Bättre och bättre dag för dag?

Än en gång går debatten om tillväxt eller inte igång. Det är egentligen två frågeställningar som behandlas - dels frågan om tillväxt är bra för miljön eller inte, dels om tillväxten kommer att fortsätta som den redan börjat med en ungefärligen konstant procentuell ökning varje år.

I den första frågan kan jag bara torrt konstatera att tillväxt inte handlar om att höra till de "onda" eller de "goda". Tillväxt är bara helt torrt och krasst ett mått på den ekonomiska utvecklingen i ett visst området (typiskt mätt med exempelvis BNP). Vad det faktiskt innebär för exempelvis miljön i ett visst område beror helt på vad vi fyller tillväxten med - att bygga stora kolkraftverk skulle effektivt höja BNP, men det skulle även en stor vindkraftverkpark. I det senare fallet, särskilt om kraftverken byggs som ersättning för någon mindre miljövänlig energikälla, kan knappast hävdas annat än att ökningen av BNP inte gjort annat än varit nyttig för miljön, eftersom man annars fortsatt använda för stunden billigare men skitigare och i längden (på grund av miljöförstöring) dyrare energikällor.


De mått som traditionellt används för mätning av BNP är dessutom krångliga av den enkla anledningen av att de produkter vi konsumerar varierar i pris, och likaså de mängder vi konsumerar av dem. För hundra år sen fanns det kort sagt inte en marknad för exempelvis den dator du använder för att läsa detta inlägg. Måtten är heller inte rättvisande av andra anledningar, som exempelvis den klassiska sagan om det trasiga fönstret visar. Av de anledningarna är det svårt att göra jämförelser av BNP, och fortfarande hävda att jämförelsen är helt och hållet relevant, över längre tider än kanske några decennier.

Kort sagt, ansvaret ligger på politikerna att se till att vi får en ekologiskt hållbar tillväxt, och använda den för politiska reformer som är bra för såväl människor, ekonomi och miljö. Man kan mycket väl kritisera dagens politik på väldigt många punkter när den gäller det senare - härom har jag ingen skiljelinje med miljöpartisterna. Men att därifrån gå till att säga att tillväxt per definition är dålig, alldeles oaktat dess effekt på miljön, och dessutom frånsäga mig möjligheten att använda de förbättrade ekonomiska förutsättningarna till miljöriktiga åtgärder, för det betackar jag mig. Det kvittar hur fel det är ur ett ekonomiskt perspektiv, det räcker att det är tokfel ur ett ekologiskt perspektiv. Det kvittar om man har bra intentioner om ens åtgärder bara leder till försämringar - och då kan man med rätta kallas en mupp!

Vi kommer härmed till den andra frågan som figurerar i debatten - är evig exponentiell tillväxt möjlig? Det korta svaret är att evig exponentiell tillväxt inte är möjlig (i varje fall inte så länge vi inte antar att hypotesen om ett ändligt universum är korrekt), eftersom det kräver att hjulen hela tiden snurrar snabbare och snabbare, och slutligen kommer det att finnas en gräns för de resurser som finns tillgängliga. Att evig exponentiell tillväxt inte är möjlig, är dock inte samma sak som att evig tillväxt inte är möjlig. Vi skulle precis lika gärna, om vi förvaltar våra kort väl, kunna se exempelvis ett scenario med avstannande, men fortsatt positiv tillväxt. Det finns sådana plausibla utvecklingsmöjligheter både där ekonomin i förlängningen går mot ett ändligt gränsvärde, eller de där ekonomin fortsätter växa men med en avtagande takt över tiden.

Vi är dessutom än så länge väldigt långt från de yttre gränser för tillväxten som naturen ställer upp, även i det fall vi räknar med att mänskligheten väljer att begränsa sig till en enda himlakropp. Solinstrålningen över Sverige räcker exempelvis till vår energiförbrukning 100 gånger om. Kort sagt, de enda nära förestående absoluta gränserna för den tillväxt vi ser är människans uppfinningsförmåga, och möjligtvis vår förmåga att producera och framförallt fördela mat och vatten till hela mänskligheten.

Vän av ordning kommer nu säkert att protestera att vi faktiskt bara har ett jordklot - och de har rätt. Vi har nämligen en enorm utmaning framför oss i form av en grundläggande energiomställning. Att vi oundvikligen börjar närma oss några av gränserna för hur mycket resurser jorden kan erbjuda beror nämligen på att vi använt dessa resurser oförsiktigt och slarvigt, och särskilt använt ändliga resurser som om de vore oändliga. Vi har också oförsiktigt gjort oss skyldiga till stora mängder utsläpp - tyvärr är det så att för många typer av råvaror är det inte tillgången till dem som är den största begränsningen, utan de utsläpp från vår användning av dem som naturen tål, som är den begränsande faktorn.

Om vi inte ägnat hela 1900-talet åt att bygga upp en oljedopad ekonomi, kanske vår BNP idag skulle vara något lägre, men det hade också kunnat betyda att vi hade haft en mer långsiktigt hållbar energianvändning. Det är dock ingen invändning på lite längre sikt - den möjliga tillgången till energi är nämligen långt större än vad oljan kan erbjuda. Att göra en energiomställning är förvisso inte enkelt, men att det skulle vara helt omöjligt har jag svårt att se.

Vän av ordning kommer förmodligen också att invända att vi den senaste tiden sett en rejäl puckel på BNP-kurvan tack vare oljedopningen i ekonomin. Även detta är sant, och jag ser det inte för omöjligt att vi ligger nära ett ekonomiskt lokalt maxima över tiden. Det är dock inte samma sak som att vi inte långsiktigt omöjligen kan uppnå en motsvarande ekonomisk nivå (antingen totalt sett eller åtminstone per capita). Som redan konstaterats ligger vi sedan länge ganska långt från naturens absoluta gränser, även om vi gravt snedutnyttjar dem på ett långsiktigt improduktivt sätt. Även i det fall vi skulle se en ekonomisk nedgång eftersom människans innovationsförmåga inte håller jämn takt med minskad tillgång på monetärt billig fossil energi, betyder det inte att vi har chans att ta igen ett sådant tapp senare, och att man i efterhand ser oljekrisen som en tillfällig svacka på väg mot det hållbara kretsloppssamhället.

Med det sagt - alldeles oaktat om vi delar åsikter om tillväxt i det långa loppet eller inte, är det föga tvekan om att det är dags att göra något för att lämna beroendet av ändliga resurser. Att det är rätt att göra kan vi antagligen komma överens om utan att ens debattera frågan om tillväxt, och på sätt och vis fördröjer debatten bara de nödvändiga åtgärder som borde göras redan nu. Men det kanske är så att det är lite för många av de som bryr sig om frågan som ser så negativt på den att de tror att den inte är lösbar?

Läs även ett av mina tidigare blogginlägg på samma tema, eller parallella inlägg av Stina, Johan, Hannes, Johan, Magnus eller Albin.

Tips till Maud i elprisdebatten: samhällskritik ska svida ibland!

Som vanligt är jag ganska sen in i debatten, den här gången om elpriserna. Man skulle till och med kunna hävda att debatten är på väg att dö, men det verkar inte tidningarna eller allmänheten tycka, så jag tar mig därför friheten att ändå skriva vad jag tycker.

För det är ju faktiskt så att om vi i Centerpartiet ska hålla på med samhällskritik - vilket jag håller med om - så måste vi också veta vad samhällskritik är. Vi måste förstå att samhällskritik inte bara är att ta den lösning som de som skriker högst förordar. Samhällskritik är att lyssna på debatten, ta in intrycken, men också att se de personer som befinner sig i debattens skrymslen, som inte orkar ta röst själva eller har någon som företräder dem, och det är också att tänka själv. Det är inte vidare bra samhällskritik att helt enkelt lyssna på den som hojtar först och ofta också högljuddast. Lika viktigt som att höra den som hojtar högst är att man går i samklang med de andra förslag och de ideologiska värden som man företräder. Gör man inte det kommer man ge ett politiskt disonant framteende som är föga smickrande.

Det måste ses som alldeles ofrånkomligt att centerpartistisk samhällskritik med nödvändighet inte får se likadan ut som socialdemokratisk sådan, eller för den delen moderat sådan. Den dagen vi slutar tänka och bara kopierar andras samhällskritik, kommer väljarna att välja dessa partier istället.

Jag tycker nog att Maud helt enkelt ska på tänkarmössan vad gäller elpriserna en gång till, och fundera på om det finns någon bättre politik att kommunicera. Det finns alldeles utmärkta skäl att vara mot en prisreglering mot el - det får ofta effekter som att minska energiutbudet och leder till marknadsimperfektioner. Ett lite mindre marknadsfixerat och mera centertraditionellt argument är att det knappast kan vara bra att reglera ner elpriserna om vi vill att miljövänligare alternativ energi ska utvecklas långsiktigt.

Det är också att vara oärlig mot väljarna - även om många personer i vinter fått betala genom näsan för sina elräkningar, så är det svårt att se någon annan utveckling än att el inte kommer att vara så billigt som det historiskt varit i Sverige. Elpriserna har hos oss mycket effektivt tryckts ner av den massiva statligt stödda satsningen på kärnkraftsel. Den stora utbyggnaden ledde till ett överutbud av el som tryckte ner priserna på en europeiskt unik nivå, undantaget möjligtvis Norge och Island.

Oavsett om man är för eller emot kärnkraft kan man med ledning av kostnaderna i vårt grannland Finland konstatera att kärnkraften i vart fall inte är så billigt som den historiskt varit. Vi vet också att våra grannländer i hela Europa har genomgående sämre miljöanpassad elproduktion än oss. Huvudkällorna brukar vara kolkraft och i bästa fall kärnkraft, vattenkraft spelar en betydligt marginellare roll än hos oss. Det är inte mer än vår moraliska skyldighet att hjälpa dem fasa ut sin miljövidriga elförsörjning så gott det går (och vi drabbas ändå av miljöproblemen även i Sverige). Det är också så att den svenska fossilfria elen kommer att bli mer eftertraktad i takt med att de fossila energikällorna minskar i omfattning. I det sammanhanget är det alldeles huvudlöst att vi använder den högvärdiga exergirika elektriciteten till att göra värme i röda stugor, det är nämligen de med eluppvärmning som drabbats allra värst av elpriserna.

Det tips Maud först gav, att tilläggsisolera, är faktiskt det som jag tycker är rätt, riktigt, och dessutom rakryggat. Och oerhört provocerande. Det är nämligen så med riktigt frän och bra samhällskritik. Den bästa och tydligaste samhällskritiken tas inte alltid emot positivt. Riktigt bra samhällskritik svider inte bara hos massmedia, utan även hos mottagaren. Man kan kort och gott säga att Maud var så bra i sin samhällskritik (och kanske lite väl direkt och ärlig) att det blev lite för bra! Maud hade helt rätt i att vi använder för mycket energi till att elda för kråkorna, men de som kritiserar nivåerna på elpriserna delar inte den världsbilden med henne.
Man kommer aldrig kunna leda den politiska utvecklingen om man inte ibland vågar ta beslut som kanske till och med är kritiserade eller till och med impopulära, om man inte någon gång ändå kan lita till sin inre kompass, eller om man inte tydligt kan debattera för det som man anser är rätt även om massorna ännu inte är övertygade.

Problemet är att hennes helt riktiga lösning, att energieffektivisera husen, är en lösning som tar åtminstone något år att genomföra. Det är alltså en långsiktig lösning. Den kritik som passerat mot elpriserna har i första hand varit grundad på kortsiktiga resonemang ("fy fan vilken hög elräkning vi har fått!"). Den som stödjer sina resonemang på sådana grunder lyssnar ogärna på en lösning som är rätt, men inte hjälper för stunden. Det är också mycket möjligt att de som kritiserar elpriserna rent generellt är mer kortsiktiga, för så länge jag levt har det varit tydligt att energipriserna långsiktigt inte kommer vara fortsätta vara lika låga, och det senaste decenniet har man inte bara bytt bort olja utan även direktverkande el.

Den som hade velat vara proaktiv hade alltså kunnat välja att byta uppvärmningssystem i sin bostad, tilläggsisolera eller byta fönster, eller i värsta fall byta till ett mindre energikrävande boende. Senast redan förra vintern blev det övertydligt att el inte är en energibärare som bör användas för uppvärmning.

Kravet på reglering av elpriserna avfärdar jag helt och hållet. Det man indirekt säger med kravet på reglering av elpriser är nämligen att den som tagit sitt ansvar och energiförbättrat sitt hus, eller till och med som Pär Holmgren valt att investera i mer energiproduktion, är de som ska betala elräkningen för de som inte gjort det. Någonstans tycker jag faktiskt att man har lite eget ansvar för den bostadssituation som man valt.

Med det sagt menar jag inte att elmarknaden är perfekt. Den lider starkt av att det finns så få elbolag i Sverige, och är i praktiken ett oligopol. Det borde man sätta Konkurrensverket på, och skulle förmodligen minska de allra värsta prisspikarna, men det kommer inte heller det ändra på att energipriserna långsiktigt är på väg upp.

Läs även: Helen, Johan, Magnus, Elisabeth, Johan, Frank, Annie