Att bilen är för lyxig är fel anledning att göra sig av med den

Många har reagerat över gårdagens debattartikel om bilsamhället i SvD, med tesen att politikerna måste göra något för att utrota massbilismen. Jag tycker dock att artikeln helt missar sitt mål, och dessutom gör flera förhastade slutsatser, som verkar implicera att den bakomliggande forskningen inte gjorts med helt öppna ögon.

Till att börja med - man konstaterar snabbt i artikeln att många väljer en annan bil än de egentligen har ett faktiskt behov av, vilket i onödan skitar ner miljön. Men vem är det egentligen som ska avgöra vilken sorts bil man behöver, om någon? Och varför ska inte politiker lägga sig i annan konsumtion av sådant vi egentligen inte behöver, men som ger upphov till onödiga utsläpp? Som exempel kan nämnas färsk frukt och grönt under vintern, mer än 50 kvm bostad per person, eller semesterresor med flyg.

Vidare konstaterar man mycket tydligt i artikeln att det redan finns tecken på att massbilismen redan är på väg bort: bilanvändande ger inte mer livstillfredsställelse. Själv skulle jag nog kunna lägga till fler tecken: allt färre tar körkort, tågresandet slår rekord varje år som passerar, och vi har en sprudlande nyurbanistisk rörelse. Massbilismen behöver inte vänta på att politikerna ska avliva den, den är redan på utdöende.

Någonstans där är det också som det tar emot för mig, för även om massbilismen är på utdöende, betyder det inte att bilismen kommer att helt försvinna. Bil i yrkestrafik och på landet är en absolut nödvändighet, och jag anser faktiskt inte att det är politiker som ska bestämma om på vilket sätt jag ska använda posten i min hushållsbudget som är märkt "lyx", oavsett om det är fler tågbiljetter, en sjysst bil eller en semesterresa med flyg. De åtgärder som forskarna föreslår för att skynda på processen är dessutom helt enkelt inte bra - de kommer i första hand slå hårt mot de delar av landet där bilen helt enkelt inte har ett alternativ.

Den enda åtgärd av de föreslagna som jag egentligen helt håller med om är att subventioner av bilägande bör avskaffas, men den enda jag egentligen kan komma att tänka på är hur reglerna för tjänstebilar ser ut. I övrigt är det sedan länge, om man inte kör bil enligt ett fast schema, betydligt billigare att i min del av landet förlita sig på cykel, SL och då och då taxi eller hyrbil. Bara parkeringskostnaderna för bilen motsvarar en eller två taxiresor. Dessutom tar man sig i innerstaden fram betydligt snabbare på två egna trampdrivna hjul än med fyra motordrivna, till en bråkdel av kostnaden. För långresor är det mycket bekvämare att slappna av med en bok för tåget än att stressa vid ratten. Det är helt enkelt ganska svårt för mig att se att privatbilen är mer lyx än nödvändighet.

Av just den anledningen har jag också valt bort bilen, och ser gärna att fler med mig gör samma val. Det innebär dock inte per automatik att det är ett beslut som politiker bör ta åt folk - jag ser mycket hellre en värld där var och en själv bestämmer hur man ska göra. Beroende på om bilbranschen lyckas med teknikutveckling som är nödvändig för att ge bilen hållbara kostnader (ekonomiskt och ekologiskt), så kommer vi antingen se en värld där vi kör nya, smarta, miljövänliga bilar, eller så kommer vi se en värld där antalet bilar minskar signifikant. Vilket som blir det exakta fallet varken kan eller bör jag som politiker avgöra. Det är upp till världen att finna vilken lösning som är tekniskt och ekonomiskt rimlig.

Däremot finns en åtgärd som inte nämns i debattartikeln, att en omställning från massbilismen betyder att vi också får anpassa infrastrukturen, och det alldeles oavsett om det är politiker eller folket som driver utvecklingen. I takt med att allt färre väljer att köra bil, kommer trycket på järnvägar, tunnelbana, spårvägar och busslinjer öka. Här missar forskarna också en åtgärd för trafikproblem som Centerpartiet föreslagit: en dubbling av trängselskatten för att finansiera tunnelbaneutbyggnad. Denna ändring skulle rikta sig betydligt mer träffsäkert mot de bilresor som är lättast att ersätta, och där också antalet fordon (och inte bara deras drivkälla) är ett problem i sig.

Lycka till, Annie!

Centerpartiets approach till partiledarval har verkligen varit lyckad. Och vilken sjysst fajt det ändå varit! En del andra partiers processer för partiledarval har väl avskräckt. Man tror inte att de hade anordnat en öppen debatt i TV...

Hur som helst kan man bara konstatera att det är tre duktiga kandidater som står till förfogande, men också att de har ganska olika profil. De kunskaper som jag personligen tror är viktigast är möjligheten att sprida budskapet, hantera media och att inspirera medlemmar. Intet illa talt om duktiga förhandlare eller sluga strateger - men den rollen kan man fylla även om man inte är partiledare. Med det synsättet blir det också tydligt vilken av de tre kandidaterna som passar bäst - jag tror utan tvekan att det är Annie som bäst uppfyller den kravbilden. Sen behöver hon naturligtvis bra stöd av andra - strateger, rävar, förhandlare. Det förutsätter jag att hon har självinsikt att ta hjälp med, av sina motkandidater och av andra centerpartister.

Jag är inte ensam om den analysen. Vi tog samma beslut (enigt medlemsmöte) i måndags i Solnacentern. Igår ledde jag också ett möte med Centerstudenter Stockholm där vi diskuterade samma sak. Resultatet där var det samma - den enda kandidaten som fördes fram var Annie.

Med det kan jag bara önska Annie lycka till! :-)

Bostadsbristen lär inte lösas i år heller

Lagom till nollningen och kursstarterna på universiteten kan man, precis som om det vore en överenskommen tradition, läsa artiklar i allehanda tidningar och andra publikationer om den skrivande bostadsbristen bland studenter. Det finns helt enkelt inte någonstans att bo för de nyintagna.

Tyvärr har jag svårt att se att problemet kommer att lösas inom de närmsta åren. Utöver retorik, är det nämligen inte så mycket som politikerna försöker göra för att lösa situationen, och jag ser heller inte någon ändring av den beskrivningen av dagsläget.

Hyresmarknaden i Sverige styrs nämligen i stort sett helt och hållet genom bruksvärdessystemet, vilket också leder till till att privata företag hålls borta från att bygga nya hus och på så sätt lindra bostadsbristen. När den ekonomiska situationen inte längre är sådan att det är lämpligt att bygga bostadsrätter, stannar alltså byggandet av flerbostadshus upp nästan helt.

Vad skulle man då kunna göra för att förbättra situationen? Något riktigt egentligt alexanderhugg finns väl inte, men många mindre åtgärder skulle leda en bra bit mot visionen:

• Förenklade byggregler för de allra minsta lägenheterna skulle göra dem billigare att bygga
• Minskat krångel för andrahandsuthyrning och privatuthyrning (exempelvis som inneboende) skulle göra att fler får bostad på det viset
• En reformering från grunden av bruksvärdessystemet, så att det inte längre de facto funkar som ett hyrestak i storstäderna, skulle minska problemet med ett alltför litet byggande av nya ungdomsbostäder i storstäderna
• Genom en annan planprocess i storstadskommunerna, där även lite högre hus tillåts, skulle det vara möjligt att skapa fler bostäder i varje enskilt projekt

Detta är bara ett axplock av möjliga idéer, men egentligen är det inte många av dem som egentligen ens kan tänkas smyga runt ens i utkanterna på den bostadspolitiska agendan. Lyssnar man på Håkan Juholt och socialdemokraterna får man det enda konkreta beskedet:

• subventionera byggande av hyresrätter,
• låt kommunerna tvinga privata byggföretag till en viss upplåtelseform, trots att man i juridisk mening inte har sådan rätt,
• kort sagt, starta ett rejält samhällsdrivet byggprojekt model Miljonprogrammet 2.0

Jag är av naturliga skäl inte så begeistrad av Håkans planer (miljonprogrammet är ett utmärkt exempel på att politiker faktiskt kan lösa problemet helt på egen hand, men ett precis lika bra exempel på varför de inte bör göra det), men var är den borgerliga bostadspolitiken? De borgerliga politikerna lämnar närmast walk-over när de inte ger svar på tal och därmed ensamrätt att definiera problemets lösning till sossarna. Därmed lär inte studenternas bostadsproblem få en bra lösning i år heller.

Tidigare har jag skrivit om bostadspolitik exempelvis här, här eller ett otal andra inlägg i det stora bloggarkivet.