Varför behöver Säpo tillgång till i praktiken all elektronisk kommunikation som passerar rikets gränser?

Jag frågar mig också vad som egentligen hänt med den uppgörelse som Alliansen gjorde då den senaste versionen av signalspaningslagen röstades igenom. Som den sista av femton punkter kom man då överens om att ha en kontrollstation under 2011.

Borde man inte rimligtvis låta denna kontrollstation ha sin verkan innan man börjar fundera på att justera lagrummet? I det fall man vid kontrollstationen kommer fram till att signalspaningen som görs inte har en effekt som motsvarar kostnaden, är ju ändringen man nu arbetar med oanvändbar. Om nu inte tanken från början var att kontrollstationen inte skulle ha någon praktisk betydelse. Man frågar ju sig om inte Säpos resurser verkligen används bäst genom samhällsövervakning, eller om det kanske finns andra hål där pengarna skulle göra mer nytta.

Läs även: Mark (x2), Johan, Maria, Henrik, Erik, Peter, Christian, Erik

Dimensionskontroll, resultat: inte en siffra rätt

Den annars någorlunda sansade tidningen Ny Teknik basunerar stort ut att man i Italien lyckats demonstrera kall fusion.

Problemet är bara att de data som uppges i artikeln inte stämmer det minsta. Trots att man hävdar att försöksuppställningen utvecklar 10-12 kW, och att kommersiella aggregat skulle tillverkas i storleken 1 MW, påstår man samtidigt att processen endast förbrukar enbart några pikogram bränsle. För den som är det minsta insatt i relativitetsteorin och formeln E=mc², är det uppenbart efter att ha använt Google som räknedosa, att antingen har italienarna inte en susning om vad de gör, eller så är de gravt felciterade.

Ett pikogram massa motsvarar nämligen bara en 40 000-dels kilowattimme, en helt försumbar energimängd och en till två magnituder från den förväntade effekten på försöksuppställningen även om man räknar med att apparaten förbrukar några pikogram bränsle varje sekund istället för under längre tid (tiden för att förbruka bränslet specas tyvärr inte). Det är alltså svårt att se att demonstrationen verkligen är helt korrekt och att citeringarna är korrekta. Skulle det vara så, innebär det nämligen att relativitetsteorin som vi känner den fått en rejäl törn.

En sådan enkel dimensionskontroll är närmast elementär att göra. Jag skulle inte vilja göra en sådan tabbe vid en pressvisning av min forskning där jag kan vara tämligen stensäker på att hela världen visar intresse. Alldeles oavsett om experimentet som sådant är på riktigt eller om det är fejkat.

För andra invändningar som går bortanför högstadiefysik och -matte, se denna engelskspråkiga diskussion!

Kort sagt - det händer att även en blind höna hittar ett korn. Men det är inte normalfallet...